Blogginlägg

90:#19 Hagnesta Hill

KENT: Hagnesta Hill (RCA, 1999)

Mitt förhållande till Kent, en av Sveriges största rockgrupper, var lite trögstartat om man säger så. I mitten på 90-talet var jag på Nerikes Allehandas nöjesredaktion omgiven av unga Kent-fantaster och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora och sanslöst banbrytande kvintettens skivor var. Själv höll jag en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt fästa i min skalle. Skiva för skiva, första-andra-tredje-fjärde albumet, lyssnade jag på och noterade hur de utvecklades och tog ett steg framåt hela tiden.
   Nej, det var först veckorna innan jul 2000 efter ett högst pliktskyldigt lyssnande av Kents album som jag fick den dÃ¥ aktuella samlingen, "B-sidor 95-00", i mina öron och blev nästan febrig av tillfredsställelse. Samlingen var bÃ¥de ojämn och slarvig men jag hittade flera favoriter och framförallt förändrades min helhetssyn pÃ¥ Kent och deras musik. Skivorna pÃ¥ 90-talet höll en stegrande kvalitetsnivÃ¥ och därför är det kanske inte sÃ¥ överraskande att deras sista 90-talsskiva, "Hagnesta Hill", nu finns med bland mina totala 90-talsfavoriter.
   Kent kom ju in pÃ¥ scenen som en representant för en ny ung generation och det var naturligtvis ovant för mina gamla öron som format sitt ideal efter gruppnamn som Wilmer X, Raj Montana Band, Imperiet och Eldkvarn. Kent kom som en frisk fläkt och det var inte helt lätt att svälja Joakim Bergs dubbelbottnade texter, svÃ¥ranalyserade rim och melodier som byggde mer pÃ¥ känslor än rent melodiska kvalitéer. Det var uppenbart en ny tid.
   Jag läser en recension av "Hagnesta Hill" som tycker att "Aldrig tidigare har Kent haft sÃ¥ här raka melodier" och där kanske vi har en del av förklaringen till att gammalmodiga jag fallit för just det albumet. En annan än viktigare detalj för mitt gillande är att ljudbilden pÃ¥ albumet breddats, strÃ¥k- och blÃ¥sarrangemang fÃ¥r sällskap av nÃ¥gra gästmusiker, och Kents fjärde album framstÃ¥r som spännande.
   Trumpeten pÃ¥ "Stoppa mig Juni (Lilla ego)" och "Visslaren" fÃ¥r ju Kents sound att ta ett kliv in i en intressant framtid. Bill Öhrströms munspelssolo pÃ¥ "Kevlarsjäl", en av skivans bästa lÃ¥tar, ger hela arrangemanget ett magiskt sug. Och mustiga strÃ¥karrangemang av Joakim Milder pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar lyfter upp Kent till en historisk ny division.
   LÃ¥tmaterialet till "Hagnesta Hill", titeln är ett villaomrÃ¥de i Eskilstuna där Kents första replokal lÃ¥g, skrevs under turnén som följde upp bandets senaste skiva "Isola". Enligt uppgift resulterade det i hela 38 lÃ¥tar som till albumet skalades ner till 13. Ytterligare nÃ¥gra lÃ¥tar frÃ¥n inspelningen hamnade som b-sidor pÃ¥ singlarna "Musik non stop", "En himmelsk drog" och "Kevlarsjäl". Förutom musiken till "Kungen är död", där Jocke Berg fick hjälp med musiken av basisten Martin Sköld, var allting skrivet av sÃ¥ngaren Berg.
   De tre singelvalen representerar albumets varierade innehÃ¥ll tämligen perfekt. FrÃ¥n en discoflört via tung industrirock till en magisk ballad. Men singellÃ¥tarna var inte ensamma starka spÃ¥r. Inledningen är otroligt mäktig med "Kungen är död", "Revolt III", "Musik non stop" och "Kevlarsjäl" men lÃ¥tar, ofta ballader, som den pianodrivna och mycket vackra "Ett tidsfördriv att dö för", den lÃ¥nga och krispiga "Cowboys", den tunga "Beskyddaren", den lugna "Visslaren" och den nästan singelpotentiella "Berg&dalvana", som växer till en stor rocklÃ¥t, är med och formar storheten pÃ¥ "Hagnesta Hill".
   PÃ¥ sina första tvÃ¥ album producerades Kent av Nille Perned, som hade jobbat med Wannadies, Whipped Cream och Brainpool, men pÃ¥ gruppens tredje album kom producenten Zed (med efternamnet Nagrano) in och han fick fortsatt förtroende pÃ¥ "Hagnesta Hill". Teknikern Zed var med och mixade Kents debut 1995 under namnet Zmago Smon.
   "Hagnesta Hill" spelades in i Puk studios i Danmark och Ljudhavet studio, City Recording Studio och Atlantis Studio i Stockholm.

YouTube: "Kevlarsjäl".


/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.