Blogginlägg

Djupa fantasier och konventionella argument

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/7 2007.

Bengt Nyman
John Lennon var min bror, jag svär!
(Premium Publishing)

Den makalöst intressanta titeln lockar naturligtvis till läsning. Historien om romanfiguren Erik från Eksjö, som påstår att han är John Lennons bortglömde bror, är dock i grund och botten alltför ljusblå för att verka trovärdig.
   Romanen är dels en dagbok från 60-talets vardag där nyheter om Beatles vävs in i Eriks egna upplevelser. Och dels är det en veckas dramatiska rapporter på en psykiatrisk klinik i slutet av 2006.
   Strax efter John Lennons mord i december 1980 gick Erik in i en djup psykos, hamnade på psykiatrisk klinik och har således varit borta från verkligheten i över 26 år när han vaknar upp omtumlad och förvirrad.   
   Från första till sista sidan försöker Erik, eller Eric som han vill att det ska stavas, lägga fram argument varför han är Lennons bror. Han har tidigt blivit bortadopterad och hamnat i småländska Eksjö, en stad som för övrigt är författaren Bengt Nymans hemstad. Varken Erik eller Bengt övertygar mig som läsare.
   Det är lite för djupa fantasier och hans argument är som hämtade ur en konventionell John Lennon-biografi. Jag ska inte avslöja upplösningen på denna historia men även där känns epilogen tunn, alltför tunn, för att läsaren ska vara tillfredsställd med bokens crescendo på sidan 293.
   Författarens språk är inte så mycket mer spännande än att läsa sina egna dagsboksanteckningar från den tiden. Ty Nymans berättande är lite för mycket svart på vitt. Utan någon dramatisk, poetisk eller personlig touch.
   Då är samtalen med psykiatrikern Lennart, som ska nysta upp hela den här soppan, betydligt mer intressant. Men den avlutande kovändningen i psykiatrikerns förhållande till fallet känns som en tunn, alltför tunn, tråd att hänga upp hela den fantastiska historien på.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.