Blogginlägg

Det glada svängiga 80-talet

Postad: 2007-01-24 20:11 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

DET VAR THE POGUES SOM ÖPPNADE DÖRREN till den raffinerade mixen av rock, punk och folkmusik. De blev störst, knappast vackrast men omåttligt intressanta mitt i ett 80-tal som höll på att sprängas av all syntmusik, pompösa arrangemang och sjukligt ekodränkta trummor.
   Shane MacGowan & Co var nog först, de hade gjort några lågprofilerade singlar under 1984, men det var faktiskt en annan grupp i nästan exakt samma genre, The Men They Couldn’t Hang, som jag såg live först. Det inträffade i London för nästan exakt 22 år sedan. I något som närmast måste beskrivas som en överdos såg jag det spännande bandet tre gånger på en vecka.
   Satt och läste NME och fick se det spännande gruppnamnet i listan över aktuella gigs. Lyckades locka med mig min alltid nyfikne kamrat Tåte och hans Birgitta, som vid tillfället också befann sig i London, till Dublin Castle i Camden och vi fick uppleva en glad afton som aldrig förr.
   På klassiskt engelskt vis stod bandet i puben innan de tog sig in i den bakre konsertlokalen och upp på scen och levererade en omåttligt uppfriskande svängig rock/folkmusik. De gjorde mycket eget material men det är singellåten ”Green fields of France” (då Philip Chevron, senare i Pogues, kom upp och sjöng), ”Rawhide” och ”Whiskey in the jar” vi minns allra bäst idag.

DEN STORA ANLEDNINGEN TILL MITT INTRESSE för ett band som då bara gjort en singel var kopplingen till Elvis Costello ty deras debut på skiva var utgiven på hans eget skivbolag Imp Records. Hade också läst några artiklar om bandet och allt talade för en lyckad konsert med mängder av allsångsbenägen musik som kommer allra bäst till sin rätt live.
   Mitt snabba samtal med Chevron strax efter konserten inleddes i ett moln av missförstånd då jag hade förväxlat honom med en annan Philip (Odgers, även kallad Swill) i bandet. Chevron, som producerat TMTCH-singeln och hade gjort en egen singel på Costellos bolag, berättade också att han snart skulle återuppta samarbetet med Costello.
   Kanske var Chevrons framtida Pogues-samarbete på gång redan då för bara några månader senare gick han med i bandet, först som ersättare till Jem Finer vars fru just skulle föda barn, när de skulle ge sig ut på sin första Europaturné som också inkluderade några spelningar i Sverige. Costello, eller ”Uncle Brian” som bandet konsekvent kallade honom, kom ju sedan att producera ”Rum, sodomy and the lash”-LP:n.
   Fast vid den här tidpunkten, i slutet av januari 1985, hade Chevron sitt dagliga arbete i den numera legendariska skivaffären Rock On vägg-i-vägg med tunnelbanestationen Camden Town.
   Under min London-vecka såg jag TMTCH vid ytterligare två tillfällen. När de agerade förband på traditionella Dingwalls, också i Camden, och på ungdomsstället Broadway i Hammersmith.

SEDAN VAR JAG UNDER FLERA ÅR FAST i TMTCH (och Pogues) och tyckte att, framförallt, deras singlar, var mäkta intressanta. Det här var ju under maxisinglarnas tidevarv och med extralåtar, bonusslåtar och exklusiva spår blev just de förstklassiga 12-tumssinglarna, med alldeles utsökt ljud, något jag siktade in mig på.
   TMTCH hade ju ingen frontperson a la Shane MacGowan. Låtskrivandet och sjungandet delades på flera personer och på de tidiga skivorna var det främst covers som blev dragplåster. Som när de gjorde ovannämnda ”Green fields of France” och ”Green back dollar” (producerad av Nick Lowe) på sina första singlar.
   Men originalmaterialet växte med tiden till sig och det var inte bara deras båda sångare Swill och Cush som bidrog utan även gitarristen Paul Simmonds som kom att bli gruppens viktigaste låtskrivare.
   Det fanns som sagt många paralleller mellan TMTCH och Pogues. Exempelvis hade båda grupperna kvinnliga basister. Costello norpade Pogues kvinna Caitlin O’Riordan och gifte sig med henne medan Shanne Hasler i TMTCH lämnade sin grupp i slutet på 1986.
   Shanne hade ju redan här, i mitten på 80-talet, en lång erfarenhet i musikbranschen. I 70-talets punkkretsar var hon en känd profil, då under namnet Shanne Bradley, och det påstås att Johnny Rotten skrev ”Satellite” om henne.
   Shanne och Shane MacGowan, eller Shane O’Hooligan som han kallade sig, hade bildat The Nipple Erectors, som av olika skäl (inte minst vulgära) fick korta sitt namn till The Nips. I juli 1977 debuterade de på scen och ett år senare kom första singeln, ”King of the bop”. Då var det mer rock, punk, rockabilly och kaos än folkmusik. Men de fick göra några skivor, både singlar och album.

JAG TRÄFFADE AV EN HÄNDELSE SHANNE i december 1986 när hon precis bestämt sig för att lämna TMTCH. Dök överraskande upp på en Len Bright Combo-konsert i London, på King’s Head-puben på Fulham Street, och tyckte det var märkligt och lustigt att någon från Sverige kände igen henne.
   - Vi har spelat i Finland, Norge och Danmark men aldrig Sverige. Min mormor bor i Dalarna i Sverige men jag kan ingen svenska, berättade den öppenhjärtiga Shanne.
   - Jag genomför just nu min sista turné med bandet och ska i fortsättningen skriva låtar med Eric Goulden, alias Wreckless Eric, som sjunger i just Len Bright Combo.
   Shanne lämnade snällt sin hemadress i norra London. Jag skrev men jag fick inget svar. Kanske var jag lite för närgången i mina frågor angående MacGowans nuvarande hälsotillstånd och hur han levde livet på Nips-tiden…
   Såg TMTCH ytterligare en gång sommaren 1988, på Mean Fiddler i Willesden i nordvästra London. En stökig, livlig och stundtals våldsam konsert där alla i publiken kunde alla ord till alla texter i alla låtarna på hela konserten. Och min fru Carina stod lika uppskrämd som fascinerad och kunde från övervåningen se hur folk dansade vilt och ibland hängde sig i älghuvudet som satt på väggen.
   Snart var vinyl-eran över, 12-tumssinglar ett minne blott och mitt hängivna intresse för The Men They Couldn’t Hang tynade bort. Gruppen sprack i början på 90-talet men har återbildats några gånger men det är inte längre som på 80-talet. En känsla som löper parallellt med The Pogues som också återförenas regelbundet. Men deras spektakulära historia lär jag få anledning att återkomma till. 1988 döpte de förresten en instrumental låt till just ”Shanne Bradley”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2007 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.