Blogginlägg från december, 2013

2013 års 20 bästa album

1. STEVE EARLE: The low highway
2. HÅKAN HELLSTRÖM: Det kommer aldrig va över för mig
3. RICHARD LINDGREN: Driftwood (The 309 sessions)
4. DEER TICK: Negativity
5. JAKE BUGG: Shangri La
6. JOHN MAYER: Paradise valley
7. JASON ISBELL: Southeastern
8. EASY OCTOBER: Things we said yesterday
9. JONATHAN WILSON: Fanfare
10. THE STRYPES: Snapshot
11. ELLEN SUNDBERG: Black raven
12. RON SEXSMITH: Forever endeavour
13. JÖRGEN THORSSON: Stockholm heartbreak
14. THE AVETT BROTHERS: The Magpie and the Dandelion
15. BRENDAN BENSON: You were right
16. RICHARD BUCKNER: Surrounded
17. SLOW FOX: Like the birds
18. BOZ SCAGGS: Memphis
19. OLLE LJUNGSTRÖM: Släng in en clown

Håkans Pop önskar alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

/ Håkan

Rivstart på konsertåret 2014

Jag har knappt hunnit sammanfatta det späckade konsertåret 2013 förrän den information som ämnar rivstarta konsertåret 2014 landar på mitt bord. Det är naturligtvis arrangören och Live at Heart-generalen Anders Damberg som redan denna vecka har ett par arrangemang på sin agenda.
   Det stora arrangemanget Folk at Heart, en akustisk tvådygns showcase-festival och lillasyster till just Live at Heart, går av stapeln fredag/lördag på hotellet Scandic Grand. Alla artister och grupper har folkliga musikrötter och mellan 18.00 och 22.00 är det konserter i flera lokaler på bottenvåningen och från 23.00 till framåt småtimmarna blir det konserter i hotellrummen på plan 1 och 2.
   Man kan påstå att festivalen smygstartar redan på torsdag kväll med Leeann Atherton som är en av de utländska deltagarna på Folk At Heart. Den bluesiga tjejen från Austin, som hemtamt rör sig mellan gospel och blues, uppträder i det som Anders kallar Bluesklubben Räven som är lika med samlingslokalen i bostadsrättsföreningen med samma namn på Trädgårdsgatan 23-25.

/ Håkan

Pubrock på svenska i Örebro

Alla bilder: Carina ÖsterlingSödergren och hans Hot Five på Level. Från vänster Lennart Hessel, gitarr, mandolin, Mattias Lagerqvist, elgitarr, Marcus Berggren (skymd), trummor, David Södergren, gitarr, flöjt och sång, Erik Mattsson, dragspel, och Pelle Mellberg, bas.


DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
Level, Örebro 28 december 2013
Konsertlängd: 22:21-23:30 (69 min)
Min plats: sittande 6 m från scenen, stående 5 m från scenen.

Att det förekommer livekonserter i varje hörn av Örebro är kanske en överdrift men i lördagskväll var det två konserter, båda av folkmusikalisk prägel, i samma kvarter. Den här gången hoppade jag Tullamore Brothers session på East West (fast jag stötte ihop med bandet senare på natten...) och valde istället David Södergren och hans band på lilla Level.
   Södergrens band har en över tjugo år lång men knappast sammanhängande historia bakom sig. Fick sitt "genombrott" 1993 men då missade jag helt deras existens och jag får till mitt försvar höra ungefär samma berättelser från min annars i musiksammanhang välunderrättade omgivning. Hursomhelst dök bandet plötsligt upp på Live At Heart och helt oförberedd blev jag imponerad av deras fullständiga energiexplosion på Clarion Hotel på den andra festivalkvällen.
   Efter ytterligare några spelningar var det dags för bandet att möta ett tämligen välbesökt Level med en ännu mer fokuserad spelning och populär konsert. Bandet skäms inte för att bli jämförda med Perssons Pack och det var just vid det bandets Örebrokonsert i maj som de bestämde sig för att åter samlas efter en lång paus.
   Det melodiska dragspelet, popvisorna som pendlar mellan furiöst tempo och vemodiga valsmelodier och de mer än underhållande texterna om alkohol, mycken saknad och lite kärlek har ju hämtat sina influenser i samma jord som Per Persson. Men jag tyckte mig också höra en än mer adrenalinstinn, rockbaserad och röjig livemusik som jag igår kväll hade väldigt svårt att värja mig emot.
   En taggad och ambitiöst distad föreställning där inget, inte ens någon enstaka missad textrad, kunde stoppa frenesin som sprutade ut från den anspråkslösa scenen. Mot en mer eller mindre (några stod faktiskt och sjöng med i textrad efter textrad) överraskad men uppenbart nöjd publik. Pubrock i dess rätta miljö.
   Jag lyckades norpa setlistan som låg på golvet framför scenen (se nedan), med sina förkortade låttitlar. Dragspelaren Erik Mattsson ville efteråt fylla i de exakt rätta titlarna men känslan av konserten lever så mycket bättre i mitt minne med de snabbt nedklottrade låttitlarna.
   Förresten känner jag redan till några titlar som "På ett torg i Marid", "Flickan, whiskyn och sången" och "Nobbad av alla". I en 16 låtar lång kavalkad av enbart fräck underhållning och engagerande sväng. Där kanske "Påpsång", med sin lokalt förankrade text, träffade hjärtat allra tydligast.
   Med extralåten "Va full jag va igår", som inte fanns med på den planerade låtlistan, som en helt perfekt allsångsfinal.
   Några minuter senare sammanstrålade jag med medlemmarna i Tullamore Brothers som då hade flyttat sin planerade session på East West till ett högst spontant utbrott strax utanför toalettdörren på Bishops Arms (se nedan).



/ Håkan

2013 års bästa konserter

Foto: Magnus SundellEngelska Temperance Movement var mitt största konsertögonblick under 2013.

Igår, en halvtimme före midnatt, avslutades årets sista konsert för min del. Då gick David Södergrens Hot Five av scenen på Level i Örebro efter ett väl genomfört gig. Rapport kommer lite senare på den här sidan.
   Personligen går 2013 faktiskt till historien som mitt absolut mest konserttäta år. Jag hade det på känn i huvudet, det är ju bara att läsa konsertstatistiken på "Mina konserter"-sida, men blev ändå närmast chockad när jag sedan i detalj räknade ut hur många konserttillfällen (61 st) och totalt antal konserter (107 st) jag har upplevt under året. Ett antal förband ökar ju på den statistiken, den numera etablerade Live At Heart-festivalen i Örebro likaså och även Richard Lindgrens två veckor långa låtskrivarsession i Örebro i våras resulterade i en mängd konserter.
   Jag tror att jag aldrig tidigare har listat "Årets bästa konserter" fast jag har recenserat konserter sedan 1971. Men i år tyckte jag det var på sin plats. Efter mycket vånda, stort besvär och tålamodskrävande prioriteringar har jag försökt gradera mina konsertupplevelser i år och har slutligen bestämt mig för dessa tio konserter:

1. THE TEMPERANCE MOVEMENT 3/6 East West Sushi, Örebro
2. MATHIAS LILJA 4/9 Level/Live At Heart, Örebro
3. ISRAEL NASH 15/11 Clarion Hotel, Örebro
4. OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN 30/6 Svalbo Café
5. FIRST AID KIT 6/2 Conventum, Örebro
6. TONI HOLGERSSON 1/2 Stadsträdgården, Örebro
7. BOB WOODRUFF 30/11 East West Sushi, Örebro
8. RAY DAVIES/ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS/NICK LOWE/JUSTIN CURRIE 12/7 Hyde Park/British Summer Time, London
9. DUCKS DELUXE 22/12 Half Moon, London
10. PERSSONS PACK 25/5 East West Sushi, Örebro

/ Håkan

Minnet kom tillbaka i Putney

Foto: Carina Österling


NÅGRA DAGAR FÖRE JUL slog nostalgin till hårt och förödande. I söndags besökte jag Half Moon-puben i Londons Putney-förort. På en tvärgata, Richmond Road, strax söder om Putney Bridge och några kvarter bort. En gammalmodig och traditionell pub med öppen spis och ett oändligt antal ölsorter att välja bland. Ett klassiskt rockhak som fortfarande existerar och väggarna i lokalen andas verkligen levande rockmusik.
   Interiören (se bilden ovan) är bedövande med massor av bilder på band och artister som spelat där under alla år. Största fotografiet var nog på U2 men de flesta från rock- och pophistorien har spelat där. Rolling Stones, Small Faces, Dr Feelgood, The Who, Yardbirds, Elvis Costello, John Mayall , Billy Bragg, Steeleye Span och många, många fler.
   När jag var där nu skulle Ducks Deluxe göra sin avslutningskonsert, se recension här, men nostalgin i mitt huvud var personlig och riktade sig mot de tre tidigare konsertkvällarna jag var där under 80- och 90-talet.

FÖRSTA GÅNGEN JAG STEGADE IN på Half Moon var 12 december 1985 för att få uppleva det stora engelska soulbandet Big Heat med bland annat förre Inmates-sångaren Bill Hurley i spetsen. Men det var inte Hurleys närvaro som lockade mig mest. Det var gruppens Elvis Costello-producerade singel, "Watch me catch fire" som hade släppts redan i mars 1985, som hade gjort mig mest nyfiken. Jag har berättat om gruppen och denna extraordinära singel i den här artikeln där jag utnämnde skivan till min absoluta favoritsingel.
   Några veckor efter Big Heat-spelningen skrev jag följande rader i Nerikes Allehanda om konserten:
   ”Jag blev helt överkörd av det fantastiska samspelet mellan de båda sångarna och den instrumentala attacken hos gruppen i övrigt. Det är musik som lever på sin känsla och engagemang och inte minst bra låtar.
   Det är den lille ettrige Drew Barfield som skriver det mesta i gruppen och i bjärt kontrast till Barfield står Hurley lång och ståtlig och sjunger mörka bastoner som får alla hjärtan att smälta denna intima torsdagskväll i London. På en pub vars väggar svettas av brinnande soulmusik som framförs.”

DRYGT TRE ÅR SENARE, i februari 1989, var jag tillbaka på Half Moon. Den här gången ditlockad av en gammal och vid det laget slocknad stjärna, Andy Fairweather Low. Som sångare i Amen Corner var han stor idol på 60-talet och under 70-talet försökte han sig på många comebacker som soloartist med A&M-albumen "Spider Jiving" (1974), "La Booga Rooga" (1975) och "Be Bop 'N' Holla" (1976).
   Förutom en singel på Stiff 1986, "Bossa nova", var det tämligen tyst om och med Fairweather Low under 80-talet men hade samarbetat med Rockfield-trummisen/teknikern/producenten Dave Charles sedan 1980 och i bandet, som hade fått namn efter ett av 70-talsalbumen (La Booga Rooga Team), som kompade honom 1989 fanns bland annat Boz Burrell (Bad Company) .
   Andy var en medelålders man med lugn framtoning och liverepertoaren var till stor del hämtad från 70-talet. Men han gjorde också en fin cover av Paul McCartneys "Rocky Raccoon".
   Bara året efter Half Moon-konserten var Andy tillbaka på de stora scenerna, först som gitarrist i bandet som kompade Roger Waters på den stora "The wall"-konserten i Berlin och började sedan vara permanent medlem i Eric Claptons band.

FAIRWEATHER LOW-KONSERTEN 1989 minns jag tydligt men att jag såg Inmates fyra år senare, i januari 1993, på Half Moon måste jag erkänna att jag har glömt. Med tanke på att bandet just 1993 släppte albumet "Wanted" så var det nog originalbandet med Eddie Edwards, trummor, Tony Oliver, gitarr, Ben Donnelly, bas, Peter Gunn, gitarr,och Bill Hurley, sång, som uppträdde den där onsdagskvällen i slutet på januari.
   Däremot har jag noterat i mina handlingar att förbandet den här kvällen, Buick 6, var en halvakustisk trio som spelade Dylan-influerad musik och hade en trummis som var flintskallig med ett långt skägg som avslutades med en fläta långt ner till midjan...
   Efter lite research just idag har jag funnit mer information om Buick 6, som faktiskt hade tagit sitt namn efter en Dylan-låt när de bildades 1989. Och medlemmar var inte helt okända Roger Hubbard, gitarr och sång, Colin Gibson, bas, och Liam Genockey, trummor.

SEDAN BÖRJAN AV 60-TALET har det förekommit levande musik på Half Moon. Och det fortsätter med samma intensitet idag som då och det får nog betraktas som unikt i en stad där levande musik har blivit en bristvara under de senaste decennierna.
   Jag har tittat tillbaka på Half Moon-programmet under de tre senaste månaderna och bland de mest intressanta namnen kan nämnas Alan Price, Pretty Things, Norman Watt-Roy, The Rumour-pianisten Bob Andrews, Steve Gibbons och nu senast alltså Ducks Deluxe. Half Moon är också platsen där många så kallade tributeband uppträder. Grupper med lättidentifierade namn som The Rollin' Stoned, The Smyths, Kast Off Kinks och Fleetwood Bac.

/ Håkan

Björn J:son Lindh (1944-2013)

Under min London-vistelse tidigare i veckan kom nyheten att Björn J:son Lindh hade avlidit, en i sanningens namn legendarisk svensk musiker och kompositör. Jag kanske inte har följt honom så noggrant hela tiden under den mer än 40 år långa karriären och har väl inte noterat varje ny skiva eller musikalisk inriktning men han var mannen bakom en av de första skivorna som jag över huvudtaget recenserade, "Ramadan" (Metronome, 1971).
   Björn startade som konventionell popmusiker (under namnet Björn Lindh) på 60-talet i gruppen Atlantic Ocean, där även Greg Fitzpatrick och Janne Bandel spelade. Men under större delen av sin karriär ägnade han sig åt musik som låg en bit utanför mitt intresseområde, som jazz, klassiskt, fusion, etno, kammarmusik, symfoniska verk och filmmusik, men ändå fanns hans namn hela tiden i mitt medvetande. Främst tack vare samarbetet med Janne Schaffer och deras gemensamma grupp Hörselmat som jag vid upprepade tillfällen upplevde live under 70-talet. Såg gruppen både 1973, 1974 och två gånger 1975, i mars och i september.
   Under de här åren samarbetade Lindh och Schaffer tajt, medverkade på varandras skivor, men hade inget gemensamt projekt på skiva. Men som Hörselmat, tillsammans med trummisen Ola Brunkert och basisten Stefan Brolund, turnerade de flitigt.
   9 september 1971 recenserade jag "Ramadan", skivan vars sound i dag kan beskrivas som world music, i Nerikes Allehanda. Där konstaterade jag att "vid första genomlyssningen tycks Björns musik vara väldigt självupptagen och egoistisk men efter att ha lyssnat igenom skivan några gånger förstår jag varför han är en ofta anlitad studiomusiker. Godbitarna liksom växer fram ju mer jag lyssnar". På en låt, "Love march", hör jag Björns flöjt låta som trumvirvlar.
   Det är förövrigt flöjten som är hans huvudinstrument på skivan som producerats av Mr Metronome, Anders Burman. Och i kompet finns många kända musiker som Kenny Håkanssón, gitarr, Georg Wadenius, el.bas, och Hawkey Franzén, gitarr, men inte Schaffer. Några år senare agerade Björn producent på Ola Magnells debutalbum "Påtalåtar".
   Björn J:son Lindh dog 21 december 2013 i sviterna av en hjärntumör-

/ Håkan

Ducks var verkligen Deluxe i söndags

Alla bilder: Carina Österling

DUCKS DELUXE
Half Moon, London 22 december 2013
Konsertlängd: 14:10-14:53 och 15:07-15:58 (94 min)
Min plats: Ca 3 m från scenen till vänster.

Det var med stort vemod och fantastisk rockmusik Ducks Deluxe på söndagseftermiddagen tog farväl med en lunchkonsert på puben Half Moon, Putney, London. Det basunerades inte ut och det klargjordes inte fullt ut men konserten var alltså Ducks definitiva avslutning på den här senaste epoken.
   Sean Tyla, som fortfarande leder bandet, har ju numera Sverige som bas och Ducks har uppträtt här ett antal gånger sedan 2009. Med bland annat den stora comebacken på Akkurat 2009 och de båda Blidösundsspelningarna 2012 och 2013. Det som under de soliga sommarkvällarna på en båt var som ett fridfullt samkväm hade nu växt till fantastisk rockmusik.
   Men nu var det alltså dags att sätta punkt för ännu en era i gruppens historia. Tyla har många projekt på gång, Tyla Gang, Trouble Boys och även en liten solokarriär att koncentrera sig på. Och Brinsley Schwarz och Martin Belmont, samspelet och duellerandet i söndagseftermiddag nådde nya svindlande höjder, har ju sina förpliktelser bakom Graham Parker att tänka på.
   Ducks var verkligen Deluxe den här eftermiddagen. Killarna hade inte spelat ihop sedan i somras, Tyla förklarade också högt och tydligt att önskelåtar inte var att tänka på, men det var ett magnetiskt samspel på alla händer. Stundtals rockmagi av högsta grad.
   Trängseln var total på ett utsålt Half Moon där halva publiken såg ut som gamla rockmusiker. Och i ett fall var det faktiskt sanning för Tyla fick mitt under konserten syn på en gammal ur-Ducks-musiker i publiken, basisten Mickey Groom som var med i den sista upplagan av bandet 1974-1975. Han kom in i bandet när Nick Garvey lämnade hösten 1974.
   I konsertens andra avdelning stegade Groom upp på scen. (Se bilder nedan). Han tog inte bara över Kevin Fosters bas utan sjöng också Martin Belmonts "Something's going on". Givetvis orepeterat och spontant men ändå mycket kärleksfullt imponerande.
   Konserten innehöll alltså inga önskelåtar och låtmässigt inga överraskningar och låtlistan (fasttejpad på scengolvet) visade sig på denna historiska final vara helt identisk med sommarens spelning. Minus Tylas solotolkning av Tom Waits "Hold on" och den då sistalåten "Knockin' on heaven's door".
   Vilket gav avslutningskonserten en alldeles naturlig finallåt med "It's all over now", en cover på Valentinos original och mest känd i Rolling Stones version, som funnits med i Ducks Deluxes scenrepertoar från dag ett 1972. Strax innan fick Tyla alla musikerna att säga "god natt" (klockan var strax före fyra på eftermiddagen...).
   Från den mäktiga starten med "Fireball", tre gitarrister i frontlinjen, via bland annat Slickers-covern "Johnny too bad", med den lysande trummisen Jim Russell och basisten Foster i musikalisk huvudroll, och många andra höjdpunkter till sista riffet på "It's all over now" var konserten en upplevelse att sent glömma.
   Att Ducks Deluxe nu är ett avslutat kapitel blev tydligt när Sean Tyla, med en vemodig underton, postade följande Facebook-inlägg några timmar senare: "Awesome gig, we loved every minute of it and we want to thank all who came to give us a great send off. It is the end of a great band but we've had a ball. Happy Xmas to you all!".

Fireball
Nervous Breakdown
Tremolo Bay
Dig it deep
Heart On My Sleeve
West Texas Trucking Board
Long John
Willie & The Hand Jive

Paus

I´m Ready
Something's Going On (med Mickey Groom)
Red Dust Highway
Don´t Mind Rockin´ Tonite
Daddy Put The Bomp
Johnny Too Bad
Teenage Head
Coast To Coast

Extralåt
Apache

Extra extralåt
It's all over now



Alla bilder: Carina Österling

/ Håkan

Tributes: Mauro Scocco

"Kom ut ikväll: Mauro Scocco, 50" (en hyllning) (Capitol/EMI, 2013)
Även Mauro Scocco har fyllt 50 år. I samband med hans födelsedag, i september förra året, presenterades det här hyllningsalbumet. Initiativtagare var skivbolagsmannen och Scocco-vännen Kjell Andersson. Som presenterar skivan så här: ”Kom ut ikväll! är en hyllning till en kompositör, en musiker och sångare, en hyllning till en dröm och en tid, till en era, från de som var med från början och från oss som anslutit längs vägen." Skivan producerades under stort hemlighetsmakeri där en stor artistskara tolkade Scoccos klassiska låtar. Ett urval låtar hämtade från Ratata 1982 till hans senaste album. Skivan släpptes officiellt först i februari 2013.

Den här hyllningsplattan har samma upphovsman, Kjell Andersson, som gjorde "Plura 50" till en sådan musikalisk succé för tolv år sedan. Att sedan Mauro och Plura är kompisar gör att det är helt oundvikligt att inte göra jämförelse mellan de båda hyllningsplattorna. Men nästan varje sådan jämförelse blir till fördel för "Plura 50". Det är naturligtvis orättvist att jämföra Plura och Mauro för en som följt Eldkvarn genom alla år men bara upplevt Ratata på håll och bara delvis uppskattat soloskivorna med Mauro.
   Men det finns också mycket som tveklöst är bra och intressant på "Kom ut ikväll!" och det finns låtar och framföranden som verkligen överraskar. Som när Olle Ljungström i Heinz & Young gör Ratatas mer än 30 år gamla debutsingel "För varje dag" till sin helt egen, Petra Marklund sjunger så förvånansvärt bra i syntpoppiga "Himlen" och Kleerups suggestivt sensuella version av "Himlen runt hörnet" med både hes, sprucken och raspig röst. Där har det funnits ambition att bjuda på något kreativt.
   Även Plura överraskar faktiskt när han har gjort om Scoccos ballad "Jag saknar oss" till en bedårande och berusande poplåt efter Springsteen/Lundell-modell med klockspel, körer, stor rymd, tamburiner och Roy Bittan-piano på slutet. Numera ingår låten i Eldkvarns liverepertoar. Upplevde det med egna ögon och öron så sent som i fredags, se här.
   Även Tomas Andersson Wij ändrar från originalet när han ersätter den akustiska gitarren med ett piano och Eva Dahlgren gör tvärtom. Och det latinamerikanskt klingande originalet till "Hjärtat dröjer sig kvar" har förvandlats till en lågmäld pärla av Sophie Zelmani som suddat ut gränsen mellan viskande sång och recitation,
   Sedan är det intressant att höra versioner av Scocco-låtar som han har skrivit till andra artister, Lisa Nilssons "Himlen runt hörnet" (se ovan) och "Hej du" som Monia sjöng en gång. Mats Ronanders version, som är liveinspelad, är mer spontan och avslappnad med både akustiska och elektriska gitarrer och en färgad hammondorgel.
   Bland alla fullt godkända versioner märks också Bo Kaspers Orkester, Johan Kinde, Peter LeMarc och Sarah Dawn Finers lätt omgjorda "Han borde undra" som är i nivå med de bästa låtarna från Finers album "Sanningen kommer om natten" med alla Scocco-låtar.
   Men det allra bästa kommer sist. Magnus Lindberg & Basse Wickmans låtval "Försent", en Ratata-låt från 1984, är sensationell och tolkningen än mer imponerande. Efter introt med munspel och 12-strängad Rickenbacker kommer Magnus starka röst som inte håller igen en sekund. Det är ett avgrundsdjup mellan Mauro 1984 och Magnus 2012. Även Basse är på hugget. Kan man få önska sig en popplatta från duon?
   Sedan har det i flera fall varit en omöjlig uppgift att överträffa originalen. Som när Moneybrother tillsammans med Elin Ruth (Sigvardsson) försöker upprepa Scocco/Frida-duetten "Så länge vi har varandra" men trots en mustig soultolkning är det svårt att få rösterna att stämma på samma sätt som på originalet.
   Ännu svårare har några andra artister att göra sig gällande i den hårda konkurrensen på skivan. Markus Krunegård & Johan Ekelunds elektroniskt ploppande experiment, Anna Järvinens jazzigt svala ekoladdade softpop, Fibes, Oh Fibes! ironiskt pretentiösa pop och den unge R&B-sångaren och rapparen Newkids (Jhun Alexander Ferrer) barnsliga version av "Sarah" är verkligen försumbara men inte representativa på Mauros 50-årshyllning.

1: Bo Kaspers Orkester - Hem till Stockholm
2: Plura - Jag saknar oss
3: Peter LeMarc - Mellan far och en son
4: David Nyström - Hemkomsten (Instrumentalt)
5: Kleerup - Himlen runt hörnet
6: Markus Krunegård & Johan Ekelund - Det finns
7: Anna Järvinen - Paradis
8: Heinz & Young - För varje dag
9: Fibes, Oh Fibes! - Jackie
10: Tomas Andersson Wij - Du är aldrig ensam
11: Eva Dahlgren - Till dom ensamma
12: Moneybrother & Elin Ruth - Så länge vi har varann
13: David Nyström - Jeanne D’Arc (Instrumentalt)
14: Newkid - Sarah
15: Petra Marklund - Himlen
16: Johan Kinde - Natt efter natt
17: Sarah Dawn Finer - Hon måste undra
18: Sophie Zelmani - Hjärtat dröjer sig kvar
19: Mats Ronander - Hej du
20: David Nyström - Det sjungande trädet (Instrumentalt)
21: Magnus Lindberg & Basse Wickman - Försent

/ Håkan

90:#19 Hagnesta Hill

KENT: Hagnesta Hill (RCA, 1999)

Mitt förhållande till Kent, en av Sveriges största rockgrupper, var lite trögstartat om man säger så. I mitten på 90-talet var jag på Nerikes Allehandas nöjesredaktion omgiven av unga Kent-fantaster och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora och sanslöst banbrytande kvintettens skivor var. Själv höll jag en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt fästa i min skalle. Skiva för skiva, första-andra-tredje-fjärde albumet, lyssnade jag på och noterade hur de utvecklades och tog ett steg framåt hela tiden.
   Nej, det var först veckorna innan jul 2000 efter ett högst pliktskyldigt lyssnande av Kents album som jag fick den då aktuella samlingen, "B-sidor 95-00", i mina öron och blev nästan febrig av tillfredsställelse. Samlingen var både ojämn och slarvig men jag hittade flera favoriter och framförallt förändrades min helhetssyn på Kent och deras musik. Skivorna på 90-talet höll en stegrande kvalitetsnivå och därför är det kanske inte så överraskande att deras sista 90-talsskiva, "Hagnesta Hill", nu finns med bland mina totala 90-talsfavoriter.
   Kent kom ju in på scenen som en representant för en ny ung generation och det var naturligtvis ovant för mina gamla öron som format sitt ideal efter gruppnamn som Wilmer X, Raj Montana Band, Imperiet och Eldkvarn. Kent kom som en frisk fläkt och det var inte helt lätt att svälja Joakim Bergs dubbelbottnade texter, svåranalyserade rim och melodier som byggde mer på känslor än rent melodiska kvalitéer. Det var uppenbart en ny tid.
   Jag läser en recension av "Hagnesta Hill" som tycker att "Aldrig tidigare har Kent haft så här raka melodier" och där kanske vi har en del av förklaringen till att gammalmodiga jag fallit för just det albumet. En annan än viktigare detalj för mitt gillande är att ljudbilden på albumet breddats, stråk- och blåsarrangemang får sällskap av några gästmusiker, och Kents fjärde album framstår som spännande.
   Trumpeten på "Stoppa mig Juni (Lilla ego)" och "Visslaren" får ju Kents sound att ta ett kliv in i en intressant framtid. Bill Öhrströms munspelssolo på "Kevlarsjäl", en av skivans bästa låtar, ger hela arrangemanget ett magiskt sug. Och mustiga stråkarrangemang av Joakim Milder på några låtar lyfter upp Kent till en historisk ny division.
   Låtmaterialet till "Hagnesta Hill", titeln är ett villaområde i Eskilstuna där Kents första replokal låg, skrevs under turnén som följde upp bandets senaste skiva "Isola". Enligt uppgift resulterade det i hela 38 låtar som till albumet skalades ner till 13. Ytterligare några låtar från inspelningen hamnade som b-sidor på singlarna "Musik non stop", "En himmelsk drog" och "Kevlarsjäl". Förutom musiken till "Kungen är död", där Jocke Berg fick hjälp med musiken av basisten Martin Sköld, var allting skrivet av sångaren Berg.
   De tre singelvalen representerar albumets varierade innehåll tämligen perfekt. Från en discoflört via tung industrirock till en magisk ballad. Men singellåtarna var inte ensamma starka spår. Inledningen är otroligt mäktig med "Kungen är död", "Revolt III", "Musik non stop" och "Kevlarsjäl" men låtar, ofta ballader, som den pianodrivna och mycket vackra "Ett tidsfördriv att dö för", den långa och krispiga "Cowboys", den tunga "Beskyddaren", den lugna "Visslaren" och den nästan singelpotentiella "Berg&dalvana", som växer till en stor rocklåt, är med och formar storheten på "Hagnesta Hill".
   På sina första två album producerades Kent av Nille Perned, som hade jobbat med Wannadies, Whipped Cream och Brainpool, men på gruppens tredje album kom producenten Zed (med efternamnet Nagrano) in och han fick fortsatt förtroende på "Hagnesta Hill". Teknikern Zed var med och mixade Kents debut 1995 under namnet Zmago Smon.
   "Hagnesta Hill" spelades in i Puk studios i Danmark och Ljudhavet studio, City Recording Studio och Atlantis Studio i Stockholm.

YouTube: "Kevlarsjäl".


/ Håkan

Bjöd på sig själv inför ett fåtal lyssnande

Foto: Anders Larsen

KAJSA GRYTT
East West Sushi, Örebro 14 december 2013
Konsertlängd: 22:08-23:15 (67 min)
Min plats: Sittande till vänster 6 m från scenen.

Kajsa Grytt har en alldeles för liten publik för sin musik. På lördagskvällen blev det bokstavligen än mer uppenbart vid hennes konsert på East West Sushi i Örebro. Det var verkligen tomt vid restaurangborden och jag kunde möjligen uppskatta de som lyssnade till max 20 men recensenten i Nerikes Allehanda räknade mer noggrant och fick fram siffran 15. Naturligtvis en katastrof för alla artister - men inte för Kajsa Grytt som alltid vill förmedla sina känslor till alla, hur liten eller stor publikskaran än är.
   Det som i lokaltidningen på fredagen presenterades som ett bandgig blev i verkligen en duo med sonen Fabian (Österman) på fantastisk elgitarr och Kajsa som spelade både akustisk och elektrisk gitarr.
   Kajsas senaste skivan "Jag ler, jag dör" är ett frågetecken i min värld men i det här avskalade formatet fick de låtarna en mer trollbindande avskalad behandling än på den svårt tekniskt avancerade skivan. Hon inledde med "Du ler, du dör" och hann även med aktuella "Ensam" (där Fabian spelade en konstig synt med märkligt ljud) och "Pang bom krasch" medan hon växlade mellan gitarrerna och bjöd på sig själv i mellansnacket. Ivrigt påhejad av sin tidigare duettpartner Malena Jönsson som befann sig i publiken.
   Blott 18-årige sonen visade sig vara en fullvuxen gitarrist som uppenbart har gått i Jari Haapalainens fotspår. Fabian var inte helt bekväm på scenen, snurrade lite nervöst och oroligt på sin stol, men under lugg serverade han ett riktigt våghalsigt gitarrsound som kryddade Kajsas visor med rock'n'roll. Inte för ett ögonblick saknade jag band eller andra musiker under den dryga timmen på scen.
   Repertoaren var en tacksam blandning av gammalt och nytt och mina egna höjdpunkter hittade jag i låtarna från förra skivan, den helt fantastiska ""En kvinna under påverkan", där Fabian fick briljera på sitt anspråkslösa men ändå skickliga sätt. "Somom" och "Allt faller" blev i mina öron kvällens stora behållning.
   Sedan överraskade Kajsa med några covers för att göra repertoaren så varierad och oväntad som möjligt. Mattias Alkbergs "Nere på parkeringen", en av Fabians favoriter, och Dolly Partons "Jolene" (extralåten som funnits med i Kajsas live repertoar sedan tidigt 90-tal) visade med all önskvärd tydlighet upp Kajsas gränslöst musikaliska bredd.
   Bland konsertens elva låtar hann Kajsa också med några låtar från de lite äldre albumen "Brott & straff" ("Vad har jag gjort") och "Är vi på väg hem" (titellåten, som avslutade konsertren, och "Farlig liten jävul") och även där stod Kajsa på scenen med full närvarokänsla.

/ Håkan

Idel låtar för de eviga fansen

Slutet av 80-talet och början på 90-talet var en turbulent tid i Ulf Lundells liv. Efter höstturnén 1988 skulle det, förutom några enstaka sporadiska konserter, ta nästan tre år innan nästa turné följde. Nytt kompband, ny manager (Janne Gröning) och bara en ny singel som aktuell skiva. "Pojkarna längst fram" och "Hon gör mig galen", som släpptes på singel strax före turnén, av vilka den förstnämnda öppnade konserterna. Först i slutet på turnén tillkom den andra singellåten som sedan kom att bli Lundells långkörare live i många år framöver.
   Av kompbandets musiker hade Lundell bara spelat med Sirén tidigare, bland annat på turnén 1985 och "Den vassa eggen". Resten var nya men inte orutinerade musiker. Engström hade en gång varit medlem i The Radio, medverkat på ANC-galan 1985 och jobbat som producent, och kom efter 1991 att bli en långlivad musiker i Lundell-bandet. Göteborgaren Tengby hämtades från coverbandet The Few, Widlund (ännu en göteborgare) hade spelat med The Leather Nun/Lädernunnan, Åkerfeldt hade spelat med Mikael Rickfors som medlem i coverbandet Radio Rip-Off och Blom hade under många år spelat med både Magnus Lindberg, Torpedoes och John Norum.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/7 1991.

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 20 juli 1991

På sin första folkparksturné på sex år körde Ulf Lundell 1991 med säkra och välkända kort. Han återkom i lördags till Örebro och Brunnsparken med en greatest hits-anpassad repertoar som mer riktade sig till de eviga fansens hjärtan än till de som ville ha nyheter, utveckling och fräscha grepp.
   Det ska villigt erkännas att det inte var spänning och nyfikenhet som lockade mig till Brunnsparken. Det handlade mer om nostalgi, detta grovt misshandlade ord.
   Det var i Brunnsparken Ulf Lundell 1982 genomförde den nu legendariska konserten inför drygt 3000 personer i hällregn. Samma plats tre år senare, med en Lundell i stapplande form, var det dags för en maratonkonsert med spännande försmak från hans kommande epos "Den vassa eggen".
   Fast regnet stod som spön i backen under hela konserten utlovade Lundell den här gången inget magiskt. Utan bjöd på en tung och rockig konsert i standardformat. Vilket i hans fall betydde 20 låtar på drygt två timmar.
   Ulf Lundell har i intervjuer inför turnén förklarat sig ovillig att titta tillbaka ty nu vill han bara se framåt. Ändå baserades konserten på så säkra, välkända och numera också uttjatade Lundell-klassiker.
   "Sexti, sextisju", som jag trodde han hade städat bort, var tillbaka utan att direkt föra utvecklingen framåt.
   "Snön faller och vi med den", "Öppna landskap" och "Oh la la jag vill ha dej" var också direkta skäl till att Lundell idag musikaliskt står och stampar på samma fläck.
   Efter förra turnén då han var lyhörd inför nya låtar och nya arrangemang ville han numera inte riskera någonting. Exempelvis fanns hans senaste album, "Innanför murarna", inte alls representerad i scenrepertoaren.
   En låt från den helt aktuella singeln, "Pojkarna längst fram", inledde dock konserten i högt tempo. En konsert vars första halva också var den bästa och mest intressanta.
   Där tog Lundell fram gamla slitstarka och bra låtar till förnyat intresse. "Kitsch", "Törst" och "Främlingar", pärlan från "Längre inåt landet", har han inte framfört på scen sedan 1982.
   I bästa folkparksstil var det som sagt högt tempo, rockigt och högljutt mest hela tiden. För en kort stund i mitten på konserten lade sig feststämningen tillfälligt och två av Lundells finaste ballader, "I kvinnors ögon" och en nyarrangerad (kors i taket!) och läcker "Gå upp på klippan" smektes fram.
   Sedan var det snabbt tillbaka till den trygga rockmusiken. Den långa avslutningen var en raksträcka utan överraskningar och utan minsta oväntade grepp.
   Inte ens den allra sista extralåten "Snön faller" var så spontan som Lundell påstod. Den fanns med på turnépremiären en dryg vecka innan...
   Ett nytt band är ett nytt band och inledningsvis stod jag och saknade profiler som Hasse Olsson, Janne Bark och Backa-Hans Eriksson. Det nya bandet är en oslipad diamant som kan stava till rock och mer behövdes inte denna blöta kväll.
   Lite frustrerande var det att vi i publiken fick huka oss under paraplyer i skydd för det stundtals skyfallsliknande regnet. Utan att få "Rom i regnet" som belöning".
   När jag efteråt vandrade hem i det avtagande regnet och försökte analysera kvällen insåg jag snabbt att det inte var så mycket att analysera. Det var Ulf Lundell på rockig rutin.
   Kvällens riktigt stora hjältar var givetvis vi i publiken som stod ut med det miserabla vädret och mot slutet både sjöng och dansade.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Johan Åkerfeldt: trummor
Ulf Widlund: bas
Pelle Sirén: gitarr
Magnus Tengby: gitarr
Per Blom: keyboards/piano
Hasse Engström: keyboards/orgel

Pojkarna längst fram
In i det vilda igen
Kitsch
Hem till mina rötter igen
Främlingar
Ryggen fri
En fri man i stan
Den vassa eggen
I kvinnors ögon
Gå upp på klippan
Glad igen
Aldrig nånsin din clown
Törst
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej
Sextisju, sextisju
Kär och galen

Extralåtar
När jag kysser havet
Öppna landskap
Snön faller och vi med den

/ Håkan

Återförening av Len Bright Combo

Jag läser med smått avundsjuka ögon min vän Pelle Magnussons rapport (på hans utmärkta blogg Raised On Records) om Len Bright Combos återföreningsgig på en pub i London i fredags. Mannen som vi på 70-talet och även numera kallar Wreckless Eric hade en kort "karriär" i mitten på 80-talet i gruppen/trion Len Bright Combo.
   Jag blev så inspirerad av Pelles text om konserten, se låtlistan nedan, att jag kände mig tvingad att researcha min egna minnen och upplevelser av bandets konserter way back. Jag såg bandet live vid tre tillfällen på olika ställen i London. I december 1985 på både Sir George Robey och Cricketers och i december 1986 på King's Head i Fulham, London. Jag har ju för övrigt berättat om mina sympatier för Wreckless Eric vid ett par tidigare tillfällen, här finns del 1 och del 2.

THE LEN BRIGHT COMBO
Lexington, London 6 december 2013

You're Gonna Screw My Head Off
All Charm
Julie
Comedy Time
The Golden Hour Of Harry Secombe
Selina Through The Windshield
Green Door
Ticking In My Corner
Pleasant Valley Wednesday
(Swimming Against) The Tide Of Reason
The House Burned Down
Young, Upwardly Mobile....And Stupid
Sophie (The Dream Of Edmund Hirondelle Barnes)
Someone Must've Nailed Us Together
Shirt Without A Heart

Extralåtar:
Take The Cash
Mona

Extra extralåtar:
You're Gonna Screw My Head Off

/ Håkan

Covers: Joni Mitchell

JONI MITCHELL: Both sides now (Reprise, 2000)

Det var jazz som gjorde att jag i mitten på 70-talet tappade det stora intresset för Joni Mitchell. Det var när hon började samarbeta med Weather Report-folk på upprepade album, en svit av skivor som avslutades med "Mingus" 1979, som jag definitivt lämnade Joni bakom mig. "The Hissing of Summer Lawns" (1975), "Hejira" (1976) och "Don Juan's Reckless Daughter" (1977) tillhör med andra ord inte mina Joni Mitchell-favoriter trots luxuöst snygga omslag.
   Av naturliga skäl var därför mina förväntningar på jazzcoverskivan "Both sides now" ganska ljumna och det jag får höra är maffigt arrangerade gamla jazzlåtar av traditionellt material som inte är av direkt sönderspelad karaktär. Joni har förutom coverlåtarna även låtit arrangerat om två av sina gamla låtar, titellåten och "A case of you", efter samma recept.
   Även här ingår några musiker med Weather Report-relaterad bakgrund, Wayne Shorter och Peter Erskine, och på ett hörn även Herbie Hancock men det är orkesterarrangemangen som spelar huvudrollen på den här skivan. En 71 man/kvinna stark symfoniorkester som nästan får musiken att låta mer seriös och klassisk än jazz.
   Till den ambitiöst pretentiösa programförklaringen till skivan som producenten Larry Klein, gift med Joni mellan 1982 och 1994, har skrivit i cd-häftet finns det ett visst motstånd från en simpel pophjärna som undertecknad. Lyssna bara här: "a programmatic suite documenting a relationship from initial flirtation through optimistic consummation, metamorphosing into disillusionment, ironic despair, and finally resolving in the philosophical overview of acceptance and the probability of the cycle repeating itself".
   Av materialet på skivan som jag ändå har lite tidigare erfarenhet av, Jonis två egna låtar, kan jag ändå tycka ha en vacker och lättlyssnad prägel. Hon sjunger fortfarande med en mycket stark och personlig stämma. Och hennes egna målningar i cd-häftet är ju också underhållande. Som exempelvis självporträttet på henne sittande med en tänd cigarett i en bar framför flaskor och en "no smoking"-skylt...

1. "You're My Thrill"   (Sidney Clare/Jay Gorney) 3:52
1933. Singel med Ward Silloway.
2. "At Last" (Mack Gordon/Harry Warren) 4:28
1941. Från filmen "Orchestra Wives" med Glenn Miller Orchestra.
3. "Comes Love" (Lew Brown/Sam H. Stept/Charles Tobias) 4:29
1939. Singel med Artie Shaw and his Orchestra.
4. "You've Changed" (Bill Carey/Carl Fischer) 5:00
1941. Singel med Harry James Band.
5. "Answer Me, My Love"   (Fred Rauch/Gerhard Winkler/Carl Sigman) 3:23
1953. B-sida på singel med Frankie Laine ("Answer Me, Lord Above (Mutterlein)")
6. "A Case of You" (Joni Mitchell) 5:52
1971. Fr¨ån albumet "Blue" med låtskrivaren.
7. "Don't Go to Strangers" (Redd Evans/Arthur Kent/David Mann) 4:10
1954. Singel med The Orioles.
8. "Sometimes I'm Happy"   (Irving Caesar/Clifford Grey/Vincent Youmans) 3:58
1938. Från musikalen "Hit the deck" med Charles King and Louise Groody.
9. "Don't Worry 'Bout Me"   (Rube Bloom/Ted Koehler) 3:49.
1938. Singel med Hal Kemp.
10. "Stormy Weather" (Ted Koehler/Harold Arlen) 3:07
1933. Singel med Ethel Waters.
11. "I Wish I Were in Love Again"   (Lorenz Hart/Richard Rodgers) 3:36
1937. Från musikalen "Babes in Arms".
12. "Both Sides, Now" (Joni Mitchell) 5:45
1967. Från albumet "Wildflowers" med Judy Collins.

/ Håkan

Konsertplatser i Örebro

I lördags var det premiär för mig, och även alla andra åhörare, för en ny och annorlunda konsertlokal i Örebro. I den privata lokalen på Närke Kulturbryggeri bjöds det på levande musik med den mer än legendariske Kenny Håkansson i duo med den än mer legendariske Bill Öhrström. Bryggeriet har nyligen förvärvat lokalen, som tidigare var tillhåll för en squaredansklubb, och jag ska inte påstå att det var en fantastiskt spännande miljö men det kan bli. Planer finns för arrangemang av olika slag.
   Premiärlokalen fick mig att tänka tillbaka på alla vanliga och ovanliga konsertlokaler, inomhus och utomhus, som jag genom alla år besökt i den här staden. När jag räknade efter och strukturerade upp allt, det tog en halv förmiddag, kom jag fram till den fantastiska siffran 75.
   Jag har alltså under drygt 40 år besökt 75 olika konsertplatser i Örebro. Då har jag dessutom inte räknat restauranger och andra lokaler som genom åren bytt namn flera gånger. Som exempelvis gamla Folkets Hus på Järnvägsgatan som i min konsertlista finns omnämnda som Café Oscar, Gamla Folkets Hus, Folkets Hus och numera Kulturhuset.
   Eller det gamla klassiska Prisma vid Oskarsparken som kallat sig både Klaras, The Buddy Holly Bar och numera Noise. Samma sak med Ritz (ett restaurangnamn som "stals" till ett flashigare ställe i gamla Badhuset), som startade på 80-talet vid Stortorget och senare blev känt som både Scruffy Murphy's och Kellys.
   Mina konsertupplevelser på 70-talet inleddes i väldigt konventionella lokaler som Konserthuset och Idrottshuset men också i Brunnsparken, utomhus, i teatern eller på Regnbågen. Till de mer eller mindre ospännande konsertplatserna har jag under åren lagt till Idrottshuset, Club 700, Hjalmar Bergman-Teatern, Vinterstadion (både utomhus och inne i Ishallen), Örebro-Mässan, Teaterladan i Wadköping, Eyravallen, Conventums båda stora lokaler och även stadens olika torg, Järntorget, Stallbacken, Stortorget och Våghustorget.
   Den dominerande kategorin i min uppräkning av lokaler har givetvis varit på alla restauranger jag genom åren har besökt för att uppleva konserter. Det började på det klassiska Prisma med historiska konserter med bland annat Ulf Lundell, Ted Gärdestad och Pugh Rogefeldt. Fortsatte på 80-talet med Lord Nelson, i Hotell Continental-huset mitt emot järnvägsstationen, och sedan Strömpis, Renés, ovan nämnda Ritz och Frimis.
   Skaran av restauranger som värdar för konserter exploderade på 90- och 00-talet med Fake, Palladium (Svensson & Co/K5/Backstage), Gamla Röda Kvarn, Loftet, Freden, Babar (Cadillac Bar), El Sombrero, P2 (Virus), Mono, Stereo (Udda/Mitt Andra Hem/Ivy Bar & Grill), Olivers, Down Town, Satin och Harrys.
   De senaste årens Live At Heart-festival har ju också utökat antalet restauranger/kaféer med namn som Café Deed, Teaterkaféet, Stadsträdgården/Växthuset, Kungsgatan 1, Soleo, East West Sushi, Stora Örebro, Level Bar & Kök, Rosengrens Skafferi och nu senast Örebro Saluhall.
   Live At Heart-generalen Anders Damberg har ju under senare år också introducerat hotell som konsertplats, Clarion Hotel och Scandic Grand Hotel, men redan 1977 såg jag faktiskt The Clash på Stora Hotellet.
   Även på skolor har jag sett konsertarrangemang. Från Virginska Skolan (numera Karl Johan-skolan), Karolinska Skolan till Högskolan (senare Universitetet).
   Bland Örebros mest legendariska klubbar för levande musik har jag naturligtvis också besökt Rockmagasinet (tidigare Huset) och Power House.
   Men jag har också upplevt konserter i mer inoffiociella, anspråkslösa och nästan privata sammanhang i stadens olika kvarter, på Köpmangatan och på gårdar på Lagmansgatan, Prinsgatan, Brf Räven och Skolgatan.

/ Håkan

90:#20 The impossible bird

NICK LOWE: The impossible bird (Demon, 1994)

För Nick Lowe var 90-talet en förändringens tid. Då gick han från att vara en popartist med kvicktänkta låtar på repertoaren till en vuxenartist med ett genomgående lägre tempo i låtarna. Jag har redan presenterat en av Lowes skivor ur den kategorin, "Dig my mood", i min serie och nu är det dags att rikta blickarna och öronen mot hans premiärskiva i genren.
   Efter att ha spelat in sina två senaste album i Kalifornien, "Party of one" (1990) och "Little Village" (1992), hittade Nick Lowe hem till England och blev en "true Englishman". "The impossible bird" är inspelad i London på The Turk's Head Function Room (Winchester Hall), St. Margarets, Twickenham, Middlesex, The Old Cinema (Broadvale Centre), Brentford, Middlesex och The Bonaparte Rooms, St. Margaret's, Twickenham, Middlesex. Den är dessutom mixad i St John's Wood och Shepherd's Bush.
   Från 1994 och fram till idag har Nick Lowe spelat in samtliga låtar på samtliga album i London med omnejd. Ofta inte långt från hans hem i Brentford i sydvästra London. Där han bor med sin fru Peta Waddington, grafisk designer, och parets son Roy Lowe, som föddes 2005.
   "The impossible bird" är alltså en imponerande återkomst till den engelska vardagen, på ett helengelskt skivbolag, men har innehållsmässigt ändå spår av USA. De tre coverlåtarna är skrivna av amerikanska låtskrivare och en utflyttad engelsman (Roger Cooke). Kompbandet är engelskt förutom gitarristen Bill Kirchen som är en gammal vän till Nick sedan 1983 när han producerade den amerikanska gruppen The Moonlighters, där Kirchen var medlem, och albumet "Rush hour".
   I övrigt är det mest välkända namn bakom Lowe på den här skivan, Robert Trehern (hette Bobby Irwin på 80-talet), trummor, Paul "Bassman" Riley, bas, och Geraint Watkins, orgel och elgitarr. Dessutom medverkar det udda namnet Gary Grainger på fuzzgitarr på en låt, "I live on a battlefield". Grainger är mest känd som gitarristen i Rod Stewarts band mellan 1976 och 1981.
   Nick Lowe är och har varit en genuin låtskrivare genom alla år men faktum kvarstår att det finns få Nick Lowe-skivor med uteslutande originalmaterial. Två-tre covers på varje skiva har varit mer regel än undantag. Så även på "The impossible bird". Första inspelningen av "True love travels on a gravel road" gjordes av Duane Dee 1968 men det var Elvis Presley som gjorde den mest kända versionen på "From Elvis to Memphis" (1969), originalet till "Trail of tears" gjordes av Juice Newton på albumet "Quiet lies" (1982) och "I'll be there" var en Ray Price-singel 1954.
   Sedan förekommer det Nick Lowe-relaterat material på albumet som redan har givits ut med andra artister. "I live on a battlefield", som han har skrivit tillsammans med Paul Carrack, gjordes första gången av just Carrack 1989, då med den kortare titeln "Battlefield". Johnny Cash gav ut den första berömda versionen av "The beast in me" redan på våren 1994 på albumet "American recordings".
   Men det är naturligtvis de nyskrivna Lowe-låtarna som gör "The impossible bird" till ett av hans bästa album. Sorg, saknad, vemod och olycklig kärlek genomsyrar de personliga texterna. Det musikaliska tempot är genomgående lågt medan Lowe blottar sina innersta tankar. I låtar som "Shelley my love", "Lover don't go", "Drive-thru man", "Withered on the vine" och "14 days" står tiden nästan still. Men det finns också variation. "12-step program (to quit you babe) och "I'll be there" hör nästan hemma i Rockpile-sammanhang och "Trail of tears" är närmast träskrock med Geraint Watkins på framträdande elgitarr.
   På skivomslagets framsida sitter Nick och balanserar på en stol medan han tittar på en tavla på väggen, "The room" av konstnären Barry Jones. Jones, som dog 1998, bodde under senare delen av sitt liv i samma Brentford som Nick Lowe och var även musiker vid sidan av konstnärsyrket.

YouTube: "The beast in me".


/ Håkan

Svensk musikhistoria på scen

Bilder: Carina Österling

KENNY HÅKANSSON
BILL ÖHRSTRÖM
Närke Kulturbryggeri, Örebro 7 december 2013
Konsertlängd: 20:34-21:28 och 22:05-23:16 (125 min)
Min plats: 8 m direkt till höger från scenen.

På biljetten, som ni ser ovanför, kan man få känslan att Kenny Håkansson var huvudartist och Bill Öhrström en gästartist men så var inte alls fallet i lördagskväll. Både bokstavligen och musikaliskt delade Kenny och Bill broderligt på scenutrymmet i den nya lokal som Närkes Kulturbryggeri förvärvade för två veckor sedan. Konserten, som presenterades för ett slutet sällskap, blev också premiär för en lokal där det i framtiden väntas arrangeras alla möjliga arrangemang.
   Det var gränslös rutin och svensk genuin musikhistoria som intog scenen framåt halv nio-taget. Bill har sedan sent 50-tal, då som dixielandmusiker, varit verksam i Stockholm i en mängd olika sammanhang. Kenny är nästan lika rutinerad då han från mitten av 60-talet spelade i popband och delvis har haft en parallell karriär med just Bill. Det var med andra ord en synnerligen naturlig duo som bjöd på en generös konsert med mycket musik, massor med låtar, roliga och intressanta mellansnack som också inkluderade ren musikhistoria.
   Pratglade Bill berättade hur han hade känt Kenny sedan mitten av 60-talet, låg bakom skivkontraktet med hans T-Boones, hur han på sin första turné kom till Örebro med Slim's Blues Gang, producerade Kennys nästa grupp Baby Grandmothers, hur han också producerade Arne Quicks "Rosen" och Lill-Babs, var organisatör i bildandet av Hansson & Karlsson, skrev låtlista åt Jimi Hendrix och även var chef på klubben Filips och jazzklubben Gylllene Cirkeln.
   Bill hann också sjunga flera låtar, de flesta på svenska, bland annat "Väg utan slut", "Om vindarna vänder" (med oändliga rim på vänder på både engelska och svenska...), "Vid din dörr", "Min kärlek lever" och "För kärleks skull" medan han spelade congas och ibland fiskade upp ett munspel ur bröstfickan. Och var sedan tacksam för att bli inropad till en personlig extralåt, "Bill going strong (that's my name)".
   Kenny var kvällen igenom en virtous på akustisk gitarr men visade sig vara en överraskande, åtminstone för mig, duktig och personlig sångare. I låtar som dels var tonsättningar av exempelvis Hjalmar Gullberg och August Strindberg ("Vargarnas tjut på Skansen") eller helt egna låtar som "Om döden", "Sjuk i hjärtat" och "Mitt hjärta är krossat". Kenny gjorde också en tämligen okänd Lisa Ekdahl-låt, "Röda skor", som bara Svante Thuresson har spelat in tidigare.
   Kenny förklarade också, med viss humor, att gitarren ibland låter ostämd men i själva verket har en orientalisk ton...

/ Håkan

Konst med musik och texter

Bilder: Carina Österling
OLLE UNENGE
ANDERS WALLÉN
Nora Konsthall/Bibliotek 7 december 2013
Konsertlängd: 13:30-14:12 (42 minuter)
Min plats: ca 5 m från "scenen".

Det hängde konstverk på väggarna, Olle Unenges teckningar och Anders Walléns konstnärliga fotografier, när konstutställningen TonArt hade vernissage på lördagen. Under några minuter tidig eftermiddag bjöd konstnärerna på sitt alldeles personliga sätt även på sång, gitarrmusik och god underhållning. Inför en intresserad skara åhörare.
   Olle och Anders har aldrig spelat tillsammans men flera gånger uppträtt på samma scen. Anders inledde och klagade lite för mycket på sin förkylda röst innan han sjöng med en perfekt stämma tre av sina låtar. Starka poetiska texter med många känslomässiga höjdpunkter.
   Olle, som väl får betecknas som en mer permanent artist (både som soloartist och sångare i Tullamore Brothers), bjöd sin vana trogen på en rad melodiska sånger och ett underbart gitarrspel. Där texterna inte så sällan, i harmoni med sina teckningar, handlade om den grekiska övärlden. Bland annat som resultat från den senaste inspirerande resan i september då han och hans hustru Agneta bland annat besökte Donoussa och Hydra.
   Olle hann med sex sånger, tre nya och några äldre, där de färska nyheterna i repertoaren redan hade fått sin offentliga premiär under en Richard Lindgren-konsert i Örebro för en månad sedan. "Vid denna blåa dörr", "Det här gamla tåget" och "Fest i byn" tenderar att naturligt smälta ihop med äldre höjdpunkter som "Långsamt väder".
   Både avslappnat, anspråkslöst och intressant berättade Olle och Anders om bakgrunderna och historierna kring sina låtar och allt blev mer som ett familjärt samkväm än en regelrätt konsert. En musikalisk föreställning som, på mer än ett sätt, ramades in av artisternas konstverk på väggarna i Nora Konsthall.

/ Håkan

Som det gamla ångloket

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 8/12 2013.

ELDKVARN
Kulturhuset, Örebro 6 december 2013
Konsertlängd: 19:45-21:25 (100 min)
Min plats: Stående ca 20 m svagt snett till vänster

Eldkvarn turnerar vidare, år efter år. I över 40 år har det här turnésällskapet rest runt på en typ av Never Ending Tour som numera gör långa pauser mellan varven. Pluras alla sidoprojekt, Pluras kök, konst och att skriva kokböcker, har nästan tagit över fokus från bandet som får anpassa sin verksamhet efter hans övriga sysslor. Det har gjort att nästa Eldkvan-platta dröjer och att en konsert över två år efter senaste skivan, "De berömdas aveny", ger vissa friheter vid låtval och även presentation. Kunde ha gjort.
   Förutsättningarna där inget förutom självklara, folkliga och oundvikliga hits krävs ägde ändå inte den där inspirerade, spontana och ta tillfället i akt-känslan. Det blev, som jag för egen del lite besviket konstaterade, en föreställning på kvalificerad rutin där inget egentligen imponerade, överraskade men heller inte uppenbart svek. Under 100 minuter gick allt som på räls och konsertupplevelsen spårade inte ur en enda gång.
   Det var nästan så att jag stod och saknade ett och annat oplanerat tekniskt avbrott, som faktiskt just har inträffat under Eldkvarns två senaste konsertbesök i Örebro, för att locka fram bandets spontana kvalitéer som jag vet finns. Eller något helt oväntat stickspår i repertoaren för att bryta vardagslunkens kranka blekhet.
   Extrasångaren Adrian Modiggård på slagverk, han är trumslagarens son, får väl snart räknas in bland Eldkvarns officiella medlemmar. Nu fick han återigen ta plats i strålkastarnas sken och sjunga två äldre låtar, från "Genom ljuva livet", och gjorde det med ungdomlig energi. Även saxofonisten Marcus Olsson börjar också tillhöra bandet men efter två års turnerande är inte ens det någon nyhet i Eldkvarn-världen.
   Ok, en nyarrangerad version av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" var för mig ny i scenrepertoaren fast den ganska tydligt lät som på Scocco-tributskivan. Det var egentligen bara under "Sista skvallret i stan" som Plura tittade sig omkring lite snopet medan soloinsatserna från Pluras gitarristbroder Carla och pianisten Claes von Heijne tog honom lite spontant på sängen. I övrigt kunde jag inte upptäcka en enda överraskning i varken arrangemang, utförande eller låtval under hela konserten.
   Sedvanligt stor respons och allsång till numera ganska uttjatade "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull", kanske har jag sett för många Eldkvarn-konserter i mitt liv, men även i övrigt uppfattade jag att repertoaren var vad folk ville ha. Med andra ord ganska ospännande.
   Däremot pendlade mellansnacken mellan rena upprepningar och spontana små magiska ögonblick som när Plura exempelvis började recitera broder Carlas minst sagt personliga texter. Stor humor.
   I fredagskväll var Eldkvarn som det gamla ångloket där allt traditionellt förväntas fungera men där inget oväntat, på varken gott eller ont, ska behöva hända. Där resan från låt 1 till låt 18 var så odramatisk som möjligt och att vi sedan anlände till slutstationen, den sista ganska förväntade extralåten "Ikväll", inte så förvånade men med ett gott humör i bagaget och utan större klagomål.

Eldkvarns låtar:
Nånting måste gå sönder
Jag vill inte förlora igen
Tag min hand
De berömdas aveny
En liten kyss av dig
Jag har gjort det igen (Adrian)
Fulla för kärlekens skull
Jag saknar oss
Vår lilla stad
Största skvallret i stan
Å' hej å' hå
Kärlekens tunga
Mina stjärnor har slocknat
Kungarna av Broadway
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Nerför floden
Ett fall av kärlek (Adrian)
Ikväll

/ Håkan

Nelson Mandela (1918-2013)

Man ska väl framför allt minnas Nelson Mandela för hans outtröttliga kamp för frihet mot rasism, apartheid och förtryck i Sydafrika. Jag har under några timmar på fredagsmorgonen läst och lyssnat på fullt motiverade hyllningar i stil med "Vår tids största ledare" och "Han gav hopp åt en hel generation". Men jag har ännu så länge inte hört någon nämna singeln "Nelson Mandela" med The Specials eller The Special AKA som de kallade sig på den Elvis Costello-producerade låten.
   Jerry Dammers, som skrev låten tillsammans med sångerskan Rhoda Dakar, har berättat att han innan en anti-apartheidkonsert i London 1983 visste väldigt lite om Nelson Mandela men upplevelsen gav honom idén att skriva låten. Jag kan väl erkänna, med en viss skam, att jag fram till de här åren inte heller visste så mycket om Mandela som då suttit fängslad i drygt 20 år för sin kamp mot apartheidsystemet som den vita minoritetsregimen hade infört.
   "Nelson Mandela", eller "Free Nelson Mandela" som den kom att kallas efter den slagkraftiga refrängen, var ju inte helt okontroversiell när den tog ställning för en frigivning av Mandela och som en viktig del i den världsomspännande opinionen mot apartheid.
   Special AKA-singeln blev också startskottet på en offensiv i informationsflödet från Sydafrika som också ökade engagemanget kring både personen Mandela och ANC-partiet, African National Congress. Inte minst i rockbranschen och bland artister.
   Under namnet Artists United Against Apartheid samlade Steve Van Zandt 1985 en stor mängd kända artister, från Jackson Browne och Bruce Springsteen till Bono och Peter Gabriel, skrev och producerade den apartheidkritiska låten "Sun city". Little Steven, som Van Zandt kallade sig som artist, var redan hårt politisk och "Sun city", som följdes av ett helt album, intensifierade den utvecklingen och kulminerade året därpå med singeln "Bitter fruit".
   Bara någon månad efter "Sun city" på hösten 1985 samlade sig den svenska rockeliten, under ledning av ett förvånansvärt samarbete mellan Mikael Wiehe och Tomas Ledin, under två dagar i slutet på november 1985 på Scandinavium i Göteborg för ANC-galan i Göteborg. 2005 släpptes evenemanget på dvd och här recenserade jag.
   Konserter med Imperiet, Mikael Rickfors, Eva Dahlgren, Mats Ronander, Tomas Ledin, Anne-Lie Rydé, Dan Hylander, Py Bäckman och Björn Afzelius (den tidens största svenska artister) som gav till följd att 12 miljoner svenska kronor samlades in till ANC. Och en liten men viktig påtryckning på regimen i Sydafrika.
   Gränslöst engagemang bland 80-talets artister alltså som jag i min enfald hoppas ledde till Nelson Mandelas frigivning i februari 1990 efter 27 år i fängelse.
   Nelson Mandela dog igår torsdag 5 december 2013 i sviterna av en lungsjukdom.



/ Håkan

Tributes: CSN&Y

"Music Is Love" (Route 61/Hemifrån, 2012)

Dubbel-cd:n "Music is love", ursprungligen en låt från David Crosbys soloalbum "If I could only remember my name" och ett exklusivt låtskrivarsamarbete mellan Graham Nash, Neil Young och David Crosby, har undertiteln "A Singer-Songwriters' Tribute to the Music of CSN&Y". Samlingen innehåller just kärleksfulla covers av låtar både från deras gemensamma produktion plus solomaterial.
   Förutom två återföreningsalbum, "American dream" (1988) och "Looking forward" (1999), gjorde den här legendariska kvartetten David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash & Neil Young bara ett studioalbum, ”Déjà vu”, tillsammans under sin korta officiella existens. Men från ett otal soloalbum och många duettskivor finns det obegränsat med material att välja från. Och urvalet på de här 27 låtarna är tveklöst obegränsat då även gamla spår från Buffalo Springfield- och Byrds-repertoaren ingår.   
   Tributen är ett europeiskt initiativ men som författaren Dave Zimmer, har skrivit boken "Crosby, Stills & Nash: The biography", konstaterar är låtarna inspelade i både Kalifornien, Texas, New York, Dublin, Liverpool och Australien.
   Informativt, väldokumenterat och tjockt cd-häfte ökar värdet på denna tribute-skiva.

"Music is love" är kanske innehållsmässigt, alla låtarna, den starkaste tributesamlingen jag har skrivit om. Det är ju inte bara en grupp utan också fyra kvalificerade soloartister som står i centrum för urvalet av material. Sedan kanske artistskaran som tolkar låtarna totalt sett kunde tillhört en genomgående högre division. Men å andra sidan finns det plats för spännande nykomlingar och intressanta överraskningar.
   Första artist som imponerar är dock mycket rutinerade 73-åriga Judy Collins som gör "Helplessly hoping" av Stephen Stills som vid originalproduktionen av den här låten var pojkvän med Judy. Han skrev ju också "Suite: Judy blue eyes" om henne. Här sjunger hon makalöst vackert och det flerstämmiga nästan, men bara nästan, tangerar CSN-originalet.
   De två skivorna innehåller övervägande akustiska och dämpade tolkningar men ändå genomarbetade och ambitiösa versioner. Inte så många trummisar inblandade, desto fler akustiska gitarrer. Steve Wynns "Triad", som har både rundgång, dist och allmänt stök, är ett uppseendeväckande undantag. Inspelad i en bagelshop på norra Manhattan.
   "Guinnevere" är ett annat röststarkt bidrag som samlat Karla Bonoff, Wendy Waldman, John Cowan och den polska stjärnan Mietek Szcześniak i samma studio för att tolka Crosbys äventyrligt flyktiga sång.
   För att fortsätta rösttemat har Eileen Rose en märklig men fascinerande stämma som gör Graham Nashs "Just a song before I go" i ett nytt spännande arrangemang till en av samlingens bästa. Kvartetten Venice, fyra bröder Lennon, upprepar nästan accapellaversionen av "After the goldrush" som engelska Prelude fick en hit med 1974.
   Andra mycket bra bidrag är Carrie Rodriguez nyarrangerade tolkning av "Cortez the killer". Har gjort om låten från en monumental rocklåt till en välsjungen, lågmäld och kort (3:52) sång. Men gitarristen Hans Holzen gör sitt bästa för att återanvända Neil Youngs taggtrådsliknande gitarr-solo. Även Bocephus King har gjort en personlig och fri tolkning av Neils tidiga klassiker "Down By The River".
   Några duetter på slutet tillhör också det mer intressanta. "Southern Cross" med Michael McDermott & Heather Horton har en påträngande mansröst mot den vackra kvinnostämman. Och ibland räcker det att det är en tjej som sjunger en Neil Young-låt, Renée Safiers underbara "Thrasher".

Innehåller:
CD 1
01. For What It's Worth (Ron LaSalle)
02. Triad (Steve Wynn)
03. Helplessly Hoping (Judy Collins)
04. Lady Of The Island (Liam Ó Maonlaí)
05. Bluebird (Sugarcane Jane)
06. Birds (Elliott Murphy)
07. Guinnevere (Bonoff, Cowan, Szcześniak & Waldman)
08. You Don't Have To Cry (Sonny Mone)
09. Down By The River (Bocephus King)
10. Love The One You're With (Jennifer Stills)
11. After The Gold Rush (Venice)
12. Teach Your Children (Sadie Jemmett)
13. Fallen Eagle (The Coal Porters)

CD 2
01. Rockin' In The Free World (Willie Nile)
02. It Doesn't Matter (Cindy Lee Berryhill)
03. Out On The Weekend (Clarence Bucaro)
04. Hey You (Looking At The Moon) (Neal Casal)
05. Cortez The Killer (Carrie Rodriguez)
06. Bittersweet (Marcus Eaton)
07. Just A Song Before I Go (Eileen Rose & The Legendary Rich Gilbert)
08. Long May You Run (Nick Barker)
09. Southern Cross (Michael McDermott & Heather Horton)
10. Thrasher (Andy Hill & Renée Safier)
11. Wasted On The Way (Louis Ledford)
12. Tracks In The Dust (Mary Lee's Corvette)
13. I'll Be There For You (Jenai Huff)
14. Music Is Love (Ian McNabb)

/ Håkan

Gränslös blandning av musik

En Peter Holmstedt kontaktade mig och skrev positivt "Jag är en gammal Arbogabo som kommer ihåg Dina fina skriverier i Nerikes Allehanda i min ungdom!". Holmstedt är också presskontakt på bolaget Hemifrån, ett oberoende A&R-, promotion- och marknadsföringsföretag i musikbranschen. Bolaget distribuerar och säljer skivor från en stor och bred mängd artister, kända och okända, och skivbolag som ibland inkluderar artisters egenproducerade album.
   Holmstedt tog sig besväret och skickade över ett stort antal skivor, nya och lite äldre, och jag plockade ut några intressanta album, lyssnade intensivt och vill nu lämna några synpunkter kring skivorna som samtliga alltså distribueras av Hemifrån från den lilla orten Sparsör strax utanför Borås.

EASTWICK: Beyond reason (Eastwick, 2013)
Jämtland regerar! Den här intressanta folkrockvartetten härstammar från Östersund och har för det första både en cello och en fiol i sättningen. På pappret skvallrar det om djupa folkmusikrötter men musikgenren får nog närmast placeras i popfacket där främst Jens Ganman, gruppens sångare och främste låtskrivare, framstår som en svensk motsvarighet till Mike Scott.
   Och Eastwicks sound går sammantaget att dra paralleller med just Waterboys. Tycker mig ibland höra samma passion i rösten, samma starka texter med stundtals samma melodiösa skönhet. Allra bäst i "I will stand".

THE COAL PORTERS: Find the one (Prima, 2012)
Sid Griffin fortsätter sin verksamhet i Coal Porters som nu har existerat i dryga 20 år men gruppen har tillnärmelsevis inte nått samma uppmärksamhet som en gång hans korta karriär i Long Ryders på 80-talet. Griffin, ledare och enda kvarvarande medlem sedan starten 1989, har länge varit besatt av Byrds, Dylan och Parsons (han har skrivit böcker i ämnet) men går på senaste skivan ett steg längre tillbaka i musikhistorien.
   Med den legendariske John Wood (Fairport Convention, Sandy Denny, Any Trouble med flera) i producentstolen har de med trygghet i ryggen utforskat akustisk folkmusik och bluegrass och gjort ett överraskande homogent album.

ROBBIN THOMPSON: A real fine day (Out There, 2013)
Thompson är framförallt "berömd" för att ha varit medlem i Steel Mill i slutet på 60-talet, gruppen där Bruce Springsteen inledde sin artistbana. Numera har Thompsons musik inte så mycket att göra med Springsteen men han gör akustisk rock av väldigt stabil konstruktion. Med en mjuk och njutbar röst som lutar åt soulhållet fast soundet i övrigt är poprock, ofta med akustisk botten.
   Huvudsakligen innehåller skivan egna låtar där titellåten och "Heaven's gonna call you up", där Robbin spelar på en thailändsk luta, är bäst. Men han lyckas faktiskt även göra en helt okej version av "I heard it through the grapevine". Bara en sån sak.

MIKAEL PERSSON: Marks & bleeds (Paraply, 2013)
Fram till nu har Mikael Persson från Borås varit ett för mig okänt svenskt artistnamn som på sitt senaste album samarbetat med artister utanför Sveriges gränser. Bland annat har amerikanen Greg Copeland skänkt låten "Roughhouse boys", stor och fin americana. I övrigt är det svårt att generellt beskriva Mikaels musik. Han har en mustig, lite pratande stämma, arrangemangen har en detaljerad och främst akustisk ljudbild och soundet är äventyrligt spännande.
   Gränsen mellan traditionell folkmusik och ny musik har aldrig varit lika svår att dra. Som ett lojt americana-band med David Bowie som sångare. Och på "St James Park" låter det väldigt mycket Dire Straits och "Sultans of swing"...

KATE CAMPBELL: 1000 pound machine (Large River, 2012)
Som fyraåring lärde sig Kate spela ukulele men numera är det piano som är hennes instrument. Då är det överraskande att upptäcka att det är gitarristen Will Kimbrough som har producerat skivan. Men Kimbrough finns ju även bakom Emmylou Harris, som dessutom gästar på ett spår här, så han är ju bekant med kvinnoröster. Men Campbell har kanske inte riktigt Emmylous uttrycksfulla röst men hon kompenserar med mycket känsla.
   Ibland spelar det nakna pianot huvudrollen men ofta kompas Kate av legendariska Nashville-musiker som exempelvis låtskrivaren Spooner Oldham som tillägnas en låt, "Spoonerville", med intressant text.

THE BEAUTIFUL OLD: Turn-of-the-century songs (Doubloon, 2013)
Jag gillar egentligen inte att gräva så djupt bland traditionella låtar, här handlar det uteslutande om material från förra sekelskiftet eller ännu äldre, men medverkande intressanta artister och musiker gör mig ändå lite nyfiken. Richard Thompson, Graham Parker, Dave Davies och Garth Hudson ser bra ut på pappret men här handlar det inte om moderna tolkningar av gamla låtar.
   Ofta är det stora traditionella arrangemang där sångaren endast är en i ensemblen. Då hittar jag istället skivans höjdpunkter bland de lågmälda numren med Kimmie Rhodes, Christine Collister och Heidi Talbot. Eller den helt underbar balladen med Austin-sångaren Jimmy LaFave som med sin personliga lätt spruckna stämma nästan får klockorna att stanna på "Long time ago".

ANNIE KEATING: For keeps (Annie Keating, 2013)
Den Brooklyn-baserade sångerskan ser snäll, vänlig och lite grå ut på omslaget men är på skiva oväntat rättfram med god och intressant musikalitet. Mer rock än singer/songwriter, mer americana än rock och mer personlig musik än country fast många vill jämföra Annie med Lucinda Williams och Gillian Welch. Även om hon gör en personlig men kort tolkning av Neil Youngs "Cowgirl in the sand" så är det originallåtarna som imponerar.
   Det levande soundet på skiva med en perfekt kombination av akustiska och elektriska gör också låtarna så framträdande. Från den Sophie Zelmani-liknande "Just for today" till rockiga "All gone" och allt däremellan.

ZACHARY RICHARD: Le Fou (Avalanche, 2012)
Jag upptäckte cajunartisten Richard redan 1992 och förmodligen gjorde Mats Ronander samma sak. På det årets fina Richard-album "Snake bite love" fanns nämligen en låt som Low Budget Blues Band tog upp. Då sjöng Zachary huvudsakligen på engelska men nu är franska hans modersmål och verbalt förstår jag inte ett ord. Däremot är det välkända svänget, arrangemangen med framträdande fiol, slidegitarr (Sonny Landreth) och dragspel och de smittande rytmerna globala.
   Allt är dock inte bara taktfast och dansant. Det förekommer också lugna ballader, akustiska låtar och hela albumet känns homogent och varierat.

LITTLE GREEN: Innocent again (Paraply, 2011)
"Time 'til Monday", med sin tydliga "Needles and pins"-riff, är en knockout-start på albumet men låten är på inget sätt representativ för hela skivan. Den här Göteborgsbaserade kvartettens andra album lutar i sin helhet nämligen mer åt americana-hållet än klassiskt klingande pop. På vissa spår har de hjälp av Austin-sångerskan Kimmie Rhodes och countrysångaren Ted Russell Kamp, från Seattle, och då befinner sig Little Green i countrygenren.
   Då fastnar jag mer för två låtar, "Upside down" och "The band played on", som inte tillhör något tydligt och speciellt fack och blir därmed så mycket mer personliga.

/ Håkan

Julmusik med Nick Lowe

Lagom till jul har jag lagt till Nick Lowes julalbum "Quality Street - A Seasonal Selection For All The Family", som släpptes i höstas och jag recenserade redan i somras, i den stora, långa och feta diskografin med Nicks samtliga skivor som ni kan hitta här.

/ Håkan

Få kom för att höra Strömstedt

1980 var Niklas Strömstedt mest känd som pianist i Ulf Lundells band. Samma år debuterade han på singel för att 1981 följa upp med albumet "Skjut inte... det är bara jag". I januari 1982 turnerade han med sitt kompband Skarpa Skott, ett namn inspirerat av albumtiteln, med 3/5-delar hämtade från gruppen The Radio.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/1 1982.

NIKLAS STRÖMSTEDT & SKARPA SKOTT
Prisma, Örebro 6 januari 1982

När Niklas Strömstedt hösten 1979 utsågs till pianist i Ulf Lundells turnégrupp var det både överraskande och mycket oväntat. Den då 21-årige diskjockeyn hade inga musikaliska erfarenheter i etablerade sammanhang men visade sig ha oanade instrumentala kvalitéer även på gitarr. Samtidigt blev Niklas medlem i Lasse Lindbom Band som ju redan fanns med i Lundells grupp.
   Sedan har det blivit ytterligare en lång turné med Lundell och åtskilliga varv runt Sverige med Lindboms grupp. Nu försöker Niklas stå på egna ben tillsammans med Skarpa Skott, som till 3/5-delar är hämtad ur en annan grupp, The Radio. Premiären skedde i Stockholm i tisdags och i onsdagskväll var det dags för en besök på Prisma i Örebro.
   Ett soloalbum, "Skjut inte... det är bara jag" (Parlophone) kom i höstas och var välproducerad, stundtals lysande om än något ojämn. En lättviktig debut, men det blev tyngre live.
   Den yviga och tjocka kalufsen är borta och Niklas satsade nu på en lite tuffare framtoning än bara den snällsöta posen bakom elpianot. Exempelvis spelade han, med undantag för hitlåten "Om och om igen", enbart gitarr under konserten.
   Skivan innehåller många fina skelett till bra låtar som Niklas på scen musikaliskt lyckades pumpa liv i. Textmässigt var det ofta på gränsen till pekoral och självupptagen kärlek. Så har han ju en flickvän som också sjunger om kärlek och stavar Eva med fyra bokstäver...
   Den 45 minuter långa konserten på Prisma omfattade ett tiotal låtar och då övervägande material från nämna album men också tre helt nyskrivna låtar. Plus en hyfsad svensk version av "Switchboard Susan" som han tillägnade Rockpile. Men glöm inte att denna storslagna rocklåt är skriven av Mickey Jupp!
   Det var mer än lovligt tunt med folk på Prisma i onsdags. Mest flickor ide övre tonåren som gick miste om den planerade extralåten, Stones gamla "The last time"., som av en ren tillfällighet också är extralåt på X-Models konserter...
   Dåligt med publik och inga extralåtar. Niklas Strömstedt är ingen revolution i svensk showbiz, en rockkille som roar och underhåller men inte så mycket mer.

Niklas Strömstedt, gitarr, piano och sång
Janne Blom, trummor och sång
Kenneth "KP" Pettersson, bas och sång
Janne Bark, gitarr
Hasse Olsson, orgel

/ Håkan

Inte för mycket, inte för lite

Bilder: Anders Erkman

Bilder: Magnus Sundell

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 2/12 2013.

BOB WOODRUFF
MATHIAS LILJA
East West Sushi, Örebro 30 november 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Mathias) och 22:50-00:22 (92 min, Bob)
Min plats: 5-7 m till höger om scenen.

Unikt och exklusivt. Två superlativer, som ibland används lite vårdslöst till höger och vänster, blev på lördagskvällen en fullt motiverad beskrivning av en konsert med amerikanen Bob Woodruff. Trots efterfrågan i hela landet befinner sig Bob i Örebro under en dryg vecka för skivinspelning och nämnda exklusiva konsert. En engångshändelse som skapat avundsjuka i övriga landet och den känslan kan nu också inkludera alla musikintresserade i Örebro med omnejd som av någon anledning missade en rasande fin uppvisning i lördagskväll.
   Efter några konserter förra hösten, både officiella och privata, och samarbetet med Örebromusiker, som resulterade i det uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain", har Bob nu blivit varm i kläderna och börjar bokstavligen trivas i strålkastarljuset. Och i lördagskväll var han så inspirerad att han utan tvekan ville framföra nyskrivna låtar som ingen, förutom bandet, har hört tidigare. Det tyder på ett visst självförtroende som växt ihop med tryggheten han funnit i sällskap med dessa kvalitetsmedvetna musiker som målade upp alldeles fantastiska arrangemang runt Bobs ofta genuint välskrivna kompositioner.
   Bandet som Bob samarbetar med på både skiva och scen, som han för övrigt beskrev som "gentlemen" och "local boys", inledde för övrigt kvällen med Mathias Lilja vid mikrofonen på sex låtar. Stor och personlig americana, som kommer på skiva i januari, under en halvtimme som var starten på en underbar musikkväll.
   Bob är ju i första hand en kvalificerad låtskrivare som i förlängningen resulterat i en utsökt skivartist. Med hjälp av en lysande repertoar och ett personligt färgat kompband blev konserten en fin upplevelse runt midnatt. En perfekt avvägd blandning där det inte spelades för mycket, inte för lite.
   Bob och bandet hade tagit det numera inte så överraskande beslutet att spela hela det framgångsrika och uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain" från början till slut. Och i den imaginära pausen mellan sidan A och sidan B släppte Bob fram två nyskrivna låtar.
   Konsertens första sex låtar inleddes med ett klassiskt popsound, mixen av lapsteel och elgitarr trollade fram det fina 12-strängade soundet, och ett högt tempo som sedan sjönk i intensitet och blev till en balladdominerad repertoar. "För många ballader" skrev jag i mitt anteckningsblock innan de två nya låtarna följde som också befann sig i den lugna och långsamma kategorin. Men från "Bayou girl", den Louisiana-inspirerade låten, varierade tempot mellan poppiga mästerverk och känsliga ballader.
   Clas Olofssons många olika gitarrer spelade som vanligt den arrangemangsmässiga huvudrollen men fick också god hjälp av Mathias Liljas elgitarr. Båda spetsade till soundet med sina korta men viktiga solon. Men Fredrik Landh, den här gången på trummor, och Henke Wind, bas, och deras ofta lågmälda roll i det lika ofta kattmjuka kompet ska inte underskattas.
   Som recensent vill man ju förvånas och bjudas på oväntade nyheter och sent i lördagskväll fick jag mycket av den varan då Bob flitigt plockade fram några nya och ännu så länge opublicerade låtar ur sin låtskatt som hela tiden förnyas. För det är ju på låtskrivarområdet han äger sin kanske största kreativitet. Som väldigt ofta resulterar i välskrivna små pärlor som jag också vill beskriva som unika och exklusiva.

Låtarna:
I Didn't Know
I'm the Train
The Year We Tried to Kill the Pain
Feel the Way I Feel
There's Something There
Stop in the Name of Love
A Loving Eye
Don't Look Back
Bayou Girl
I'm Losing You
So Many Teardrops
Stand in The Way
Paint the Town Blue
If I Was Your Man

Extralåtar
Whose Life am I Dreaming
Saving the Best of My Love
Closed for Business

/ Håkan

90:#21 Revolution

KAJSA GRYTT: Revolution (Hi Fidelity/EMI, 1994)

Efter den musikaliskt minst sagt imponerande uppvisningen med Kajsa & Malena-duon, med albumet "Historier från en väg" som underbar höjdpunkt, blev Kajsa soloartist. Först en kort turné med Johan Johansson, ex-KSMB, under namnet De Missanpassade men skivkontraktet med EMI löpte vidare. Första soloskivan, den Lasse Englund/Backa Hans Eriksson-producerade "Kajsa Grytt" (1990), var inte helt lyckad. En tålamodskrävande blandning av svårtillgängliga sånger och naiva poplåtar.
   Men det skulle på nästa skiva, "Revolution", bli bättre. Mycket bättre. Och tuffare. Där "Kajsa Grytt"-skivan var ljudeffekter och svårmod skulle nya skivan bygga på elektriska gitarrer och basgångar. Kajsa beskriver det så detaljerat i sin bok "Boken om mig själv":
   "Det ska vara tydliga och svängiga basgångar som ska ligga långt fram i ljudbilden. Jag vill ha enkel men rå gitarr,, basgångar och torra, svängiga trummor. Torrt, mörkt och kargt, men svängigt."
   Kajsa beskriver också producenten Magnus Persson som ett underbarn på trummor och har en given plats i bandet bakom henne på skivan. Hon skriver också om basisten Jerker Odelholm som perfekt musiker att utföra basgångarna hon har haft i huvudet. Kajsa träffade Jerker första gången våren 1989 när de spelade på Världsungdomsfestivalen i Nordkorea. Jerker som medlem i Athletic Arabs och Kajsa som ena halvan av Kajsa & Malena-duon.
   Örebrobandet Athletic Arabs hade under några år blivit allt hetare i branschen som ett bra live- och partyband där rytmerna var viktigare än melodierna. Efter ett lokalt inspelat album 1988, "Lions for breakfast", gjorde de debut på Mistlur med den Dagge Lundquist-producerade "Shock resistant" våren 1991 utan att lägga Sverige för sina fötter.
   Jerker flyttade till Stockholm och blev snart eftertraktad basist i musikerkretsar. I boken beskriver Kajsa Jerker som en het basist 1994, han hade bland annat spelat på Olle Ljungströms "Världens räddaste man", men hon valde honom för att de känner varandra och att han är bra.
   Förutom Kajsa på elgitarr behövdes ytterligare en gitarrist så Fredrik Blank blev det naturliga valet på högljudd gitarrist. Blank hade varit gitarrist i Lolita Pop under bandets sista år men han var framförallt känd för sin "Neil Young"-gitarr på Staffan Hellstrands skivor.
   Kajsa poserar på omslaget till "Revolution" med en elgitarr i händerna och bakom sig hade hon alltså fått en genuin rocktrio. Året innan hade Kajsa skrivit många texter till Karin Wistrands solodebut "Solen..." (där Blank också medverkar) och de starkt personliga texterna om känslor och förhållanden tillhör skivans alla positiva fördelar.
   Soundet på skivan uppfattar jag som live i studion och mycket realistisk rockmusik som överlevt inspelningsprocessen och når ut med all energi i högtalarna. På en skiva som genomgående håller högt tempo i låtar som "Jag faller ner", "En fråga" (förutom de första 1:40), "I ditt regn", "Bakom allt", "Solen i dig" (duett med Staffan Hellstrand och skivans uppenbara hitlåt) och den nästan Run DMC-influerade titellåten.
   Men det finns också några lugnare partier på skivan, "Visa hur man älskar", "Din hemlighet" och "Mörkret & sanningen", där tillochmed Fläskkvartetten eller en ensam cello (Svante Henrysson) gör sig hörd.
   "Revolution" är Kajsa Grytt 1994 som om Tant Strul aldrig har splittrats. Bara lärt sig spela lite bättre. En lössläppt respektlös produktion som inte sparar på naturliga gitarrljud och bjuder på en närvarokänsla utöver det vanliga. Flera av skivans låtar fick jag höra under en konsert med Kajsa Grytt nästan ett år innan skivan kom. Då uppträdde hon solo med bara en elgitarr till komp.
   Efter skivans sista låt, den högljudda titellåten, blir det efter lite rundgång tyst i en dryg halvminut innan det plötsligt blixtrar till och en överstyrd, knappt repeterad version av Beatles-låten med samma titel drar igång. I drygt tre minuter pågår den oannonserade och uppenbart omixade överraskningen. Det är punk i ordets rätta mening.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.