Blogginlägg

ALL TIME BEST #39: "Everybody knows this is nowhere"

NEIL YOUNG With Crazy Horse: Everybody knows this is nowhere (Reprise, 1969)

DET HÄR ALBUMET, NEIL YOUNGS ANDRA soloalbum, tillhör klart och tydligt 60-talet men musikaliskt och soundmässigt befinner sig Young och hans kompband några år framåt i tiden. Det här är kompromisslös 70-talsrock som kanske inte tar ut svängarna med stort självförtroende men ”Everybody knows this is nowhere” är en förnämlig startpunkt på en karriär och ett samarbete som genom åren har blivit legendariskt.
   Jo, jag vet att Neil Youngs solokarriär bokstavligen startade innan det här albumet släpptes i maj 1969. Men ”Neil Young” (januari, 1969) är i allra högsta grad en ojämn skiva där två instrumentala låtar och Jack Nitzsches tunga stråkarrangemang på många låtar tar fokus från Neil Young-patenterade kanonlåtar som ”The loner” och ”I've been waiting for you”. Efter den skivan tog det bara några månader innan Neil Young, nu med kompbandet Crazy Horse bredvid sig, fick stor revansch.
   Neil Young startade sin professionella karriär några år tidigare. Efter några anonyma år i mitten på 60-talet i grupper som The Squires och The Mynah Birds var det från 1966 i Buffalo Springfield som Neil Young började komma till sin rätt som sångare, låtskrivare och gitarrist. Konkurrensen i bandet från främst Stephen Stills var dock stenhård. Redan under åren i Springfield, 1966-1968, gissar jag att Neil hade en solokarriär i sikte medan hans låtskrivande blev allt starkare och bättre. Hans Springfield-låtar ”On the way home”, ”I am a child” och ”Mr Soul” följde ju med honom in i solokarriären och även till Crosby, Stills, Nash & Young-repertoaren.
   Det var under de första Buffalo Springfield-åren som fröet till Crazy Horse såddes men ingen visste det då. Neil kom i kontakt med gruppen The Rockets som då hade en egen karriär och gav ut ett album 1968. De tre viktigaste medlemmarna i bandet var gitarristen Danny Whitten, basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina och när Neil Young i januari 1969 ville ha ett fast kompband kontaktade han dem. ”To me, those guys were the american Rolling Stones”, som han förklarade.
   De gick omedelbart in i studion och efter bara en vecka tillsammans spelades ”Down by the river” in. Redan där var det uppenbart att det här var en kvartett som passade ihop som hand i handske. Med två gitarrer, bas, trummor och inte minst profilerad stämsång skulle det här bli ett samarbete som kom att fungera i decennier framöver. Inte oavbrutet men Neil har hela tiden men oregelbundet ständigt återvänt till sina Crazy Horse-kompisar. Nu senast på albumet ”Barn” som släpptes strax före jul förra året.
   En sedvanligt rastlös Neil ville snabbt spela in hela sitt andra album men först en mängd spelningar på The Bitter End i New York och The Troubadour i Hollywood innan jobbet i studion fortsatte med en härlig energi och inspiration.
   Energin var så stark att på samma dag spelade det här gånget in ”Cinnamon girl”, fortsatte med den minst lika rockiga titellåten och tonade ner lite på ”Round & round (it won't be long)”, en akustisk lite drömmande sång där Los Angeles-sångerskan Robin Lane hjälper till med sången. ”Cinnamon girl” har med tiden blivit en av Neil Youngs mest kända låtar som här presenteras i sin originalversion som är blott tre minuter lång. Men det finns andra låtar på albumet som efter klassisk Neil Young-modell ligger runt tio minuter.
   Redan nämnda ”Down by the river” är drygt nio minuter lång där körande från de tre Crazy Horse-medlemmarna förstärker känslan och ger inspelningen djup mellan allt duellerande på gitarrerna. En annan av Neil Youngs milstolpar som får sin debut på skiva här är ”Cowgirl in the sand” som faktiskt passerar tio minuter av alldeles fantastisk och elektrisk rockmusik och samspelet mellan Neil och Crazy Horse är ofelbart. ”Down by the river” och ”Cowgirl in the sand” skrevs samma dag av en febersjuk (nästan 40 grader) Neil.
   Men Neil Young är inte Neil Young om han inte pendlar mellan det elektriskt skrikiga och akustiskt finstämda på en skiva. Ovannämnda ”Round & round (it won't be long)” är i både tempo och arrangemang en mjuk sinnlig pärla och ”Running dry (Requiem the Rockets)” är ännu mjukare med fiol spelad av Bobby Notkoff, även han Rockets-medlem, och ren folkmusikkänsla i botten. För att bevisa Neil Youngs ambition på variation finns här också den country-inspirerade ”The losing end (when you're on)” som inte liknar något annat på skivan.
   Ja, det var som om Neil Young och grabbarna i bandet helt omedvetet skissade på popmusikens framtid samtidigt som de i de mest elektriska sekvenserna uppfann rockmusiken.

”EVERYBODY KNOWS THIS IS NOWHERE” är inte den mest kända låten på Neil Young-albumet men titellåten symboliserar skivans elektriska sound på ett perfekt sätt.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.