Blogginlägg

Ingen lever utan att påverkas

Postad: 2004-07-04 16:12
Kategori: Krönikor

VI FORMAS EFTER FÖREBILDER, MAMMA OCH PAPPA, och efter det påverkas vi av allt omkring oss. Ingen kan påstå att han eller hon står helt fri från påverkan. Inte ens den upproriska punkrevolutionen 1976-77 var helt fri från våldsamma förebilder och musikhistorien, med rock'n'roll, pop och rock, har alltid haft traditioner att se tillbaka på.
   Hur populär musiken än är, vilken superoriginell avart än artisten påstår sig vara eller de grupper eller artister som omskrivs att gå sina helt egna vägar, har deras idéer till musik fötts ur annan musik. Mer eller mindre. Man behöver inte vara speciellt nostalgisk eller övertygad om att "det var bättre förr" för att upptäcka hur det går röda trådar genom historien.
   Från de första spadtagen för ungefär 50 år sedan (5 juli 1954 gick Elvis Presley in i en inspelningsstudio för första gången), rock'n'roll hade influenser från blues, bluegrass och jazz, via Beatles, England och 60-talet till punken, new wave, synt och tusen andra för tillfället rådande trender. Eller en annan alternativ väg från boogie-woogie, Fats Domino, Chuck Berry, Rolling Stones, New York Dolls, Faces till dagens mer otyglade rockgrupper av idag, typ Hives.
   Ofta kan de sin rockhistoria, och erkänner sina rötter och influenser, eller annars stjäl de rakt av och blånekar till anklagelserna. Men även där är det ju helt klart att utan påverkan, medvetet eller omedvetet, skulle musiken idag inte kunnat låta som den gör om inte rockhistorien hade sina 50+ i ryggmärgen.
   Popindustrin är kanske inte lika påtagligt fast i rötternas betydelse, tradition eller influenser från förr. Där har ju maskiner, datorer och teknologiska lösningar under det senaste decenniet kanske betytt mer och därmed förnyat genren på sitt revolutionerande sätt. Men där har ju också själva melodisnickrandet kommit på avvägar. Rytmer, taktslag, syntformationer framför en dataskärm har ju blivit ett så mycket viktigare inslag om vi pratar musikaliskt.
   Om vi sedan blir elaka och påpekar att image, utseende och spänning i person är så skyhögt mycket viktigare än melodier, text och sång så är vi väl ännu längre från grundtemat att allt bottnar i en bluestolva eller en boogie-woogie-figur på ett piano. Nej, vad jag egentligen ville ha sagt var att ofta mörkar artisten om sina influenser och blir mäkta hemlig om sina egna favoriter för att ingen ska kunna upptäcka lån och stölder från tidigare skivor och artister. Under resans gång har jag stött på ett flertal sådana reaktioner.
   Som när jag i 90-talets början påpekade för en helt oförstående Stefan Andersson att det låter mycket Bryan Adams om hans musik. Liknande tysta eller arga kommentarer har jag fått av Ulf Lundell (Springsteen-jämförelserna gjorde honom förbannad i början på 80-talet), Magnus Sjögren (några uppenbara Little Stevens-stölder på 80-talet var det väldigt tyst om) och Mark Knopfler (ville inte diskutera J J Cale 1979).
   Annat var det för några veckor sedan när en ny men inte ung konstellation ställde sig på en anspråkslös scen i Örebro. Olle Unenge (Tullamore Brothers-sångaren), Thomas Wahlström (mest känd för sina bluesinsatser) och Staffan Ernestam (gitarristen som gjort sig känd i Sven-Ingvars och Lill-Babs orkester) nästan tävlade om att avslöja sina förebilder, sina idoler och påtagliga influenser.
   Som om inte de många coverlåtarna i repertoaren (Lucinda Williams, Tom Waits, Ramblin Jack Elliott med flera) räckte för att avslöja rötterna så kallade de sig lite skämtsamt för Örebros Notting Hillbillies. Och precis så avslappnat och spontant var framförandet. Många repade låtar men inget bestämt.
   De enades om tonart och sedan drog de igång. Mycket älskvärt, mycket begåvat (Staffans slideinsatser ger kårar på ryggen än i dag) och en mycket gjuten underhållning. När vi sedan efter konserten, när kväll hade blivit natt och ännu senare, utvecklade ämnet på influenser och förebilder var det helt omöjligt att komma förbi Jackson Browne.
   De gamla fina konserterna med 1982 på Konserthuset i Stockholm som ett gyllene och helt oförglömligt konsertögonblick. Vi stod där, som vuxna män ofta gör, och letade oss tillbaka i minnet, kände doften från en annan tid och påminde varandra om att Jackson Browne inledde konserten med Danny Kortchmar-låten "Lost in the shuffle" och andra små delikata detaljer.
   Då dyker det upp en i sammanhanget förhållandevis ung man, kavlar upp ärmen och avslöjar en minst sagt mäktig tatuering på underarmen: En kopia av omslagsbilden på Jackson Brownes första LP från 1972. Just då visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta men vi bestämde oss för det ena. Mannen, eller pojken som vi vuxna män just då uppfattade honom som, var född 1976 men hade alltså Jackson Browne som stor idol. "For everyman" (1973) var hans LP-favorit.
   Så kan det gå när förebilder och idoler inte riktigt följer gängse och förväntade normer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2004 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.