Blogginlägg

”Silver & gold”

Postad: 2000-04-14 12:22
Kategori: Skiv-recensioner

i>Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 2000.

NEIL YOUNG
Silver & gold
(Reprise)


Pendlandet mellan ljust och mörkt, hårt och mjukt, elektriskt och akustiskt har varit Neil Youngs starka varumärke genom alla år. I ett osvikligt rasande och rastlöst tempo.
Under senare år har produktiviteten på skiva sinat något. Fyra år sedan senaste studioskivan, den tämligen svaga "Broken arrow", gör att Neil lämnat den längsta kreativa pausen i sin karriär bakom sig.
   Vilket i sin tur gör att intresset inför och hungern efter ett nyinspelat Neil Young-album spränger alla förväntningar.
   Och i det läget tror jag "Silver & gold" är ett något ofokuserat album. Skivan, som huvudsakligen legat på is sedan förra våren, är nog en av kanadensarens mest lågprofilerade skivor någonsin. Avslappnad, laidback och nästan cool tar han sig igenom skivans tio låtar på rekordkorta speltiden under 40 minuter.
   Det är avspänt, huvudsakligen akustiskt men inte alls ensamt för Neil har ofta ett band bakom sig. Men det är steelguitar, piano, pumporgel, munspel och dobro som gör soundet på århundradets första Young-skiva.
   En skiva som inleds lite avvaktande utan direkt melodiska höjdpunkter. Det dröjer till fjärde låten, den självbiografiska "Buffalo Springfield again" (med den odödliga inledningsfrasen "used to play in a rock'n roll band..."), innan temperaturen höjs.
   Sedan kommer ett radband på 3-4 låtar av utsökt kvalité. Lika luftigt och till synes spontant som i inledningen men med en vemodig ton som väcker känslorna till liv.
   "The great divide" (steelguitar och pumporgel i ett tårögt möte), "Horseshoe man" (en andlöst vacker pianolåt), "Red sun" (med Linda Ronstadt/Emmylou Harris-kör i en nästan irländsk låt) och "Distant camera" (konventionell och personlig på samma gång) är alla homogena Neil Young-klassiker.
Tillfälligt tillbaka till det lössläppt okoncentrerade i "Razor love" innan storartade "Without rings" kommer som final. Där sjunger Neil så lågt på tonskalan att det blir en oerhörd effekt i sig.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2000 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.