Blogginlägg

Rockvandringar i London: Hammersmith Odeon/Hope & Anchor/YMCA

Postad: 2007-03-15 17:12 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Londonvandring

Inspirerad av min vän Lars-Åke och hans alldeles fenomenala, nostalgiskt oöverträffade och extremt detaljerade bok ”Roadrunner – rockvandringar i 60-talets London” skulle jag vilja inbjuda till min vandring i samma stad. 80-talet var mitt stora händelserika decennium i London och precis som Lars-Åke kommer jag att beskriva ställe efter ställe. I strikt kronologisk ordning som jag minns det. Fortsättning följer.

HAMMERSMITH ODEON
Första gången, första kvällen i England och London så åkte jag, Jan-Ola och fotografen Stefan Wallgren tunnelbana till Hammersmith. Wallgren, som bodde i London, vägledde oss dit och vi visste då ingenting om tunnelbanenät, väderstreck eller avstånd. Skivbolaget hade lagt biljetter i hotellreceptionen och jag tror Stefan sålde sin biljett utanför ty han snackade i vanlig ordning in sig ändå.
   1980 hade hårdrocken fått en renässans och vi skulle se ett pånyttfött Nazareth med då helt okända Saxon som förband. Lokalen var stor som Wembley kändes det som. Vi satt på läktaren och imponerades mer av att vara i London än att se ett gammal klassiskt band leva på övertid.
   Nazareth hade något år innan utökat med gitarristen Zal Cleminson och precis släppt en ny skiva, ”Malice in Wonderland” producerad av den amerikanske gitarristen Jeff ”Skunk” Baxter, som inte lyckades rycka upp ett band på dekis.
   När vi kom ut efteråt var vi så vilsna att vi varken hittade tunnelbanestationen, taxi eller rätt väg hem. Vi började gå på känn och jag kan nu framför mig se hur vi tog ned på Fulham Palace Road och tog vänster på Lilie Road utan att veta att vi faktiskt var på väg åt exakt rätt håll, rent vädersträcksmässigt.
   Men vi visste mindre om hur långt vi skulle behöva vandra för att nå Charles Dickens Hotell på Lancaster Gate i Bayswater. Så när vi hade gått långt och det blev ödsligare och ödsligare hejdade vi till slut en taxi som tog oss hem.
   Den magnifika konsertlokalen Hammersmith Odeon finns kvar idag också men har under åren bytt namn några gånger beroende på olika sponsorer, Labatt’s Apollo och Carling Apollo. Idag heter den Hammersmith Apollo och det råkar vara originalnamnet från 1932 när huset byggdes.

HOPE & ANCHOR
Vid första Londonbesöket var taxi det överlägset bästa kommunikationsmedlet. Så andra kvällen i storstaden åkte vi till Islington. Där på 207 Upper Street låg puben Hope & Anchor. Ett av pubrockens viktigaste nästen på 70-talet och på övervåningen hade Stiff-basen Dave Robinson haft sitt kontor.
   Puben hade kvar sin beryktade jukebox med många små okända singlar. Och en helt otrolig inredning med väggarna tapetserade med tidningar. Kvällen vi var där spelade Londons störste okände pubrockhjälte, Lee Kosmin. Nere i källaren och inne i ett hörn var den minimala scenen och närheten till publiken var uppenbar.
   Med sitt stora band bakom sig, inklusive kvinnlig pianist och en ung saxofonist, vräkte han ut alldeles förträfflig rockmusik i det lilla formatet. Vi avslutade kvällen med att köpa oss en t-shirt innan vi tog taxin hem igen.
   Puben finns kvar än i dag men är omgjord till ett trendigare ställe med stora vida fönster och indieband på scenen som fortfarande ligger i källaren.

YMCA
Ja, faktiskt. Londons KFUM låg 1980 på Great Russell Street. En tvärgata till Tottenham Court Road bakom Dominion Theatre ett stenkast från Oxford Street. Lokalen brann ned 1983 och nu ligger en betongkoloss till hotell, St Giles, i det kvarteret.
   Första veckan i London lyckades vi pricka in två konserter i den stora lokalen en trappa ned. Vid premiärbesöket spelade Holly & the Italians och vi gick dit enbart lockade av den fantastiska singeln gruppen givit ut, ”Tell that girl to shut up”. Poprock av ädelt märke.
   Gruppen kom, trots namnet, från Los Angeles och trion leddes av Holly, med efternamnet Vincent, som också spelade sologitarr. Deras musik var högljudd, snabb och energisk, möjligen punkinfluerad, men Hollys sånger hade också ett 60-talsriktigt sound med mycket lånat från det forna Motown.
   Bandet fick göra ytterligare singlar och ett helt album. Och Holly gjorde sedan några soloskivor under de kommande åren. Jag tror Jan-Ola idag har de flesta skivorna i sin vinylsamling. Inte minst singeln som Holly gjorde tillsammans med Joey Ramone, deras version av Sonny & Chers ”I got you babe”.
   Några dagar senare skulle veckans konserthöjdpunkt infinna sig på just YMCA, Wreckless Eric som jag har berättat om tidigare. Kvällen inleddes av modspopbandet The Crooks. Ett hyfsat men alldeles för lättglömt band. Inte bara för att de agerade förband till en av den tidens mest färgstarka engelska artister.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.