Blogginlägg

Minnet kom tillbaka i Putney

Postad: 2013-12-27 12:49
Kategori: Blogg

Foto: Carina Österling


NÅGRA DAGAR FÖRE JUL slog nostalgin till hårt och förödande. I söndags besökte jag Half Moon-puben i Londons Putney-förort. På en tvärgata, Richmond Road, strax söder om Putney Bridge och några kvarter bort. En gammalmodig och traditionell pub med öppen spis och ett oändligt antal ölsorter att välja bland. Ett klassiskt rockhak som fortfarande existerar och väggarna i lokalen andas verkligen levande rockmusik.
   Interiören (se bilden ovan) är bedövande med massor av bilder på band och artister som spelat där under alla år. Största fotografiet var nog på U2 men de flesta från rock- och pophistorien har spelat där. Rolling Stones, Small Faces, Dr Feelgood, The Who, Yardbirds, Elvis Costello, John Mayall , Billy Bragg, Steeleye Span och många, många fler.
   När jag var där nu skulle Ducks Deluxe göra sin avslutningskonsert, se recension här, men nostalgin i mitt huvud var personlig och riktade sig mot de tre tidigare konsertkvällarna jag var där under 80- och 90-talet.

FÖRSTA GÅNGEN JAG STEGADE IN på Half Moon var 12 december 1985 för att få uppleva det stora engelska soulbandet Big Heat med bland annat förre Inmates-sångaren Bill Hurley i spetsen. Men det var inte Hurleys närvaro som lockade mig mest. Det var gruppens Elvis Costello-producerade singel, "Watch me catch fire" som hade släppts redan i mars 1985, som hade gjort mig mest nyfiken. Jag har berättat om gruppen och denna extraordinära singel i den här artikeln där jag utnämnde skivan till min absoluta favoritsingel.
   Några veckor efter Big Heat-spelningen skrev jag följande rader i Nerikes Allehanda om konserten:
   ”Jag blev helt överkörd av det fantastiska samspelet mellan de båda sångarna och den instrumentala attacken hos gruppen i övrigt. Det är musik som lever på sin känsla och engagemang och inte minst bra låtar.
   Det är den lille ettrige Drew Barfield som skriver det mesta i gruppen och i bjärt kontrast till Barfield står Hurley lång och ståtlig och sjunger mörka bastoner som får alla hjärtan att smälta denna intima torsdagskväll i London. På en pub vars väggar svettas av brinnande soulmusik som framförs.”


DRYGT TRE ÅR SENARE, i februari 1989, var jag tillbaka på Half Moon. Den här gången ditlockad av en gammal och vid det laget slocknad stjärna, Andy Fairweather Low. Som sångare i Amen Corner var han stor idol på 60-talet och under 70-talet försökte han sig på många comebacker som soloartist med A&M-albumen "Spider Jiving" (1974), "La Booga Rooga" (1975) och "Be Bop 'N' Holla" (1976).
   Förutom en singel på Stiff 1986, "Bossa nova", var det tämligen tyst om och med Fairweather Low under 80-talet men hade samarbetat med Rockfield-trummisen/teknikern/producenten Dave Charles sedan 1980 och i bandet, som hade fått namn efter ett av 70-talsalbumen (La Booga Rooga Team), som kompade honom 1989 fanns bland annat Boz Burrell (Bad Company) .
   Andy var en medelålders man med lugn framtoning och liverepertoaren var till stor del hämtad från 70-talet. Men han gjorde också en fin cover av Paul McCartneys "Rocky Raccoon".
   Bara året efter Half Moon-konserten var Andy tillbaka på de stora scenerna, först som gitarrist i bandet som kompade Roger Waters på den stora "The wall"-konserten i Berlin och började sedan vara permanent medlem i Eric Claptons band.

FAIRWEATHER LOW-KONSERTEN 1989 minns jag tydligt men att jag såg Inmates fyra år senare, i januari 1993, på Half Moon måste jag erkänna att jag har glömt. Med tanke på att bandet just 1993 släppte albumet "Wanted" så var det nog originalbandet med Eddie Edwards, trummor, Tony Oliver, gitarr, Ben Donnelly, bas, Peter Gunn, gitarr,och Bill Hurley, sång, som uppträdde den där onsdagskvällen i slutet på januari.
   Däremot har jag noterat i mina handlingar att förbandet den här kvällen, Buick 6, var en halvakustisk trio som spelade Dylan-influerad musik och hade en trummis som var flintskallig med ett långt skägg som avslutades med en fläta långt ner till midjan...
   Efter lite research just idag har jag funnit mer information om Buick 6, som faktiskt hade tagit sitt namn efter en Dylan-låt när de bildades 1989. Och medlemmar var inte helt okända Roger Hubbard, gitarr och sång, Colin Gibson, bas, och Liam Genockey, trummor.

SEDAN BÖRJAN AV 60-TALET har det förekommit levande musik på Half Moon. Och det fortsätter med samma intensitet idag som då och det får nog betraktas som unikt i en stad där levande musik har blivit en bristvara under de senaste decennierna.
   Jag har tittat tillbaka på Half Moon-programmet under de tre senaste månaderna och bland de mest intressanta namnen kan nämnas Alan Price, Pretty Things, Norman Watt-Roy, The Rumour-pianisten Bob Andrews, Steve Gibbons och nu senast alltså Ducks Deluxe. Half Moon är också platsen där många så kallade tributeband uppträder. Grupper med lättidentifierade namn som The Rollin' Stoned, The Smyths, Kast Off Kinks och Fleetwood Bac.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.