Blogginlägg

Idel låtar för de eviga fansen

Postad: 2013-12-13 07:53
Kategori: Live-recensioner



Slutet av 80-talet och början på 90-talet var en turbulent tid i Ulf Lundells liv. Efter höstturnén 1988 skulle det, förutom några enstaka sporadiska konserter, ta nästan tre år innan nästa turné följde. Nytt kompband, ny manager (Janne Gröning) och bara en ny singel som aktuell skiva. "Pojkarna längst fram" och "Hon gör mig galen", som släpptes på singel strax före turnén, av vilka den förstnämnda öppnade konserterna. Först i slutet på turnén tillkom den andra singellåten som sedan kom att bli Lundells långkörare live i många år framöver.
   Av kompbandets musiker hade Lundell bara spelat med Sirén tidigare, bland annat på turnén 1985 och "Den vassa eggen". Resten var nya men inte orutinerade musiker. Engström hade en gång varit medlem i The Radio, medverkat på ANC-galan 1985 och jobbat som producent, och kom efter 1991 att bli en långlivad musiker i Lundell-bandet. Göteborgaren Tengby hämtades från coverbandet The Few, Widlund (ännu en göteborgare) hade spelat med The Leather Nun/Lädernunnan, Åkerfeldt hade spelat med Mikael Rickfors som medlem i coverbandet Radio Rip-Off och Blom hade under många år spelat med både Magnus Lindberg, Torpedoes och John Norum.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/7 1991.

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 20 juli 1991


På sin första folkparksturné på sex år körde Ulf Lundell 1991 med säkra och välkända kort. Han återkom i lördags till Örebro och Brunnsparken med en greatest hits-anpassad repertoar som mer riktade sig till de eviga fansens hjärtan än till de som ville ha nyheter, utveckling och fräscha grepp.
   Det ska villigt erkännas att det inte var spänning och nyfikenhet som lockade mig till Brunnsparken. Det handlade mer om nostalgi, detta grovt misshandlade ord.
   Det var i Brunnsparken Ulf Lundell 1982 genomförde den nu legendariska konserten inför drygt 3000 personer i hällregn. Samma plats tre år senare, med en Lundell i stapplande form, var det dags för en maratonkonsert med spännande försmak från hans kommande epos "Den vassa eggen".
   Fast regnet stod som spön i backen under hela konserten utlovade Lundell den här gången inget magiskt. Utan bjöd på en tung och rockig konsert i standardformat. Vilket i hans fall betydde 20 låtar på drygt två timmar.
   Ulf Lundell har i intervjuer inför turnén förklarat sig ovillig att titta tillbaka ty nu vill han bara se framåt. Ändå baserades konserten på så säkra, välkända och numera också uttjatade Lundell-klassiker.
   "Sexti, sextisju", som jag trodde han hade städat bort, var tillbaka utan att direkt föra utvecklingen framåt.
   "Snön faller och vi med den", "Öppna landskap" och "Oh la la jag vill ha dej" var också direkta skäl till att Lundell idag musikaliskt står och stampar på samma fläck.
   Efter förra turnén då han var lyhörd inför nya låtar och nya arrangemang ville han numera inte riskera någonting. Exempelvis fanns hans senaste album, "Innanför murarna", inte alls representerad i scenrepertoaren.
   En låt från den helt aktuella singeln, "Pojkarna längst fram", inledde dock konserten i högt tempo. En konsert vars första halva också var den bästa och mest intressanta.
   Där tog Lundell fram gamla slitstarka och bra låtar till förnyat intresse. "Kitsch", "Törst" och "Främlingar", pärlan från "Längre inåt landet", har han inte framfört på scen sedan 1982.
   I bästa folkparksstil var det som sagt högt tempo, rockigt och högljutt mest hela tiden. För en kort stund i mitten på konserten lade sig feststämningen tillfälligt och två av Lundells finaste ballader, "I kvinnors ögon" och en nyarrangerad (kors i taket!) och läcker "Gå upp på klippan" smektes fram.
   Sedan var det snabbt tillbaka till den trygga rockmusiken. Den långa avslutningen var en raksträcka utan överraskningar och utan minsta oväntade grepp.
   Inte ens den allra sista extralåten "Snön faller" var så spontan som Lundell påstod. Den fanns med på turnépremiären en dryg vecka innan...
   Ett nytt band är ett nytt band och inledningsvis stod jag och saknade profiler som Hasse Olsson, Janne Bark och Backa-Hans Eriksson. Det nya bandet är en oslipad diamant som kan stava till rock och mer behövdes inte denna blöta kväll.
   Lite frustrerande var det att vi i publiken fick huka oss under paraplyer i skydd för det stundtals skyfallsliknande regnet. Utan att få "Rom i regnet" som belöning".
   När jag efteråt vandrade hem i det avtagande regnet och försökte analysera kvällen insåg jag snabbt att det inte var så mycket att analysera. Det var Ulf Lundell på rockig rutin.
   Kvällens riktigt stora hjältar var givetvis vi i publiken som stod ut med det miserabla vädret och mot slutet både sjöng och dansade.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Johan Åkerfeldt: trummor
Ulf Widlund: bas
Pelle Sirén: gitarr
Magnus Tengby: gitarr
Per Blom: keyboards/piano
Hasse Engström: keyboards/orgel

Pojkarna längst fram
In i det vilda igen
Kitsch
Hem till mina rötter igen
Främlingar
Ryggen fri
En fri man i stan
Den vassa eggen
I kvinnors ögon
Gå upp på klippan
Glad igen
Aldrig nånsin din clown
Törst
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej
Sextisju, sextisju
Kär och galen

Extralåtar
När jag kysser havet
Öppna landskap
Snön faller och vi med den

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.