Blogginlägg

Kent har äntligen tänt mitt hjärta

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 2005.

JOVISST, JADÅ, JA-JA, JADÅ. ATT HÅLLA MED med och ändå vara svalt neutral. Att inte alls avguda pardonlöst utan hålla en odramatiskt låg profil när det vägs för eller emot. Så där har jag försökt värja mig mot redaktionens stora Kent-falang. Sedan nån gång 1995 har det vid varje ny release poängterats hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor är.
   Och, jovisst, det låter bra. Men det ville sig aldrig riktigt i mitt förhållande till Kent. Det var som om husets kvot av genuina Kent-fanatiker redan var fylld. Magin i Kents musik ville inte riktigt nå fram till mina breddgrader, ville inte spränga vallen mellan generationerna. Kent var "bara" ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
   Då plötsligt utan förvarning och förklaring så drabbas den här medelåldriga kroppen av maniska vällustkänslor. Några veckor innan jul, då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik, kunde inget få mig att stå emot Kent.
   Utan att jag hade bett om det låg B-sides-samlingen på mitt bord och jag tänkte i vanlig ordning pliktskyldigt lyssna igenom för att jag skulle kunna klämma fram mina ja, jo, jasså och gå vidare. Men efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande drabbades jag omedelbart av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. De båda inledande nyskrivna låtarna "Chans" och "Spökstad" blev inträdesbiljetten och jag var förlorad.
   Fortsättningen på CD-samlingen är visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gör mig övertygad om att Kent är det viktigaste, det största, det mest ouppnåeliga och det klart mest personliga av alla svenska band - någonsin.
   Jag satt alltså med en lånad samlingsplatta utan att själv äga en enda Kent-skiva. Det har liksom räckt att en i den närmaste kretsen har allt de gjort på skiva.
   Det fick mig naturligtvis att tänka om. Att snabbt införskaffa samlingen, som jag som lekman anser är ett centralt verk i Kents diskografi, plus några album. I linje med mitt irrationella Kent-beteende har jag köpt två album i fel kronologisk ordning och jag har just nu den besynnerliga känslan att inget album kommer att slå B-sidessamlingen.
   Hur jag nu ska kunna svälja stoltheten och erkänna för ordföranden i tidningens Kent-fanclub två våningar upp vet jag inte ännu. Men å andra sidan har jag öppnat hans ögon för Americana-genren och Steve Earle så vi har alla något att lära - av varandra. För utan diskussioner och ödmjuka resonemang kan vi aldrig hitta rätt i våra musikaliska drömmar.
   Fråga punkexperten och kollegan Jakobson som just nu är inne i en svår Beatles-period och unge herr Joakim som aldrig vill sluta diskutera den tidiga soulmusiken och Phil Spector. Med öppna ögon kommer man långt, med öppna öron kommer man oändligt mycket längre.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.