Blogginlägg

ALL TIME BEST #58: "Five leaves left"

NICK DRAKE: Five leaves left (Island, 1969)

NÄR DET GÄLLER 60-TALSALBUMEN PÅ MIN 150-LISTA är det i de flesta fall skivor som har kommit i min väg senare i mitt musiklyssnande liv. I alla fall som kvalitativa höjdpunkter från min tidiga ungdom, som sedan har växt till sig och nu har skivorna kvalificerat sig för min rangordnade lista. I Nick Drakes fall delar jag den upplevelsen med många andra musiklyssnare för han gjorde ett blekt och nästan anonymt intryck när han levde, gav ut skivor 1969, 1971 och 1972, men storheten och personligheten blev respekterad långt efter hans död 1974.
   Sommaren 1969, när Nick Drakes debutalbum ”Five leaves left” gavs ut, var jag nog fullt upptagen med att lyssna på hits som ”Something in the air”, ”Honky tonk women”, ”Proud Mary” och kanske notera Elvis Presleys comeback ”In the ghetto” på listorna. Och bland Drakes skivbolagskollegor på Island var det nog album med Fairport Convention, Jethro Tull och Free som fick min stora uppmärksamhet vid den här tidpunkten.
   I den lite hårdare konkurrensen hade ”Five leaves left” svårt att göra sig hörd. Nick Drake var en tystlåten debuterande singer/songwriter som höll en extremt låg ton med sina sånger, ”bleak lonely sound” som de ibland beskrevs som. Det var inget som stod ut då.
   I torsdags var det 47 år sedan, 25 november 1974, Nick Drake valde att avsluta sitt djupt nedstämda liv efter flera år med psykiska problem. Djupt bekymrad och med ett självförtroende som under flera år befunnit sig under noll fanns det enligt Nick ingen framtid.
   På skivdebuten 1969 ekar det bräckliga självförtroendet och det är just den ensamma tonen i de extremt sparsmakade arrangemangen som lyfter skivan till en ganska oöverträffat genial nivå. Männen bakom ”Five leaves left”, producenten Joe Boyd och teknikern John Wood, visste och förstod precis vad Nick Drakes sånger behövde eller snarare inte behövde i form av stor produktion, klatschiga arrangemang eller någon slagkraftig marknadsföring. Nej, de tog tag i Nick Drakes sånger med varsamma händer och en försiktighet som var och är ytterst sällsynt i musikbranschen.
   Boyd, han är paradoxalt nog amerikan, hade redan respekt i framförallt den engelska folkmusikgenren där han låg bakom skivor med både Fairport Convention, John Martyn och Sandy Denny. Faktum är att jag i mina första möten med Nick Drakes tongångar, för åtskilliga tiotal år sedan, då inte tänkte på att han musikaliskt och sångmässigt tillhörde den engelska folkmusikgenren. Men ju mer jag lyssnade på ”Five leaves left” blev det uppenbart hur sång och röst har så många gemensamma kopplingar till exempelvis Denny, Martyn, Richard Thompson (hans gitarr gästar på en låt här) och Linda Thompson.
   Teknikern John Wood skulle för övrigt också bli ett stort producentnamn, främst genom skivor med samma artister som Boyd men också poppigare grupper som Squeeze och Any Trouble.
   Nåväl, Nick Drake var i rätta händer redan från start och det är verkligen en avskalad triumf att varje gång lyssna på ”Five leaves left”. Med några helt underbara stråkarrangemang av Robert Kirby som varken slätar ut eller täcker över utan blir bara en viktig del i Nick Drakes ”sound”. Stråkarna ger Nick Drakes sorgsenhet ett tydligt ansikte.
   Teamet Boyd/Wood slår här någon typ av världsrekord i sparsmakad elegans. Ofta är det bara Drakes akustiska gitarr, ett stråkarrangemang och de tjocka strängarna på en ståbas (Danny Thompson) som backar upp den dystra sångrösten. Ibland, den fantastiskt vackra ”Way to blue”, kompas Nicks bleka stämma av bara stråkar som är så där ljuvligt mänskliga och doftar engelska miljöer på landet.
   Men Nick Drakes sånger är fantastiska även när han kompas av några få andra instrument. Som när congasspelaren Rocky Dzidzornu (känd från några Rolling Stones-skivor, bland annat ”Beggars banquet”) kryddar ”'Cello song”. Eller när Richard Thompson lägger på en lågmäld elgitarr på den inledande låten ”Time has told me” som är en av många höjdpunkter på ”Five leaves left”. Även amerikanen Paul Harris (senare känd som Manassas-medlem) spelar på den låten, ett honkytonk-liknande piano som dock inte bryter den genomgående intima stämningen som byggs upp på ”Five leaves left”.

”WAY TO BLUE”, med bara stråkar till komp, är en av många höjdpunkter på Nick Drakes ”Five leaves left”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.