Blogginlägg

Graham Parker

Postad: 2009-06-05 07:56
Kategori: Mina favoriter



§
Det kanske kommer som en överraskning men jag var spontant ingen hängiven GRAHAM PARKER-beundrare från start. Det var väl nästan så att när mina kompisar älskade ”Howlin’ wind”, Parkers första skiva 1976, så tyckte jag nog (kanske i lönndom och i min egen värld) att han enbart var en kopia av en mix av Bruce Springsteen och Van Morrison. Det tog väl inte så lång tid innan jag kom till sans, någon gång sommaren 1976 (mellan första och andra albumet), och förstod att världen behövde en äkta engelsman i gränslandet mellan rock, soul och rhythm & blues med ett kompband, The Rumour, som svängde mer än det mesta.
   Jag borde enligt alla givna regler älska Parkers första skiva, producerad av Nick Lowe, mer än den andra, ”Heat treatment” som producerades av dussinproducenten Robert John Lange, men sanningen är den omvända. Ibland är logik och verklighet inte överens.
   ”Soul shoes”, ”White honey” och ”Silly thing” är röjiga partylåtar men som perfekta kompositioner slår de inte melodiska och vemodiga små underverk som ”That’s what they all say”, ”Hotel chambermaid” och ”Fools’ gold”. Men allt är givetvis små marginaler och varför Graham Parker så hårt engagerade mig finns det naturligtvis många förklaringar till.
   Att Parker då var så hårt förknippad till Dave Robinson, före detta manager åt den ledande pubrockgruppen Brinsley Schwarz och blivande chef och initiativtagare till skivbolaget Stiff, hade jag inte en aning om då. Det var ju när jag senare satt och pusslade ihop Graham Parkers första steg i karriären som allt föll på plats och fick en logisk förklaring.
   Parker spelade in sina första demo i Robinsons studio i våningen ovanför puben Hope & Anchor i Islington, London. Just den raden av demolåtar, 15 stycken, gavs ut 2001 på en dubbel-cd, ”That’s when you know”, tillsammans med den numera klassiska ”Live at Marble Arch”-live-i-studion-inspelningarna. Parker har berättat om den första tiden:
   Min manager, Dave Robinson, såg en potential i låtarna. Det var Dave som plockade ihop The Rumour, för jag kände själv inga musiker av den kalibern. Hade hört talas om Brinsley Schwarz, för han hade redan ett eget band. Ett av de största inom pubrocken faktiskt, men jag hade ingen aning om vad pubrock var. Så jag litade på Dave, för han visste vad jag ville göra.
   Parker fick alltså ett kompband och det är nog halva sanningen till varför han på några skivor och något år fick det rykte som höll honom mycket högt i värde fram till 1980.
   The Rumour, har i alltför många sammanhang beskrivits som den brittiska motsvarigheten på E Street Band, var verkligen ett gudomligt band och där hade Robinson känslan att ta det bästa från alla band han kände. Där fanns Brinsley Schwarz, gitarristen som ståtade med sitt namn till pubrockhistoriens största band, Bob Andrews, klaviaturkillen från samma band, Martin Belmont, gitarristen från Ducks Deluxe, och en kompsektion från det mindre kända bandet Bontemps Roulez, Steve Goulding, trummor, och Andrew Bodnar, bas. Ett band med otrolig dignitet och styrka.
   Sedan var ju Parker faktiskt första namn i England på den nya vågen av ny musik, punk- och rockartister som under kommande år skulle revolutionera brittisk musik över hela världen. Parker skrev skivkontrakt i juli 1975 och tidigt 1976, i april, kom första albumet som följdes upp redan i oktober samma år med andra skivan. En enorm produktivitet. I oktober 1975 gjorde Parker och bandet livepremiär på Newlands Tavern-puben i London.

Under 1977 växte hans betydelse och det var ingen tvekan när vi var ett gäng som skulle åka på konsert med Graham Parker & the The Rumour med blås, så kallade Rumour Brass, på Stockholms Konserthus i september 1977. En konsert som också innehöll smakprov från den nya skivan.
   Parker och bandet hade under 1977 spelat in sitt tredje album, ”Stick to me”, men det visade sig när de skulle mixa skivan att tejperna var oanvändbara och att skivan var tvungen att spelas in igen på kort tid. Då fick Nick Lowe hoppa in, som var känd för att jobba extremt snabbt, och skivan, som släpptes en månad senare, är både spontan och stark och är i mina öron ett snäpp bättre än de första skivorna.
   Sedan följde, i maj 1978, en minst sagt överflödig Parker-release, liveskivan ”The Parkerilla” som inte bara har ett av historiens fulaste skivomslag (en bild på Parker mixad med en gorilla…) utan även i övrigt är helt sensationsfri.
   Men året efter slog Parker och Rumour till med sitt kanske all time high-bästa album, ”Squeezing out sparks”. Amerikanen och legenden Jack Nitzsche (Phil Spector, Neil Young och tusen andra…) producerade och Parker har aldrig, varken förr eller senare, skrivit så personligt bra låtar. Men strax innan hade det börjat gå lite grus i maskineriet på Parker-karriären. Parker och Robinson hade tröttnat på sitt amerikanska skivbolag Mercury. De tyckte distribution och promotion var en katastrof. Som fick Parker att skriva hatlåten ”Mercury poisoning”.
   Men Parker höll flaggan högt, ”Squeezing out sparks” var en hit men helt naturligt hamnade Parker nu på Robinsons Stiff-etikett och det kändes vid tillfället som ett alldeles underbart beslut. I den här vevan var Parker på väg till USA, ironiskt nog. Han hade gift sig med en amerikanska, bosatt sig i New York på landet och The Rumour var på väg ut. Ändå är ”The up escalator” en fantastiskt bra skiva.
   Det är åren därpå som är tiden som Graham Parker ska skämmas mest för. De följande tre skivorna, under åren 1982-1985, är en uppmärksammad devalvering på en fantastisk karriär. Under de åren förvandlades Parker från en bitsk, fräsch engelsman till en medelålders amerikansk radiokille, åtminstone musikaliskt, som inte hade mer att ge än några fina låtar per album. Han producerades av, i ordning, Jack Douglas, David Kershenbaum och William Wittman, och det fanns bara kommersiella hits i deras huvuden.
   Jag hade samlat på Graham Parker-singlar under alla dessa år. Nu kom maxisinglarna som inte gav Parkers nya musik någon rättvisa. Där någonstans tyckte jag mig förlora Parkers själ i karriären. När han plötsligt, efter tre års paus, 1988 var tillbaka i England och levererade en smått fantastisk skiva, ”The Mona Lisa’s sister”. Han bodde fortfarande kvar i USA men skivan är inspelad i London med engelska musiker och gitarristen Brinsley Schwarz var tillbaka strax bakom Parker. (Brinsley medverkade också på två av de tre amerikanska skivorna, men det vill jag gärna förtränga...)
   Den stora comebacken följdes av fler väldigt bra och jämna Parker-skivor, ”Human soul” (1989), ”Struck by lightning” (1991) och ”Burning questions” (1992). I det stora hela är det smått bortglömda Parker-skivor som håller en mycket hög kvalitativ nivå.
   Sedan har Parkers karriär varit både sporadisk och amerikanskt lagom intressant. Med undantag för ”Your country” (2004), jordnära och naket starka Parker-låtar, så har det under de här åren handlat om det amerikanska kompbandet The Figgs, ordinära men knappast oförlömliga Parker-skivor och ett sound som uppfattats av mig som förutsägbart. Men jag har ändå köpt varje skiva utan att så här i efterhand minnas en enda låt. Att de medelmåttiga skivorna dessutom har blandats upp med en mängd återutgivningar, samlingsskivor och oändliga liveupptagningar har med åren gjort mig lätt mätt på Graham Parker.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2009 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.