Blogginlägg

Tributes: Jeff Lynne

"Lynne Me Your Ears – A Tribute to the Music of Jeff Lynne" (Not Lame, 2001)

EN NÄSTAN UTESLUTANDE AMERIKANSK samling artister tolkar, kopierar och framför Jeff Lynne-låtar. Det är en minoritet artister på den här långa samlingen, 32 låtar/artister med en speltid på över två timmar, som jag känner till på förhand. Kanske har de grävt lite för djupt när de hittat artister/grupper till den här samlingsplattan. Låtmässigt är Jeff Lynne tveklöst värd uppskattning och uppmärksamhet för sina låtar men jag, som följt hans karriär från The Move till idag, upptäcker att det finns låttitlar här som jag inte är bekant med. Ok, minnet har ju under decennier blivit lite urholkat men ibland blir jag inte ens påmind när jag hör låten.
   Men förhållandevis har Jeff ändå en stark låtskatt bakom sig. Levererad under en lång tid, den äldsta låten här är från oktober 1968 (”Morning sunshine” från gruppen The Idle Races första album). Plus ett par för mig okända The Move-låtar, ”No time” och ”The minister”, som hamnade i skuggan av Roy Woods låtar på ”Message from the country” (1971). Sedan finns det också låtar från Electric Light Orchestra, Traveling Wilburys och Lynnes soloalbum.
   Givetvis är det en majoritet låtar hämtade från Electric Light Orchestras stora repertoar, så omfattande för mig att det även där är omöjligt att spontant ha koll på alla deras låtar. ”Above the clouds”, ”One summer dream” och ”Bluebirds is dead” kunde jag spontant på pappret omöjligt placera i deras feta diskografi.
   Lika svårt är det alltså att identifiera artisterna på dubbelalbumet. Nästan enbart manliga amerikanska artister och grupper som i vissa fall har en klädsam musikalisk koppling till powerpopgenren. Och det är ju tämligen naturligt när det handlar om Jeff Lynne-låtar som i ELO ofta stod med båda fötterna i den klassiska popgenerationen och dessutom i många fall hade Beatles-influerade harmonier. På den här skivan händer det ofta att jag tänker på Beatles och hör det tidiga Beatles-soundet.
   På skivan finns också några få väldigt lockande namn som är säkra popmelodiska minnen från förr: Producenten/låtskrivaren Mitch Easter med mycket på sitt cv, Jason Falkner var profilen i Jellyfish, Peter Holsapple från The dB's och Richard Barone vars insatser i The Bongos jag aldrig glömmer. Sedan blir jag nyfiken på vad Carl Wayne, sångaren i The Move som Jeff Lynne faktiskt ersatte i gruppen, gör här. Han är dessutom nästan ensam engelsman på skivan. Det mäktiga producentnamnet Tony Visconti, som här uppträder som artist, väcker ju också enormt intresse. Och vad ska Todd Rundgren, som det största kända namnet på skivan, hitta på här. Vad den kände gitarristen Earl Slick kan tillföra i det här sammanhanget är innan jag lyssnar dolt i dunkel.
   På förhand är det mer frågetecken än utropstecken för den här Jeff Lynne-hyllningen men på något sätt kände jag mig trygg i vetskapen om Lynnes enorma kvalitéer som låtskrivare så låtmaterialet borde inte svikta.
   Däremot upptäcker jag redan från start att de förväntade personliga tolkningarna av Lynnes material uteblir och Mitch Easters version av "10538 Overture" är en not för not kopia, med cello och röster, av ELO:s arrangemang. Och resten av skivan vandrar ofta i samma respektfulla spår där inte många artister/grupper vill tillägga, utveckla eller förändra något på det genomgående starka popmaterialet.

UTAN ATT HA KOLL PÅ THE MOVE-originalet gör Peter Holsapple dock en annorlunda lite psykedeliskt svepande version av ”No time”. Carl Wayne, som efter The Move blev kabaréartist, gör om den ganska mediokra ”Steppin' out” till en ointressant musikalliknande låt. För mig okända gruppen The Shazam (har de tagit sitt gruppnamn efter ett The Move-album?) överraskar med en fräsch powerpopvariant på ”Twilight” och en annan tidigare obekant engelsk grupp, Sparkle Jets UK, överraskar på den mindre kända ”Above the clouds”.
   Tony Viscontis reciterar på sitt bidrag ”Mr blue sky” och kompas av trion Venus Hum med sångerskan Annette Strean i spetsen. Bland övriga kvinnliga insatser på skivan märks Leigh Nash i den kristna Texas-gruppen Sixpence None the Richer och Fleming McWilliams i duon Fleming & John utan att göra något större väsen av sig. I Prairie Sons And Daughters (den kände trummisen Prairie Prince med familj) finns det också kvinnoinslag i den grymt överdrivna och över sju minuter långa "One Summer Dream".
   Walter Clevinger, en gång initiativtagare till tributskivan ”Lowe profile”, gör en snärtig och fullt godkänd rock'n'roll-version av "Rock And Roll Is King" medan Todd Rundgrens bidrag ”Bluebird is dead” är ganska medioker och händelsefattig. Och Earl Slicks och Richard Barones insatser är också ganska lätt glömda.
   Beatles-influenserna är alltså många på skivan och det blir nästan övertydligt på den hårda rockartisten Roger Klugs "Turn to Stone" som avslutas med den berömda långa sluttonen, E-dur-ackordet, från ”A day in the life”.


Disc 1
"10538 Overture" – Bobby Sutliff & Mitch Easter (4:35)
"Ma Ma Ma Belle" – Earl Slick (4:05)
"Telephone Line" – Jeffrey Foskett (4:49)
"Do Ya" – Jason Falkner (3:58)
"Sweet Is the Night" – Ben Lee (3:28)
"Rockaria!" – Pat Buchanan (3:49)
"Every Little Thing" – Michael Carpenter (3:52)
"No Time" – Peter Holsapple (3:59)
"Showdown" – Richard Barone (4:26)
"Handle with Care" – Jamie Hoover (3:25)
"Strange Magic" – Mark Helm (3:54)
"Evil Woman" – Ross Rice (4:51)
"Steppin' Out" – Carl Wayne (4:27)
"Don't Bring Me Down" – Swag (3:13)
"One Summer Dream" – Prairie Sons And Daughters (7:16)
"Can't Get It Out of My Head" – Doug Powell (4:57)

Disc 2
"Twilight" – The Shazam (3:11)
"Mr. Blue Sky" – Tony Visconti (5:02)
"You Took My Breath Away" – The Heavy Blinkers (3:07)
"Message from the Country" – The Balls Of France (4:28)
"The Minister" – Ferenzik (4:43)
"Xanadu" – Neilson Hubbard And Venus Hum (3:31)
"When Time Stood Still" – Bill Lloyd (3:27)
"Above the Clouds" – Sparkle Jets UK (4:00)
"Rock And Roll Is King" – Walter Clevenger & The Dairy Kings (3:14)
"Morning Sunshine" – Jeremy (2:19)
"Boy Blue" – Rick Altizer (3:45)
"Livin' Thing" – PFR (3:57)
"On the Run" – Sixpence None the Richer (2:37)
"Bluebird Is Dead" – Todd Rundgren (5:06)
"Turn to Stone" – Roger Klug (5:11)
"Eldorado" – Fleming and John (6:41)

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.