Blogginlägg

I min skivhylla: George Harrison

GEORGE HARRISON: Gone troppo (Dark Horse 92. 3734-1)

Release: 8 november 1982
Placering i skivhyllan: Beatleshyllan. Mellan Harrisons "Somewhere in England" (1981) och samlingsskivan "Greenpeace" (1985).

SOM GAMMAL BEATLES-FANTAST FÖLJDE JAG noggrant de fyra medlemmarnas solokarriärer på 70-talet. Med tanke på att John Lennon drog sig undan offentligheten i mitten på 70-talet, Ringo Starr gjorde tämligen lågprofilerade album och George Harrisons skivor hade en musikaliskt negativ trend var det nog Paul McCartneys skivproduktion som låg mig närmast hjärtat fast det även där förekom djupa dalar bland höjdpunkterna.
   Efter den fantastiska "All things must pass"-trippelalbumet (1970) och den fina uppföljaren "Living in the material world" (1973) började problemen för Harrison. BÃ¥de personligt, skilsmässa frÃ¥n frun Patti Boyd, och musikaliskt började det svikta i Harrisons solokarriär. Under den olycksaliga USA-turnén i november och december 1974, som kantades av sjukdom, röstproblem och beryktade drogproblem, vände hans karriär frÃ¥n framgÃ¥ng till motgÃ¥ng.
   Beatles skivbolag Apple sjöng i mitten pÃ¥ 70-talet pÃ¥ sista versen och Harrisons tvÃ¥ sista album där, "Dark horse" (1974) och "Extra texture (read all about it)" (1975), var bara delvis i nivÃ¥ med tidigare storverk. Fortsättningen frÃ¥n 1976 pÃ¥ sitt eget skivbolag Dark Horse blev lika ojämn och splittrad. "Thirty three & 1/3" (1976), "George Harrison" (1979) och "Somewhere in England" (1981) hade enbart sporadiska höjdpunkter, lÃ¥tar som "Crackerbox Palace", "Faster" och "All those years ago" (John Lennon-hyllningen), och självförtroendet var extremt lÃ¥gt när inspelningarna till "Gone troppo" började sommaren 1982.
   Vid den tidpunkten hade George slutat bry sig om i sin ställning i musikbranschen och var nog mer intresserad av sitt jobb som filmbolagsägare av HandMade Films. Ett engelskt bolag som efter succén med "Life of Brian" (1979) under de första 80-talsÃ¥ren producerade ett antal kvalitetsfilmer som "The long good Friday" (1980), "Time bandits" (1981), "Scrubbers" (1982) och "The missionary" (1982).
   Den lite ansprÃ¥kslösa ambitionen har tydligt pÃ¥verkat resultatet pÃ¥ "Gone troppo" där vi fÃ¥r möta en mer avslappnad, musikaliskt jordnära och helt prestigelös gammal Beatlesmedlem. Sedan mitten av 70-talet hade George spelat in sina skivor med huvudsakligen amerikanska musiker men pÃ¥ "Gone troppo" är det tvärtom framför allt engelska musiker i kompet och jag tycker mig höra en mänskligare och varmare ton i bÃ¥de lÃ¥tskrivande, arrangemang och ljudbild. George befann sig uppenbart bland vänner.
   Slagverkaren Ray Cooper (som även hade en chefspost pÃ¥ filmbolaget) tipsade George om Henry Spinetti, trummor, Mike Moran, keyboards, och Herbie Flowers, bas. Henley-On-Thames-grannen Jon Lord (Deep Purple) spelar pÃ¥ en lÃ¥t och gamle kamraten Joe Brown med fru Vicki dyker upp och körar ibland. Cooper hade länge spelat med Elton John, Spinetti hade turnerat med Eric Clapton i flera Ã¥r och Flowers var mest känd för basfiguren i Lou Reeds "Walk on the wild side" och dessutom medlem i instrumentalgruppen Sky. Moran hade i mitten pÃ¥ 70-talet spelat i Ian Gillans band men var nu mest upptagen med att skriva tv- och filmmusik, bland annat till Harrison-relaterade filmer.

TILL DEN HÄR SOLIDA SAMLINGEN ENGELSKA MUSIKER gjorde amerikaner som Billy Preston och Jim Keltner korta gästinhopp. Och i kören hade Harrison bjudit in favoriten Ry Cooders sångare Willie Greene, Bobby King och Simon Pico Payne (här under namnet Pico Pena). Det var förresten Greenes underbara basröst på en av låtarna här, "That's the way it goes", som för några månader sedan, när jag analyserade en maxisingel med Harrison, gjorde att jag kom "Gone troppo" på spåren.
   Just "That's the way it goes" tillhör topparna här tillsammans med "Dream away" (frÃ¥n filmen "Time bandits" där den spelades under de avslutande texterna) och de snygga akustiska instrumenten pÃ¥ titellÃ¥ten. Ett väldigt tillfredställande sound med ett flertal starka albumlÃ¥tar som kanske inte omedelbart riktar sig till singelmarknaden som inledningslÃ¥ten "Wake up my love" med sitt catchy popsyntarrangemang a la Elton John.
   PÃ¥ albumets b-sida samlas mÃ¥nga av de starka albumlÃ¥tarna som ger bilden av en avslappnad George. Ballader och lÃ¥gtempolÃ¥tar, "Mystical one", "Unknown delight", "Baby don't run away" och "Circles", som vid en snabb kontakt känns lite väl anonyma men som växer vid upprepade lyssningar. Den sistnämnda lÃ¥ten skrev George redan 1968 i Indien och den fanns ocksÃ¥ med i repetitionerna inför "White album".
   Trots min idag positiva Ã¥sikt om "Gone troppo" blev albumet ett monumentalt kommersiellt fiasko. I mina öron bÃ¥de överraskande och sorgligt som gjorde att George drog sig undan musikbranschen och sysslade med annat. Efter fem Ã¥r blev det comeback, "Cloud nine" (1987), och plötsligt var världen beredd pÃ¥ George Harrison-pop, dÃ¥ med ett Jeff Lynne-arrangerat sound. DragplÃ¥stret och aptitretaren pÃ¥ det albumet var en cover, "Got my mind set on you", frÃ¥n 1961. Redan pÃ¥ "Gone troppo" hade Harrison letat covers frÃ¥n just 1961, The Stereos "I really love you". En doo-wop-lÃ¥t och med ovärderlig hjälp av ovannämnda Ry Cooder-sÃ¥ngare pÃ¥minner arrangemanget här starkt om originalet.
   Det detaljrika omslaget till "Gone troppo" är konstnärligt och snyggt, av "Legs" Larry Smith, men kanske inte sÃ¥ kommersiellt renodlat och det är kanske en förklaring till skivans sämre försäljningssiffror. Smith, en gÃ¥ng trummis i Bonzo Dog Doo-Dah Band, var via Monty Python-kontakter vän med Harrison som 1975 skrev en sÃ¥ng om honom, "His Name Is Legs (Ladies and Gentlemen)", pÃ¥ albumet "Extra texture (read all about it)".

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.