Blogginlägg

#5: Full moon fever

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Tom Pettys "Full moon fever" var 5:a på min lista.

TOM PETTY: Full moon (MCA, 1989)
Största problemet i arbetet att sätta ihop den här listan har varit att sprida artistsammansättningen på så många som möjligt. Många artister gjorde väldigt många bra skivor under 80-talet. Därför har urvalet av skivor blivit en aning slumpmässigt när det gällt artister med flera konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis Tom Petty.
   Hans ”Hard promises” (1981) är naturligtvis en stark 80-talsplatta som i en helt rättvis värld borde platsa bland mina 80-tals-favoriter. Ändå råkar den skivan befinna sig i skuggan av ”Damn the torpedoes” (1979) som jag anser vara Pettys största stund på skiva. Och då valde jag motvalsargumentet och nominerade Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, till min Petty-favorit i det här sammanhanget. Man kan diskutera det hit och dit men nu är det så här.
   Solo och solo, ”Full moon” krediteras inte Heartbreakers men gruppens gitarrist Mike Campbell (som varit med och skrivit två låtar) och pianist Benmont Tench har centrala roller i kompet så skivan är ju ingen remarkabel solotripp direkt.
   Det är väl istället Jeff Lynnes närvaro som färgat sound och låtskrivande allra mest. Som producent (tillsammans med Petty och Campbell) har Lynne satt sin speciella prägel men samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det uppmärksammade Traveling Wilburys-projektet från 1988. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ett bevis på att stjärnor kan och vill samarbeta och att resultatet kan bli lyckat.
   Både George och Roy och naturligtvis Jeff figurerar på den här skivan och skänker en viss tyngd åt det musikaliska. Även en annan gammal profil, Del Shannon, dyker upp i en mindre roll.
   När Orbison dog i december 1988 ryktades det lite om att det var Shannon som skulle ta hans plats i Wilburys. Men Shannon dog också kort därefter, i februari 1990 och då var den tanken också död.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” var inte så rockigt som de generella Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Ett rent poppigt ljud med lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” (där Tom sjunger om Shannon och som också blev titel på en dvd nyligen) och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå. Den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.