Blogginlägg

”Sing and dance”

Postad: 2002-01-05 12:30
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 2002.

SOPHIE ZELMANI
Sing and dance
(Columbia/Sony)


På Sophie Zelmanis fjärde album på sex år är det mesta sig likt. Övervägande lågmält, ofta ömsint arrangerat men också ytterst personligt. Så har hon på alla sina skivor omgivit sig med i stort sett samma musiker, samma producent och likartade arrangemang. Ändå känns varje ny Zelmani-skiva så fräsch, så efterlängtad och så befriande.
   Det krävs inte en totalt död skivutgivning, som just nu, för att Zelmani ska svepa in och ta över luftrummet. Det räcker med en så pass klockren skiva som "Sing and dance", för övrigt en extremt missvisande titel, som i styrka och kvalité faktiskt kan räcka ända fram till det här nya årets årsbästalista i december.
   Ändå är det lite störande när allt inledningsvis låter så likt tidigare Zelmani-skivor. Men jag märker också snabbt att det är de små gesterna, de små detaljerna och de ännu mindre men betydelsefulla och läckra inpassen i arrangemangen som sammantaget gör Sophie Zelmani så hypnotiskt tilldragande.
   Då menar jag givetvis inte duetten med Freddie Wadling, "Once", som är ett stort klassiskt genidrag och en osedvanligt spektakulärt ögonblick på skivan. Jag tänker mer på flöjten i "How's your heart doing", det sparsmakade blåsarrangemanget i "Going home", steelguitaren i "Breeze", de plötsligt markerade rytmerna i "People" och "Moonlight", den läckra Cohen-pastischen "Gone with the madness" och den inspirerade elgitarren som bara dyker upp sporadiskt på några få spår.
   Nej, i första hand är "Sing and dance" så genomgående stark tack vare det extremt naturliga svänget i arrangemangen utan att varken volymen höjs eller effekterna förstoras. Det märks kanske allra mest just på titellåten, en av få upptempolåtar, men det där tajta samspelet mellan musiker och arrangemang blir ännu mer fascinerande på de lugna låtarna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (410)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2002 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.