Blogginlägg

Ingen lever utan att påverkas

VI FORMAS EFTER FÖREBILDER, MAMMA OCH PAPPA, och efter det påverkas vi av allt omkring oss. Ingen kan påstå att han eller hon står helt fri från påverkan. Inte ens den upproriska punkrevolutionen 1976-77 var helt fri från våldsamma förebilder och musikhistorien, med rock'n'roll, pop och rock, har alltid haft traditioner att se tillbaka på.
   Hur populär musiken än är, vilken superoriginell avart än artisten pÃ¥stÃ¥r sig vara eller de grupper eller artister som omskrivs att gÃ¥ sina helt egna vägar, har deras idéer till musik fötts ur annan musik. Mer eller mindre. Man behöver inte vara speciellt nostalgisk eller övertygad om att "det var bättre förr" för att upptäcka hur det gÃ¥r röda trÃ¥dar genom historien.
   FrÃ¥n de första spadtagen för ungefär 50 Ã¥r sedan (5 juli 1954 gick Elvis Presley in i en inspelningsstudio för första gÃ¥ngen), rock'n'roll hade influenser frÃ¥n blues, bluegrass och jazz, via Beatles, England och 60-talet till punken, new wave, synt och tusen andra för tillfället rÃ¥dande trender. Eller en annan alternativ väg frÃ¥n boogie-woogie, Fats Domino, Chuck Berry, Rolling Stones, New York Dolls, Faces till dagens mer otyglade rockgrupper av idag, typ Hives.
   Ofta kan de sin rockhistoria, och erkänner sina rötter och influenser, eller annars stjäl de rakt av och blÃ¥nekar till anklagelserna. Men även där är det ju helt klart att utan pÃ¥verkan, medvetet eller omedvetet, skulle musiken idag inte kunnat lÃ¥ta som den gör om inte rockhistorien hade sina 50+ i ryggmärgen.
   Popindustrin är kanske inte lika pÃ¥tagligt fast i rötternas betydelse, tradition eller influenser frÃ¥n förr. Där har ju maskiner, datorer och teknologiska lösningar under det senaste decenniet kanske betytt mer och därmed förnyat genren pÃ¥ sitt revolutionerande sätt. Men där har ju ocksÃ¥ själva melodisnickrandet kommit pÃ¥ avvägar. Rytmer, taktslag, syntformationer framför en dataskärm har ju blivit ett sÃ¥ mycket viktigare inslag om vi pratar musikaliskt.
   Om vi sedan blir elaka och pÃ¥pekar att image, utseende och spänning i person är sÃ¥ skyhögt mycket viktigare än melodier, text och sÃ¥ng sÃ¥ är vi väl ännu längre frÃ¥n grundtemat att allt bottnar i en bluestolva eller en boogie-woogie-figur pÃ¥ ett piano. Nej, vad jag egentligen ville ha sagt var att ofta mörkar artisten om sina influenser och blir mäkta hemlig om sina egna favoriter för att ingen ska kunna upptäcka lÃ¥n och stölder frÃ¥n tidigare skivor och artister. Under resans gÃ¥ng har jag stött pÃ¥ ett flertal sÃ¥dana reaktioner.
   Som när jag i 90-talets början pÃ¥pekade för en helt oförstÃ¥ende Stefan Andersson att det lÃ¥ter mycket Bryan Adams om hans musik. Liknande tysta eller arga kommentarer har jag fÃ¥tt av Ulf Lundell (Springsteen-jämförelserna gjorde honom förbannad i början pÃ¥ 80-talet), Magnus Sjögren (nÃ¥gra uppenbara Little Stevens-stölder pÃ¥ 80-talet var det väldigt tyst om) och Mark Knopfler (ville inte diskutera J J Cale 1979).
   Annat var det för nÃ¥gra veckor sedan när en ny men inte ung konstellation ställde sig pÃ¥ en ansprÃ¥kslös scen i Örebro. Olle Unenge (Tullamore Brothers-sÃ¥ngaren), Thomas Wahlström (mest känd för sina bluesinsatser) och Staffan Ernestam (gitarristen som gjort sig känd i Sven-Ingvars och Lill-Babs orkester) nästan tävlade om att avslöja sina förebilder, sina idoler och pÃ¥tagliga influenser.
   Som om inte de mÃ¥nga coverlÃ¥tarna i repertoaren (Lucinda Williams, Tom Waits, Ramblin Jack Elliott med flera) räckte för att avslöja rötterna sÃ¥ kallade de sig lite skämtsamt för Örebros Notting Hillbillies. Och precis sÃ¥ avslappnat och spontant var framförandet. MÃ¥nga repade lÃ¥tar men inget bestämt.
   De enades om tonart och sedan drog de igÃ¥ng. Mycket älskvärt, mycket begÃ¥vat (Staffans slideinsatser ger kÃ¥rar pÃ¥ ryggen än i dag) och en mycket gjuten underhÃ¥llning. När vi sedan efter konserten, när kväll hade blivit natt och ännu senare, utvecklade ämnet pÃ¥ influenser och förebilder var det helt omöjligt att komma förbi Jackson Browne.
   De gamla fina konserterna med 1982 pÃ¥ Konserthuset i Stockholm som ett gyllene och helt oförglömligt konsertögonblick. Vi stod där, som vuxna män ofta gör, och letade oss tillbaka i minnet, kände doften frÃ¥n en annan tid och pÃ¥minde varandra om att Jackson Browne inledde konserten med Danny Kortchmar-lÃ¥ten "Lost in the shuffle" och andra smÃ¥ delikata detaljer.
   DÃ¥ dyker det upp en i sammanhanget förhÃ¥llandevis ung man, kavlar upp ärmen och avslöjar en minst sagt mäktig tatuering pÃ¥ underarmen: En kopia av omslagsbilden pÃ¥ Jackson Brownes första LP frÃ¥n 1972. Just dÃ¥ visste vi inte om vi skulle skratta eller grÃ¥ta men vi bestämde oss för det ena. Mannen, eller pojken som vi vuxna män just dÃ¥ uppfattade honom som, var född 1976 men hade alltsÃ¥ Jackson Browne som stor idol. "For everyman" (1973) var hans LP-favorit.
   SÃ¥ kan det gÃ¥ när förebilder och idoler inte riktigt följer gängse och förväntade normer.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.