Blogginlägg

ALL TIME BEST #60: "Dusty in Memphis"

DUSTY SPRINGFIELD: Dusty in Memphis (Atlantic, 1968)

NÄR JAG FÖR SEX ÅR SEDAN RANGORDNADE det musikaliska 60-talet på Håkans Pop placerade jag den engelska sångerskan Dusty Springfield högst av de kvinnliga soloartisterna. Till och med högre upp än Aretha Franklin och det finns en intressant poäng i den jämförelsen och deras delvis gemensamma historia fast de är uppvuxna i helt olika miljöer på olika sidor av Atlanten. Jag har valt att lyfta fram den amerikanska upplagan av ”Dusty in Memphis” av flera olika skäl.
   Det engelska 60-talets pophistoria är fylld av många slagkraftiga personliga sångröster där Dusty i min mening var den allra färgstarkaste, I tuff och tidig Tio i Topp-konkurrens med Alma Cogan, Connie Francis, Cilla Black, Lulu, Sandie Shaw, Petula Clark och Marianne Faithfull var Dusty den mest personliga sångerskan men till skillnad från samtliga ovannämnda namn hamnade hon, märkligt nog, inte på Tio i Topp förrän 1969. Med en låt som Aretha tackade nej till och finns med på ”Dusty in Memphis”...
   Däremot radade Dusty från 1963 upp en mängd hits i sitt hemland medan framgångarna i USA med några få undantag (”Wishin' and hopin'” och ”You don't have to say you love me”) var lätträknade.
   Med hjälp av framgångarna hemma i England och fascination för hennes röst och starka personlighet ökade intresset för Dusty även på andra sidan Atlanten där de för en gångs skull såg bortom frisyr och ett hårt sminkat ansikte och hörde en fantastisk och personlig mezzosopran.
. När hon 1968 bytte skivbolag i USA till Atlantic växte förhoppningarna på större framgångar där. I USA betraktade de Dusty som en vit soulsångerska. Och för att bättra på förutsättningarna åkte hon dit för att spela in sitt nya album som kom att bli ”Dusty in Memphis”.

INGEN KUNDE PÅ 60-TALET MED BÄSTA vilja i världen påstå att Dusty Springfield var en simpel coversångerska fast hon aldrig skrev låtar till sin egen repertoar. Lika lite som exempelvis i Tina Turner eller Linda Ronstadt, eller för den delen Joe Cocker eller Totta, kritiserades för sina repertoarer så placerades Dusty aldrig i den lite smutsigare covergenren.
   Låtarna som Dusty sjöng in, som vi nästan alltid uppfattade som originalmaterial, förvandlade hon med sin uttrycksfulla mun och fantastiska stämma till sina egna. Och det är ju det som gör ”Dusty in Memphis” till ett så unikt album fast det faktiskt innehåller nio regelrätta covers och två originalinspelningar. Men ingen, eller väldigt få, hade tidigare hört originalmaterialet, med artister som P J Proby, Jerry Butler, Gene Pitney, Ben E King, Drifters med flera, och alla låtar kan än i dag uppfattas som genuina Dusty Springfield-låtar.
   Som nybliven Atlantic-artist kom Dusty till USA 1968 och skulle i skivbolagets ögon och öron uppenbart bli en vit motsvarighet till Aretha Franklin. Hon hade hamnat på samma skivbolag och skulle produceras av samma trio team som låg bakom Arethas listsuccéer, rutinerade producenten Jerry Wexler, teknikern Tom Dowd och arrangören Arif Mardin.
   När jag skrev min 60-talstext om Dusty var det med fokus på singlarna och i en Topp 3 favoritlista placerade jag ”Son of a preacher man”, den historiska klassikern på ”Dusty in Memphis”, på en tredjeplats bakom popmästerverk som ”I close my eyes and count to ten” och ”Goin' back”. Vilket inte betyder att jag tycker Dustys USA-lansering var ett misslyckande utan en stor framgång som plötsligt gjorde den personliga popsångerskan Dusty Springfield till en etablerad och accepterad albumartist.
   Men det var inte med lätthet som ”Dusty in Mmephis” förbereddes och spelades in. Wexler valde låtmaterial som Dusty förkastade samtidigt som hennes ängsliga neuroser, ökande alkoholproblem och droganvändning inte gjorde förutsättningarna bättre. Ursprungligen skulle albumet spelas in i den klassiska Muscle Shoals-studion i Alabama på andra sidan gränsen till Tennessee (och albumtiteln skulle då ha blivit något annan...) men flyttades till American Sound Studios i Memphis. Men en nervös och osäker sångerska med noll självförtroende vägrade sjunga i studion och gjorde sina sångpålägg senare i New York istället.
   I American Sound Studios, där vanligtvis Elvis Presley och Aretha spelade in sina skivor, fanns vid tillfället ett antal kvalificerade och professionella musiker, vana med pressade arbetsvillkor, som gjorde ett habilt lysande jobb. Kärntruppen i det studiobandet, Reggie Young, gitarr, Tommy Cogbill, bas, Gene Chrisman, trummor, Bobby Emmons/Bobby Wood, keyboards, plus kören The Sweet Inspirations, gör ”Dusty in Memphis” till ett musikaliskt mästerverk. Och Dusty lyckades till slut sätta den höga nivån på sitt sjungande, där hennes stämma pendlar mellan urkraft och sårbara känslor, och gör skivan till hennes mest lysande ögonblick som albumartist.
   Albumet innehåller verkligen genomgående höjdpunkter på en skiva som jag upptäckte många år efter release. När ”Son of a preacher man” var på gränsen till sönderlyssnad och Noel Harrisons skådespelarstämma hade sargat minnet av den snälla filmlåten ”The windmills of your mind”. Men det är bagateller på ett album med en handfull läckra Goffin-King-låtar, ett par sällsynta Randy Newman-låtar och en mindre bekant Bacharach-David-låt vars originalinspelningar i sammanhanget är helt betydelselösa.

”BREAKFAST IN BED”, är en av två låtar på ”Dusty in Memphis” (den andra är klassikern ”Son of a preacher man”) som kan tituleras originallåt på albumet.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.