Blogginlägg

#2/70: "Sordin"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. John Holms "Sordin" var 2:a på min lista.

JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I detta gränslösa utbud av alldeles fantastiska skivor från 70-talet väljer jag alltså en svensk skiva som nummer två på min lista med det decenniets bästa skivor. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda. Återkommer till recensionen lite senare.
   Sedan debuten med ”Sordin” har John Holm varit ett eftertraktat byte och i högsta grad en sporadisk och nästan skygg artist. Den hemlighetsfulla profilen har genom åren dragit uppmärksamhet till sig. På samma sätt som Jakob Hellman och hans enda album ”…och stora havet” (1990), som 2003 i Nöjesguiden röstades fram som bästa svenska album genom tiderna, har John Holms ”Sordin” ständigt fått ny aktualitet. Främst tack vare Holms extremt frånvarande karriär, han har ytterst sällan turnerat, och skivor har han producerat mycket oregelbundet. Ändå har hans namn, hans låtar och hans säregna sångstil fått förnyat intresse genom åren.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet. Så hade jag också chansen att vara med och upptäcka denna nya debutartist i slutet av 1972. Och skriva en recension (Nerikes Allehanda, 5 december 1972) som inte var odelat positiv, snarare lite osäker men ändå uppenbart optimistisk:

”Producenten Anders Burman har upptäckt ännu ett nytt stjärnskott, John Holm, 24-årig Stockholmskille som spelat gitarr i sex år och skrivit låtar i två år.
    John Holm är aktuell med sitt första album, ”Sordin” (Metronome). Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva att läsa läxorna till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få mig på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med den här killen.
   John Holm skriver nästan all sin musik och sina texter på Sabbatsbergs sjukhus, där han har vakat sedan han gick ut skolan för fyra år sedan. Den miljön återspeglas därför mycket i hans texter och en av hans allra första kompositioner heter ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” och finns med på skivan.
   En låt som när jag hörde den första gången lämnade ett stort frågetecken efter sig. Nu med texten i handen förstår jag vilken enorm inspirationskälla det måste ha varit att jobba som vakare på ett sjukhus.
   Även John Holms övriga låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro. Han vill gärna undvika stämpeln ”ungdomsprotest” utan kallar sina alster hellre för musiksatta dikter.”
   Jag var onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på skivan. Som dels var akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väckte sympati. Där fanns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där fanns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrade så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de mer akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet. Som överlevt decennierna därefter allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av just Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.