Blogginlägg

00: #23. NEIL YOUNG

NEIL YOUNG: Living with war (Reprise, 2006)

SOM VI HAR LÄRT OSS GENOM ALLA ÅR har det i Neil Youngs musikaliska värld hela tiden pendlat mellan ytterligheter. Med ojämna mellanrum har han under sin långa karriär exploderat i taggtrådsgitarrbaserad och volymstark rockmusik och 2006 hittade han en tydlig orsak till sitt för tillfället dystra tungsinne och obehärskade känsloläge. Ett pågående krig gjorde djupa intryck på Neil Young och fick honom att i både ord och musik skriva och spela in ett nytt album.
   2003 hade USA, under ledning av president George W Bush, invaderat Irak och störtat diktator Saddam Hussein med ett ursinnigt krig som följd. Våren 2006 var det plötsligt en tidningsframsida om krigets hemska följder som fick Neil Youngs känslor att koka över. Och på några dagar i april och maj skrev han text, musik och spelade in tio låtar som en månad senare gavs ut som albumet ”Living with war”.
   I Neil Youngs historia finns det ett otal exempel på tvära och snabbt spontana musikaliska kast. Den mjukt akustiska ”Comes a time” (1978) släpptes mittemellan de tuffare albumen ”American stars 'n bars” (1977) och ”Rust never sleeps” (1979). Den rockiga Crazy Horse-skivan ”Ragged glory” (1990) följdes av den harmoniska ”Harvest moon” (1992). När Neil året därpå skulle turnera, och då kompades av Booker T & the MG's, överraskade han rejält och presenterade genomgående brötig rockmusik.
   För att avsluta exemplen på Neil Youngs ”oförmåga” att göra det förväntade var det just runt tiden för dagens aktuella ”Living with war” samma motsägelsefulla läge. 2005 kom ”Prairie wind”, ett akustiskt och melodiöst baserat album, som alltså åtta månader senare följdes av detta utbrott med taggtrådsgitarr, högljudda politiska protestsånger, rundgång och ett provokativt hårt distat sound.
   I samband med albumreleasen hösten 2005 uppträdde Neil med stort kompband i Nashville på en konsert som resulterade i den Jonathan Demme-regisserade konsertfilmen ”Heart of gold”. Ett lågmält framträdande med körer, blås och stråkar. Dvd:n släpptes i februari 2006, alltså bara några månader innan Neil helt skiftade fokus, tog fram elgitarren och fuzzboxen.
   Nästan lika ofta som Neil Youngs musik har växlat upp i elektrisk intensitet har han i sina texter gjort politiska kommentater och personligen riktat dem mot de högsta makthavarna. Alla minns låten ”Ohio” (1970), om skotten i Kent State University, där han riktade sin vrede mot Richard Nixon och redan 1989 var han djupt kritisk mot Bush-administrationen på ”Rockin' in the free world”. Men Neil har, kors i taket, några gånger också backat upp amerikanska politiker. På ”War song” stöttade han, tillsammans med Graham Nash, George McGoverns presidentkampanj 1972 och på låten ”Campaigner” (1976) sjunger han, märkligt nog, ”even Richard Nixon got soul”.
   På ”Living in war” är det ett tuffare, hårdare och allvarligare tonläge och Neil riktar in all sin ilska mot George W Bush och vill till och med åtala honom för lögner, spioneri och att ha missbrukat sin makt. ”Living in war” är ett konceptalbum där nio av tio låtar har kriget i någon form som tema, skrivna i uppenbar raseri med samma temperament under inspelningarna.
   Fem låtar, bland annat titellåten, skrev Neil innan inspelningarna inleddes 29 mars 2006 men de övriga fyra originallåtarna på albumet skrevs parallellt med inspelningarna som avslutades blott fem dagar senare. Allt spelades in live i studion med minsta möjliga musikaliska uppbackning, trummisen Chad Cromwell och basisten Rick Rosas, som sedan utökades med trumpetaren Tommy Bray som gjorde några pålägg.
   En hundra människor stor kör sätter också prägel på den här skivan. Dels med konventionellt körande på Neils rocklåtar men också på den avslutande djupt USA-patriotiska sången ”America the beautiful”. På en skiva med mycket känslor gjord av kanadensaren Neil Young. Med samma högljudda sound som genomsyrade min största Neil Young-favoritskiva på 90-talet, ”Mirror ball”.

Favoritlåt: "Families". En av de första låtarna som var skriven innan albuminspelningen startade. Spelades in 30 mars 2006 på eftermiddagen, 14:20 enligt uppgift, och är albumets kortaste låt med sina 2:25. Men det är ändå en uttrycksfull och tempoglad låt som hyllar krigets verkliga offer, familjen hemma. Där ovannämnda kör ger det annars ganska fyrkantiga arrangemanget ett lite fetare innehåll.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.