Blogginlägg

Ögonblick som gav oöverträffade minnen

Postad: 2011-07-28 08:41
Kategori: Live-recensioner


                                                                                 Foto: Magnus Sundell
4/6-delar av gruppen Deadman som live bjöd på americana-inspirerad rockmusik med en gospelliknande energi. Från vänster Kevin McCollough, Matthew Mollica (lätt skymd), Steven Collins och Jacob Hildebrand.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2011.

Deadman
Clarion Hotel, Örebro 26 juli
Konsertlängd: 21:05-21:50 och 22:10-23:08 (103 minuter)
Min plats: Stående ca 5 meter framför bandet.


Med en beundransvärd entusiasm, en rent ut sagt outtröttlig ambition och ett hängivet musikintresse har arrangören Anders Damberg letat upp och luktat sig fram till det ena fantastiska amerikanska bandet efter det andra. Grupper som han sedan har presenterat på en scen i Örebro. Det har inte alltid varit kommersiellt försvarbart, publiken har ibland varit liten men entusiastisk, men Damberg har envist jobbat vidare med att försöka övertyga örebroaren om att jordens musikaliska centrum är beläget i Austin, Texas.
   Först var det Eilen Jewell och sedan har följt Rick Broussard, Band Of Heathens och Stone River Boys. Och i tisdagskväll var det dags för ett Austin-band med det inte så livliga namnet Deadman inför en förhållandevis medelstor publik.
   Deadman hade en man, Steven Collins, i absoluta centrum men bandet bakom hade också stor del i många av kvällens musikaliskt grandiosa höjdpunkter. Tre gitarrer i frontlinjen men det var hammondorgelns förförande toner som färgade upplevelsen. Som ofta gav Deadmans americana-inspirerade rockmusik en gospelliknande energi.
   Deadman har kommit till Europa med ett livealbum i bakfickan, ”Live at Saxon’s pub”, och en studioskiva på gång (släpps 28 september) så jag var ganska förberedd på något stort. Ändå fick jag vid upprepade tillfällen under kvällen revidera mina förutfattade höga förväntningar ty stunderna av det magiska nuet, något jag som konsertbesökare alltid vill men inte alltid får uppleva, blev till slut väldigt många.
   Presentationen av sju nya låtar, inklusive nya singeln ”Don’t do this to me”, visade att bandet har en strålande kreativ framtid. Den Byrds-inspirerade poppärlan ”This whole world is not gonna change”, som jag tror att den heter, hamnade raka vägen i mitt hjärta. Och höjdpunkterna av deras redan kända alster steg den här kvällen ytterligare i dignitet.
   ”Oh, Delilah!”, med de tydliga The Band-referenserna, ”The ballad of the gold thief”, som de arrangemangsmässigt hade gjort om till rena Vilda Västern-filmtemat, och den taktfasta ”Ain’t no music”, med både gigantiskt gitarrsolo och en kort ”My my hey hey”-sekvens, var underbara ögonblick.
   Ändå fanns det, tro det eller ej, ännu större stunder på denna fantastiska konsert. Som exempelvis den nya ”We all need love”, som jag tror att den heter, skriven till Sam Cooke fast han har varit död i närmare 50 år. Och, banne mig, så hade låten samma gospeltyngd som låten Steven Collins sjöng om i texten, ”A change is gonna come”.
   Den fina Johnny Cash- och June Carter-hyllningen ”When the music’s not forgotten” utvecklade sig till en underbar och trollbindande final som gjorde att publiken omöjligt hade fått nog och fick sin efterfrågade extralåt, ”Mankind”. Som handlade just om människosläktet och inkluderade påpassligt en nyskriven extratextrad om den hemska händelsen i Oslo men låten har ändå förhoppningsfull slutsats: ”When all hope is lost i will love mankind”. Musik kan givetvis inte läka bottenlös sorg men under några minuter i onsdagskväll var det en ynnest att leva på den här jorden. Ögonblick som gav den här konserten oöverträffade minnen.
   Och då har jag inte ens nämnt bandets fina tolkning av "The night they drove old Dixie down" med tre olika sångare vid mikrofonen.
   Det här var en konsert som jag sent eller aldrig ska glömma.

Steven Collins: gitarr och sång
Kevin McCollough: akustisk gitarr och sång
Jacob Hildebrand: sologitarr och sang
Matthew Mollica: hammondorgel
Kyle Schneider: trummor
Lonnie Trevino Jr: bas och sang

Låtarna (osäkra titlar på de nya låtarna)
Brother John
Don’t do this to me (ny)
If I lay down in the river
Gilead (ny)
Rough God goes riding
Take up your mat and walk
Oh, Delilah!
This old world's not gonna change (ny)
Katrina (??ny)

Paus

Holy babe (??ny)
Adios mi Corazon
The ballad of the gold thief
Ain’t no music
We all need love (ny)
Absolom! Absolom!
The night they drove old Dixie down
When the music’s not forgotten

Extralåt
Mankind

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2011 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.