Blogginlägg från december, 2006

Gott Nytt År till alla

Som traditionen bär med sig:
   Gott Nytt År till alla jag känner, kollegor, kompisar och läsare.
   2007 kan bli ett herrans fantastiskt år med nya spektakulära skivor, underbara konserter och spännande händelser i övrigt.

/ Håkan

Årets bästa skivor 2006

2006 är bevisligen slut om några timmar. Och jag har inte hunnit lyssna på alla skivor som jag borde ha lyssnat på i år. Men av skivorna som har passerat mig under året har jag gjort två Topp 10-listor som ser ut så här:

Svenska skivor
1. Anna Ternheim: Separation road
2. Ebba Forsberg: Ebba Forsberg
3. Richard Lindgren: Salvation hardcore
4. Nicolai Dunger: Sjunger Edith Södergran
5. Moneybrother: Pengabrorsan
6. Kajsa Grytt: Brott & straff
7. Totta & Wiehe: Dylan
8. Eva Eastwood: Ton of heart
9. Lisa Miskovsky: Changes
10. Melody Club: Scream

Utländska skivor
1. Neil Young: Living with war
2. Cat Power: The greatest
3. Badly Drawn Boy: Born in the UK
4. Albert Hammond Jr: Yours to keep
5. Ben Kweller: Ben Kweller
6. Tom Petty: Highway companion
7. Bruce Springsteen: We shall overcome
8. Solomon Burke: Nashville
9. Bob Dylan: Modern music
10. Neil Diamond: 12 songs

/ Håkan

Ett nästan omöjligt uppdrag

FICK ETYTY MEJL sista dagarna före jul från min vän Johan H. Han är ju i frågesportbranschen och behövde hjälp med några tips på utländska hits som översatts till svenska, fått annorlunda titlar och sedan spelats in av kända svenska artister.
   Han nämnde själv några exempel: Glad igen (Joni Mitchell, ”Carey”) i Ulf Lundells tolkning, ”Tåget som går in till
stan” (Tom Waits, ”Downtown Train”) med Moneybrother och ”Augusti i helvetet” (Four Tops) med Håkan Hellström.

OCH JAG FATTADE GALOPPEN ganska så omedelbart och trodde, i min enfald, att det var ett lätt projekt med uppenbara låtar och ett överflöd av ännu fler uppenbara artister. Inte alls. Det visade sig snart nästan vara ett omöjligt uppdrag när jag tog svensk artist efter artist och kollade deras karriärer och det visade sig att många 1. Aldrig sjunger på svenska. 2. Aldrig tar upp covers i repertoaren. 3. När de sjunger på svenska är det genomgående originalmaterial. Och de som eventuellt letar upp covers är inte så ambitiösa att de sätter sig ned och skriver en ny svensk text.
   Därför känns ju Moneybrothers decemberskiva som mer unik än jag inledningsvis förstod. Att ”Pengabrorsan” sedan fortsätter växa
musikaliskt är ju bara helt på sin plats.
   Som sagt, Moneybrothers koncept är han nästan ensam om. Spontant kan jag bara jämföra med en enda svensk artist: Ulf Lundell.

ULF GJORDE 1083 EN SVENSK som lite ologiskt fick en engelsk titel, ”Sweethearts”, och innehöll uteslutande utländska låtar med svenska texter av författaren själv. Lundell hade grävt, precis som Moneybrother gjort nu, lite djupare bland utländskt material. Inga direkta hits, inga direkta allsångslåtar och artisturvalet (Bob Dylan, Van Morrison, Jackson Browne, Willie Nile, Leonard Cohen, Neil Young med flera) tillhörde Lundells egna favoriter. Bland outtakes-låtarna från samma inspelningar fanns det ytterligare favoriter i form av Joni Mitchell och Donovan.
   När Lundell bestämde sig för att göra skivan befann han sig på sin karriärs absoluta kommersiella höjdpunkt. Tack vare ”Öppna
landskap” hade han året innan utropats till nationalskald och ”Sweethearts” hade enbart ett enda syfte. Att ta ned Lundells helgongloria och sänka förväntningarna till nästa ordinarie studioskiva. För att ytterligare understryka den ambitionen gjorde Lundell ännu en motströmsskiva 1984 med ”Tolv sånger”, en helt akustisk skiva med Ulf Lundell helt solo. Innan han 1985 återkom på allvar till hysterin och de vingliga konserterna med ”Den vassa eggen”.
   ”Sweethearts” är en älskvärd samling låtar om än lite blekt tolkade. Den enda låt som jag med eftertryck kunde rekommendera Johan H var Bob Dylans ”Heart of mine” som blivit ”Hjärtat mitt” i Lundells version.

SEDAN FORTSATTE JAG SÖKA låttitlar och artister efter samma upplägg men det var märkvärdigt tunnsått med uppslag. Håkan Hellströms alla bidrag är ju redan kända alster medan stora svenska låtskrivare som Magnus Lindberg, Nisse Hellberg, Orup och Peter LeMarc aldrig, mig veterligt, översatt en engelsk text till svenska. Med ett enda lite undantag: LeMarc skrev tillsammans med Plura en ny text till Hank Cochrans ”She’s got you” (mest känd med Patsy Cline) för tolv år sedan. Kallade den ”Hon har dig” och la den på Eldkvarns ”Tempel av alkohol”-album.
   Att inte Wilmer X-låtskrivaren Nisse Hellberg gjort detsamma är märkligt. Han som är så oerhört intresserad av skivor, original och gamla låtar.
   Däremot har Per Gessle, en annan initierad skivsamlare och låtskrivare, ägnat en del tid åt att skriva svenska texter till utländska låtar. Till extraspår, b-sidor och bonuslåtar med Gyllene Tider har han översatt både Ian Hunter, Beatles, Brian Wilson, Mickey Jupp och Tom Petty. Och lite skämtsamt döpt om ”California sun” till ”Tylö Sun”.
   Utöver ”Sweethearts”-skivan har covers haft en märklig betydelse under Ulf Lundells långa karriär. Han började på debutskivan med att göra om John Mayalls ”Walking on sunset” till ”Jag går på promenaden” och sedan dess gjort den till sin egen. I samma veva skrev han en ny text till Chuck Berrys ”Johnny B Goode” och kallade den ”Jonny Gitarr”.
   Sedan har Ulf under åren tolkat både Eagles, Bowie och Costello. Och vissa låtar han har översatt har aldrig givits ut på skiva men däremot framförts på scen. ”If you gotta go go, go now” (Dylan) blev ”Du måste gå” och ”I’ve been workin’ too hard” (Steve van Zandt) blev ”Jag har arbetat så hårt”.

DYLAN, JA. DET KANSKE VANLIGASTE rocknamnet som översatts till svenska. Fråga Mikael Wiehe som gjort det två gånger med flera decenniers mellanrum. Hans ”De ensligas allé” (1982) och årets ”Dylan” tillsammans med Totta har han fyllt med enbart Dylan-tolkningar.
   Några andra spridda svenska tolkningar jag sprang på i det här projektet var Dag Vags ”Dansar med mig själv” (original Generation X), Lalla Hanssons ”Anna och mej” (Kris Kristofferson) och Per Persson som gjort en mindre känd version av ”Bara om min älskade väntar”, Ulf Dagebys berömda tolkning av Dylans ”Tomorrow is a long time”.
   Totta var ju under sina sista tio år en stor tolkare av utländska låtar. Oftast på originalspråket men hans ”Alltid inom mig” (”Always on my mind”), ”Ängel från Montgomery”, ”Han kom hem” (John Prine) och ”Jag får aldrig nånsin nog”, ”Farväl” (båda Steve Earle) är stora minnen från en stor karriär.

/ Håkan

Julkonsert med en respektfull inramning

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/12 2006.

KONSERT
”Sånger för december”
Uno Svenningsson
Irma Schultz Keller
Wille Crafoord
Kristoffer Jonzon
Konserthuset, Örebro 22/12 2006

De så kallade julkonserterna har avlöst varandra i Örebro. Efter Refreshments urladdning i Konserthuset i söndags kändes det nästan fysiskt som att Chuck Berry-riffen satt rappade på de stilfulla väggarna. När sedan Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller med musiker äntrade scenen var det allt annat än ren rockkänsla som spred sig i lokalen.
   Inför en publik på uppskattningsvis ett par hundra personer, som var väldigt nöjda, bjöds det på en melodiskt stilren afton som känslomässigt befann sig närmare ett samkväm än en popkonsert. En elegant scendesign, med levande ljus, och ett förstklassigt, men kanske lite anonymt, band toppades av en fin stråkkvartett. Och trummisen hade laddat med några extra uppsättningar med bjällror.
   Uno Svenningsson skulle väl föreställa vara kvällens huvudnamn på scen men det var Irma Schultz Kellers exceptionella sångegenskaper jag var mest nyfiken på.
   Unos karriär efter Freda har ju haft en påtagligt fallande kurva. I takt med att han har blivit mer och mer mesig i sitt musikaliska uttryck så har också texterna blivit allmängiltiga fast folk i gemen uppfattar dem som emotionellt laddade.
   Irma, däremot, är ju en sångstjärna av nästan undanskymd karaktär. Men har också dykt upp i oväntat udda sammanhang. Såg henne exempelvis som hårt poppig tjej i fräcka bandet Slaves i somras.
   Men den poppiga framtoningen fick igår stå tillbaka för en seriös, högtidlig och mestadels allvarlig men underbart skicklig sångerska.

”Sånger för december”-skivan, som också givit namn åt hela turnén med Uno, Irma och gästartister, var i blekaste laget enligt undertecknad. Det är väl fint med julstämning men på en skiva, där de uppenbara ambitionerna var att enbart smeka medhårs, blev det till slut för gulligt och oengagerat. Och för mycket återanvändning för att kallas en ny och fräsch skiva. Ett par Uno-låtar och Wille Crafoords bidrag är återuppväckt material plus flertalet coverlåtar,
   Min svala respons av skivan påverkade inte alls mitt intryck av alla artister på scen. Det kanske hade gått att få ut lite mer energi ur de här stora resurserna men den genomgående passionen för materialet höjde temperaturen rejält.
   Det blev alltså en julkonsert med en respektfull inramning där det musikaliskt lät alldeles utmärkt, akustiken i Konserthuset visade sig från sin bästa sida, men det blev heller aldrig riktigt utmanande.
   Det skruvade dock till sig några gånger. Först när unge Kristoffer Jonzon, som bildmässigt såg ut som tagen från ett stilrent hardcoreband, kom in och var lite kaxig vid mikrofonen innan han satte sig vid piano och sjöng ”Vår stad” som soundmässigt lät som en svensk 30-talsfilm.
   Naturligtvis rev också Wille Crafoord upp några repor i den fina lacken med sina säregna visor och, inte minst, roliga och avväpnande mellansnack.
   Uno får ursäkta men det var Irma Schultz som var kvällens stora stjärna. Utan den minsta ansträngning så var hennes sång av nästan magisk prägel. Och i den stundtals lågmälda inramningen så lät hon stark även när hon viskade.
   Från den fina öppningslåten ”Jag tror det blir snö i natt” via den finstämda ”Blank is” till insatserna i ”Under ytan” och ”Ängel” ägde hon nästan scenen med sin innerligt sensuella klang i rösten.
   Det var också Irma som gjorde duetterna med Uno, ”Årets sista dag” och ”Andas genom mig”, till en attraktion.

Låtarna:
Jag tror det blir snö i natt
Årets sista dag
Andas genom mig
Vår stad KJ
Det blir jul ändå WC
Ett hus är inget hem
Precis som du
Tungan emot stolpen WC
När julen rullar över världen
Första snön är alltid vitast
Blank is
Man tror vad man ser KJ
Du är fantastisk
??...vill jag ha WC
Så underbar
Under ytan alla
Ängel

Extralåtar
Nu är det jul igen alla
Ser du stjärnan i det blå alla

/ Håkan

God Jul från Håkan

Hej och God Jul.
   Det har varit en fantastisk månad på Kollegiet och jag önskar alla kollegor här och alla andra jag känner en riktigt trevlig helg.
   Nu är skinkan griljerad, sillen inlagd sedan några dagar, laxen gravad och köttbullarna rullade (allt gjort med kärvänlig ackuratess av min fru, Carina) så nu kan vi slappna av.
   Vid sista julruschen igår så spelades Moneybrother i de två första butikerna jag kom in i. Därmed kan jag enväldigt utropa hans ”Pengabrorsan” till årets julskiva.

/ Håkan

Kolsvart och exotisk personlighet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 2006.

KONSERT
Asha Ali
Musikscen Örebro/K5 20/12 2006

Hennes albumdebut för några månader sedan lovade mer än gott och det kanske var ett omänskligt krav att sätta ribban lika högt livemässigt så här tidigt i hennes konsertkarriär. Men full av bubblande energi och en sprudlande personlighet så blev Ashas framträdande så avväpnande och charmigt, både i mellansnack och låtar. Inför en lika häpen som imponerad publik.
   Asha Alis kolsvarta och exotiska personlighet tog varje konsertbesökare i onsdagskväll på K5 med storm. Fast det musikaliskt handlade mer om känslor än muskler. Ändå avslöjade kroppsspråket vid flera tillfällen, stundtals knöt hon båda händerna ivrigt mitt i sina sånger, att det bor mycket impulsiva och rastlösa känslor inom henne. Inte minst med anledning av att hon väntar barn om cirka en månad.
   Från Etiopien, där hon föddes, via Uganda till Sverige är vägen lång men hon visade på konserten att hennes lågmälda rock har något att tillföra vårt land.
   Med låtar som ”Coward heart”, ”Somewhere else” och ”Fire fire” är hon redan mogen det stora genombrottet och med de mindre profilerade låtarna, där de atmosfäriska känslorna och Jeff Buckley-influenserna var tydligare än melodierna, har hon material att bygga upp en artistkarriär med många möjligheter.
   Jag skulle så gärna vilja påstå att jag såg en ny stjärna födas i onsdagskväll mellan nio och tio men ibland känns ett sånt uttalande så överflödigt när det handlar om en så tveklös talang som Asha Ali.
   Som när hon slutligen blev inropad till en extralåt valde att göra en mindre känd Tim Hardin-låt, ”While you’re on you way”, med bara piano till komp så extremt trollbindande.

Asha Alis låtar:
These months
Somewhere else
Are you here soon
Coward heart
Favor me
Warm fronts
To bed
Fire fire
While you’re on your way

/ Håkan

Det är inte snön som faller

Ordet förutsägbart är ett negativt laddad ord i recensentkretsar. Det ska vara överraskande och förvånande. Då är vi som mest nöjda och tillfredsställda. Nyheter ska det vara. Därför känns den kommande julen som ett alltför mjäkigt och traditionellt påhitt och en upprepning som känns, just, förutsägbar. Lägg till julmusiken och vi talar bokstavligen om överflöd och hysteri som gränsar till vanvett.
   Hur mycket vi än hatar upprepningar, exakta ekon från förr och oändlig nostalgi så måste vi naturligtvis spela Phil Spectors mer än klassiska julskiva ”A Christmas gift for you”, Pogues numera legendariska ”Fairytale of New York” och den innerliga och mäktiga, men också smått sönderspelade, ”Happy Xmas” med John & Yoko.
   Men det finns bättre och mer respektlösa exempel på otroligt intressanta jullåtar. Artisterna som jag spontant kommer att tänka på först, i den alternativa kategorin, är faktiskt svenskarna Magnus Lindberg och Anders F Rönnblom.

Magnus Lindbergs ”Snön den faller vit” är en klassisk anti-jullåt som just tar upp den negativa känslan vid jul. Stress, lögner, hysteri och ensamhet.
   Låten publicerades första gången till jul 1979 på en samlingsplatta, ”Glitter, glögg och rock’n’roll”, i röd vinyl. Inspirerad av Phil Spectors julskiva från 1963 hade EMI samlat sina starkaste namn, Björn Skifs, Magnus Lindberg, Ulf Lundell, Lalla Hansson, Lasse Lindbom Band och några nykomlingar som Gyllene Tider, Niklas Strömstedt och Anne-Lie Rydé.
   Och på omslaget, som vanligt signerat Kjell Andersson, står alla artisterna samlade kring granen. Skillnaden var att till det här projektet var många låtar specialskrivna. Och i det sammanhanget står Lindbergs attack på julhysterin i en egen division. Full av ångestladdade känslor slänger sig den helt klart frustrerade Magnus ut i helt klockrena fördömanden av julen:

   Och butiker fylls av kärringar
   Som springer runt och bär på små paket
   Och utanför försöker barnen
   Att se ut som om dom inget vet
   Och tillägger lite senare:
   För ikväll så kommer tomten
   Och luktar glögg och skrämmer barnen
   Dom undrar: ”Är han kommunist?
   Han är ju röd, det är han visst, visst, visst”

   För att avsluta med domen:
   Och är du ensam då
   Och du känner hur ensamheten smakar
   - och det smakar bara skit
   Snön den faller vit

Låten kom ut på riktigt sommaren(!) 1980. Då som singel-B-sida till ”Tiden bara rinner iväg”. En titel som kanske symboliserar julstressen allra bäst.
   Anders F Rönnbloms minst lika uppmärksammade julförknippade sång har jag hämtat från samma tidsepok. Den kritiska ”Det är inte snön som faller” ger en verklighetsbild av Sverige utan gemyt och trevlig gemenskap.

   Vi öppnar dörren till en pissoar
   Och där står självaste tomtefar
   Med en lång näsa och en stråle som glittrar
   Han drar av sig skägget
   Det ser ut som han fnittrar
   Refrängen skriker ut några häftiga ”God Jul.
God Jul” som följs av ännu våldsammare strofer:

   Det är inte snön som faller
   Det är nån annan tröst
   När förklädda demokrater sätter kängan i mitt
bröst

Anders F-låten gavs första gången ut som tidningen Schlagers julsingel 1980. En gåva till alla tidningens prenumeranter. På B-sidan framförde Ebba Grön i sedvanlig respektlös stil ”Nu släckas tusen männskoliv”.
   Sedan har låten blivit en obligatorisk låt på Anders F:s konserter och jag såg honom göra en dämpad version av den låten live i tisdags på en konsert med Incredible Gretsch Brothers, en pseudonym för duon Anders + Peter R Ericson. Och låten var lika framträdande i den versionen.
   Lyssna på Magnus och Anders i jul. Eller fira julen i Pogues-sångaren Shane MacGowan stil. På sin hemsida har han skrivit i sluddrig handstil: ”Happy fucking Xmas, love Shane”.
   God Jul, förresten. Missa inte Darlene Love sjunga ”Christmas (baby please come home”, den enda nyskrivna låten på Spector-
skivan, på David Lettermans program nästa fredag svensk tid.

/ Håkan

Avskalat och nedtonat med bröderna Gretsch

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/12 2006.

KONSERT
The Incredible Gretsch Brothers
Musikscen Örebro/K5 19/12 2006

Tisdagskvällen på gemytliga K5 bjöd på ett lågprofilerat gig under pseudonym som utvecklade sig till en helkväll. Där låt las till låt och landade på imponerande 21. Med ett urval hämtat från alla decennier sedan 70-talet.
   Anders F Rönnblom och Peter R Ericson, vars egennamn stod med störst stil på konsertaffischen, går under namnet Incredible Gretsch Brothers när de uppträder avskalat, nedtonat och ensamma. Att de sedan valde att inte spela på Gretsch-gitarrer, vilket fick till följd att duon presenterades som Non-Gretsch Brothers, var kanske en besvikelse för några men betydde inte så mycket för slutresultatet.
   Det var också en kväll med mycket självdistans, humor och lättsam attityd. Som tillsammans med en tydligt spontan repertoar, där arrangemangen i den andra avdelningen svävade ut lite för mycket, gav en konsert med mycket innehåll.
   Det här lilla formatet gav så många möjligheter till ett anspråkslöst, flexibelt, lössläppt och många gånger improviserat sound. Där två röster, två gitarrer och två människor som känner varandra väldigt mycket möttes på ett musikaliskt avslappnat sätt.
   Anders F må vara det tunga namnet i den här duon men på kvällens repertoar rådde en närmast demokratisk uppdelning. Och Peter R:s låtar, lätt suggestiva med sandpapprig röst, som ”Hjärtan brinner”, ”Baklänges på Nilen” och ”Sommarkort” stod sig bra i konkurrensen med Anders F-klassiker som ”Jag kysste henne våldsamt”, ”Ramlösa kvarn” och ”Europa brinner”.
   Och naturligtvis ”Det är inte snön som faller”, en helt obligatorisk låt så här några dagar före jul fast den knappast textmässigt genomsyras av några trevliga och gemytliga julfraser.
   Första avdelningen, som dominerades av de akustiska gitarrerna, höll ihop bättre än den andra delens mer elektrifierade repertoar. Men herrarna ramlade aldrig ner i trubadurträsket och kan väl knappast påstås tillhöra visfacket heller. När Anders F:s ordrika poesi dekorerades av Peter R:s mycket skickliga men lågmälda gitarrkonst var det dämpad rock på menyn.

Låtarna:
SET 1:
1. Dom automatiska undrens tid är förbi
2. Ömhetsdesperado
3. Ska vi anfalla (Peter R)
4. Berlin Alexanderplatz (Peter R)
5. Rosen i regnet
6. Baklänges på Nilen (Peter R) (med Anders F på munspel)
7. Drömde
8. Jazz

SET 2:
9. Billys väntan på Isabell
10. U-land
11. Hjärtan brinner (Peter R)
12. Breakfast at James Joyce Literary Society (Peter R)
13. Jag kysste henne våldsamt
14. Mer än Amerika
15. Jesus, Marx & Billy The Kid (Del 1)
16. Komedia

Extralåt
17. Det är inte snön som faller

Extra extralåtar
18. Ramlösa kvarn (endast intro - avbruten)
19. Har du sett min broder Josef?
20. Ramlösa kvarn
21. Sommarkort (Peter R)
22. Europa brinner

/ Håkan

Beskrivning av läget

Här på Kollegiet är jag omgiven av bokförlagsmänniskor, serietecknare och fotbollsfanatiker. En otroligt kreativ omgivning. Inte bokstavligen dock, när jag skriver texterna här sitter jag huvudsakligen framför datorn hemma. En trygg och vänlig miljö. Nära till information och nära till alla skivor, vhs-filmer och böcker.
   När vi flyttade hit för drygt fem år sedan så var ljudet från stereon den stora nyheten. Stora rum med högt i tak gav ju en helt annan volym åt skivorna jag lyssnade på. Det var faktiskt så omvälvande att den första skivan jag recenserade då, Mick Jaggers soloskiva ”Goddess in the doorway”, faktiskt fick så mycket bättre betyg än den egentligen borde ha fått. Det märker jag nu efter flera år utan att lyssna på den skivan.
   Jagger-skivan var producerad med rymd och luftiga arrangemang vars sound faktiskt tjänade på mitt nya stora lyssningsrum.

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om. Här vid datorn, som 90 procent av all vaken tid ockuperas av 16-åriga dottern Emily, sitter jag alltså och skriver. Med många influerande detaljer omkring mig. En kreativ miljö som kanske ska beskrivas mer ingående för att man ska förstå.
   Rakt fram på väggen framför mig hänger det en svart vinyl-7”-singel med Stiff-etikett utan omslag. Wreckless Erics ”Whole wide world”, som tids nog blivit en favorit även för unge Joakim som alltid tjatar om att jag ska spela den på någon av alla hans klubbar när han ”tvingat” mig bakom skivspelaren.
   Ämnet Wreckless Eric är outtömligt så hans karriär och mina minnen lär vi få återkomma till.
   Ovanför skivan sitter det fem exakt lika stora tavlor som jag själv fyllt med innehåll. Tidningsmaterial i olika former som faktiskt pryder sin plats, både som nostalgi och sevärd skönhet.
   Längst uppe till vänster sitter en annons för Warren Zevons album ”Excitable boy” från 1978. Han hade kommit in i mitt liv några år tidigare, på den Jackson Browne-producerade ”Warren Zevon”, och stärkte här positionen ytterligare.

Den amerikanska annonsen är så elegant designad ned en stor bild från originalskivans inneromslag. Ett stort fotografi på en stor Magnum-revolver, Smith & Wesson 44 meddelar min skjutgalne vän Jan-Ola, som ligger över en grönsakstallrik.
   Zevon var på sin tid en stor vapenfetischist och tillsammans med ett eskalerande alkoholberoende så blev hans liv lite för händelserikt för att vi ska hinna ta upp det nu.
   Bredvid Zevon-tavlan till höger hänger omslaget till John Lennons “Rock’n’roll”-skiva. Det där klassiska svartvita fotot från Hamburg tidigt 60-tal där John står och hukar i porten.
   Längst ner till vänster på väggen är det ett Slitz-omslag, Nr 8 1988, med Örebros största rocksångerska genom alla tider, Karin Wistrand, i blickfånget. Hon bär cowboyhatt men jag kommer inte riktigt ihåg varför.
   Rakt fram, strax över Wreckless Eric-skivan sitter det en konsertaffisch inom glas och ram. ” Kursaal Flyers, Grand Hotel (Upstairs Bar) Leigh On Sea, 12 december 1986”. Nej, jag var inte på den konserten men några veckor innan var Thomas och jag i London och på Cricketers-puben vid Oval-stadion på söder var vi på en konsert med gruppen Engineers, med kopplingar till just Kursaal Flyers.
   Då fick vi affischen signerad av originalbasisten i Kursaals, Dave Hatfield. Känns tämligen unikt, tycker jag.

Längst ned till höger på väggen sitter ytterligare en unik signering. På ett tidningsklipp från hösten 2000 har Ulf Lundell signerat min recension av ”I ett vinterland” från Nerikes Allehandas nöjestidning Meny.
   Det var en kompis här på jobbet, Rolf, som i samband med att han bad om signerade skivfodral skickade med min recension som ren information och Lundell skrev på av bara farten. Sedan skänkte Rolf den till mig och det är jag honom evigt tacksam för.
   På väggen till höger sitter en liten tavla med baksidesomslaget till Paul McCartneys första soloskiva. En skäggig McCartney skyddar dottern Mary under den tjocka jackan. Nu är Mary 36 år och etablerad fotograf i England.
   Sedan har jag genom åren sparat de flesta konsertbiljetter jag utnyttjat. Långtifrån alla konserter jag har varit på, på många ställen gäller gästlista och sånt, men det har blivit en drös biljetter som sitter ihopklumpade på en alldeles för minimal anslagstavla.
   Så här sitter jag alltså med en armlängds avstånd till viktiga uppslagsböcker ty när minnet börjar svika så suddas detaljer ut med en otäck effektivitet. Så ni ska inte tro att jag har skrivit de här raderna utan att källkolla många detaljer.

/ Håkan

Historien skrivs om

Historien om en av popkulturens mest spektakulära hits, ”A whiter shade of pale”, håller på att skrivas om. Procol Harum hade en hit sommaren 1967 med den speciella låten. Skriven av bandets sångare, Gary Brooker, och textförfattare, Keith Reid. Efter en månads rättegång i England kan nu även organisten Matthew Fisher, även han en gammal medlem av bandet, kalla sig låtskrivare till den låten.
   Enligt BBC News var Brooker inte så nöjd efter det beskedet:
   - If Matthew Fisher´s name ends up on my song, then mine can come off!
   Domstolen hade kommit fram till att Fishers orgelparti var så distinkt och betydelsefullt att han rätteligen bör få 40 procent av Brookers royalties från den låten. Men det gäller inte retroaktivt. Ändå är Brooker upprörd:
   - It´s hard to believe that I´ve worked with somebody on and off since 1967 whilst they hid such unspoken resentment.

Det leder mig osökt till ett personligt minne med stark Procol Harum-anknytning. 15 januari 1983 befinner vi oss på i London, på puben Dublin Castle i Camden. Konsert med Mickey Jupp i lokalen bakom puben. Vi möts av det nedslående beskedet att biljetterna är slut så vi hänger oss kvar i pubdelen där vi trots allt hör tämligen bra från konserten.
   Min kompis Jan-Ola kommer i kontakt med en mörkhårig engelsman som ger honom en biljett så att han kan bli våra ögon i konsertlokalen. Jag tror det till och med finns kamerabilder på Jupp i en rutig skjorta från den konserten.
   Själv kommer jag lite senare i samspråk med en annan engelsman, lätt krullhårig, och för mig väldigt bekant. Vi pratar på, han är väldigt trevlig och jag måste till slut fråga vem han är för jag känner tydligt igen honom till utseendet.
   - Nej, nej, jag är ingen speciell, svarar han.
   Upprepade förfrågningar ger inte heller något resultat så efter konsertens slut går vi till tunnelbanan. Northern Line ner till Tottenham Court Road och byter sedan till Central Line som tar oss till Bayswater och hotellet. Lördagkvällen är slut.

På söndagen är det dags att lämna London för att flyga hem och på planet hem så går det upp ett ljus för mig. Ungefär ett halvt dygn för sent kommer jag på vem jag egentligen pratade med där på Dublin Castle. Det var textförfattaren Keith Reid i egen hög person som höll en så låg profil. Reid var alltid med på bilderna av bandet på skivomslagen fast han ”bara” skrev texterna.
   Men det är inte Keith Reid som är olycklig idag. För den mycket egendomliga texten till ”A whiter shade of pale” kan ingen annan än Reid ha skrivit.
   Ungefär samtidigt på planet hem kommer jag också på att den mörkhårige man som Jan-Ola fick biljetten av var Benny Gallagher, ena halvan av den mindre kända duon Gallagher & Lyle.

/ Håkan

Ronanders och Hellbergs inhopp höjde temperaturen

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/12 2006.

"Rock'n'roll X-mas"
THE REFRESHMENTS
MATS RONANDER
NISSE HELLBERG
Konserthuset, Örebro 17 december 2006

Jag har sett Gävles stoltheter i rock’n’roll-branschen, The Refreshments, fler gånger än jag kan minnas. Med genomgående intryck som har pendlat mellan professionellt skickligt till förutsägbart rutinerat. Det är ju så med deras charmiga musik, som hämtat så mycket energi och influenser i den klassiska 50-talsrocken, att det faktiskt alltid är en svår balansgång mellan ren magi och simpel dansbandsmusik.
   Refreshments, rock’n’roll-maskinen som aldrig strejkar, har alltid befunnit sig på rätt sida musikaliskt men ofta har det blivit miljön som fått utslagsröst när betyg ska sättas. Konserthusets finrum, med huvudsakligen sittande publik, har traditionellt haft svårt att locka fram de rejäla höjdarkonserterna när det handlat om rock med djupa rötter.
   Därför var det en aning överraskande att årets upplaga av Refreshments julshow med gäster lyckades ta sig ur det förväntat skickliga till att bli en nästan trollbindande föreställning. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att ”gamlingar” som Mats Ronander och Nisse Hellberg skulle kunna tillföra så mycket energi och nytt blod hos ”ungdomarna” i det här sedvanligt låtstarka bandet.
   Med sångaren, låtskrivaren och pratmaskinen Joakim Arnells finurliga mellansnack, en fin mix mellan humor och självdistans, byggdes det naturliga broar mellan alla deras, för kvällen juldominerade, låtar och gästartisterna.
   Där Refreshments dessutom bjöd på några nya, ännu ej inspelade, jullåtar som visade sig hålla samma höga kvalité som det redan kända materialet. Och för att inte någon scenrepertoar med Refreshments någonsin ska sakna en Mickey Jupp-låt så passade de på att göra en fin version av ”20 carat rockers”.
   Sedan kom Mats Ronander in och gjorde en bredbent ”Kött och blod” som med Refreshments komp svängde mer än det bombastiska 80-talsoriginalet. Hann också med en bluesig ”Merry Christmas, baby” innan han avlöstes av Nisse Hellberg, Wilmer X-stjärnan, som var som klippt och skuren för det här formatet.
   Dels gjorde Nisse nya låtar, ”Grön december” och ”Tufft jobb” som musikaliskt inte är långt från Refreshments eget material fast på svenska, och dels hade han den goda smaken att slänga in en cover på ”Lyckliga gatan” som svängde ungefär hundra gånger mer än på skiva.
   Ronanders och Hellbergs inhopp höjde temperaturen på konserten rejält och när finalen revs av med båda på scen till ”Santa Claus is coming to town” och ”Run Rudolph run” så var det tungt, tungt (med hjälp av tre gitarrister) och högt i tak på scenen såväl som i publiken.
   När Refreshments bland extralåtarna sedan repade av ett mäktigt medley på sina fem mest kända låtar så var det succé i luften som underströks av ännu en Chuck Berry-klassiker, ”Sweet little rock’n’roller”, som avslutning.

Låtarna:
Let it rock
New baby for Christmas (Johan)
Rock’n’roll X-mas
20 carat rockers
Merry Christmas without you
Santa’s on the road (ny!)
Christmas day in my heart (Johan)
Blue Christmas (Johan)
Seven nights to rock
Christmas must be tonight
Pretty paper
I’m the real Santa
Dreams of you
The Billy Goat
Kött och blod (Malla)
Gör mig lycklig nu (Malla)
Merry Christmas, baby (Malla)
Tufft job (Nisse)
Snackbar blues (Nisse)
Grön december (Nisse)
Lyckliga gatan (Nisse)
Santa Claus is coming to town (alla)
Run Rudolph run (alla)

Extralåtar
Medley (55 Ford/One dance, one rose, one kiss/We just can’t win/A guy like that/Miss you miss Belinda)
Sweet little rock’n’roller (alla)

/ Håkan

Otroliga crescendon drev publiken till närmast extas

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2006.

MONEYBROTHER
Conventum Club 700, Örebro 14/12 2006

Anders Wendins stora lilla beslut att börja sjunga på svenska, om än tillfälligt, kändes först som en parentes. En smart paus för att ta ned förväntningarna inför nästa officiella skiva. För att sedan kunna genomföra några få lågprofilerade gig innan julskinkan.
   Efter turnéns andra konsert, i ett förstklassigt omdesignat Club 700, sitter jag och försöker genomskåda årets Moneybrother-konsert. Att det inte var på riktigt eller enbart en klackspark.
   Det är ju något i soundet på senaste skivan som pekar åt det mindre budgeterade hållet och soundmässigt hade bandet på scen närmare till det enkla punkröjet än de stora visuella gesterna. Dessutom var ljudet inledningsvis mer anarki än klockrent.
   Ändå var torsdagens konsert, inför drygt 500 personer, stundtals en mäktig upplevelse ty Wendin vet hur man med dramatik, konstpauser och otroliga crescendon driver publiken till närmast extas.
   Jag ska villigt erkänna att jag tyckte att de svenska stavelserna inte låg riktigt bekvämt i Wendins mun på skiva men, herregud, på scen har mannen en så gränslös karisma, ett ord man lite slitet brukar ta till när någon äger hela scenen, som kan omfamna hela Örebro och halva världen. Med hjälp av lite ödmjukhet och tacksamhet. För en gångs skull kändes mellansnacken, hyllningarna till vår stad, mycket ärliga.

Repertoaren från den svenska skivan stod i ett mindre fokus under konserten. Och fantastiska jullåten ”Falling in love (with Christmas time)”, med saxofonisten Gustav Bendt som duettpartner, var en härlig energisk kick. Liksom ”Livet börjar här” med sitt gå-stopp-gå-arrangemang.
   Givetvis fanns också nästan alla av de äldre obligatoriska låtarna där på sina psykologiskt utvalda ställen. Lite överraskande och även lite negativt valde han bort de röjigaste nya låtarna och lät istället showstopper-låtar som ”They’re building walls around us”, ”Reconsider me” och ”Stormy weather” bilda hörnstenar i finalen.
   I övrigt var det en ganska balanserad låtlista med många soul-, ballad- och popinfluenser. Där energin låg mer i det explosiva agerandet på scen än i själva arrangemangen.
   Där fanns flera toppar som det kommer att ta lång tid att utplåna från minnet och näthinnan. Från majestätiska ”It ain’t gonna work” via allsången på ”It’s been hurting all the way with you, Joanna” till pistolskottsintrot på “Dom vet ingenting om oss”, en cover Moneybrother verkligen gjort till sin egen.
   Sedan kom ovannämnda final, där även några nya låtar fyllde sin plats, och underströk att även ett Moneybrother på lite tomgång tillhör Sveriges absolut bästa scenartister.

Anders Wendin - gitarr o sång
Patrik Andersson - gitarr
Gustav Bendt - sax
Patrik Kolar - orgel/piano
Lars Skoglund – trummor
Henrik Nilsson - bas

Moneybrothers låtar:
Downtown train (Tåget som går in till stan)
Från Klaraberg till dig
Blow him back into my arms
The pressure
Midnatt till sju
It ain’t gonna work
Nobody’s lonely tonight
My ’lil girl’s straight from heaven
It’s been hurting all the way with you, Joanna
Dom vet ingenting om oss
Falling in love (with Christmas time)

Extralåtar:
They’re building walls around us
Livet börjar här
Reconsider me

Extra extralåtar:
Bara ett fån
Stormy weather

/ Håkan

Lögnen är den nya sanningen

Vad är vitt och vad är svart? Vad är sanning och vad är lögn? Och vad är parodi och vad är riktig humor? Gråzonen breder ut sig, osäkerheten florerar och lögnen kan vara den nya sanningen.
   Gränsen mellan fiktion, dokumentär och rena rama lögnen blir allt svårare att urskilja. I popens historia har jag upplevt många påhittade, uppdiktade och fantasieggande artister men knappast något så uppenbart lögnaktigt som Dave Stewarts senaste projekt, Platinum Weird.
   Tidigare konstgjorda gruppkonstellationer har räddat ansiktet med mycket humor och snillrik fantasi. Archies, kända för ”Sugar, sugar” och inte så mycket mer, var ju trots allt bara några oskyldigt tecknade figurer.
   Masked Marauders uppstod som resultatet av en helt fejkad skivrecension i Rolling Stone av en helt påhittad skiva gjord av en grupp tagen helt ur fantasin. Som påstods innehålla Mick Jagger, John Lennon, George Harrison och Bob Dylan och produceras av Al Kooper. Som svar på den recensionen producerades en skiva som lät som just det. Uppmärksammad för stunden men glömd i historien.

The Rutles var kanske den fyndigaste och roligaste konstruktionen av alla påhittade grupper. Uppfanns av den engelske musikaliske hjärnan Neil Innes, en sann komiker från sina år i Bonzo Dog Doo-Dah Band, och Monty Python-medlemmen Eric Idle som en satir på The Beatles.
   Innes skrev ”nya” Beatles-låtar som lät kusligt lika originalen men ändå var helt nya låtar. Ett vinnande koncept med outplånlig respekt.
   Klaatu, den amerikanska popgruppen i början på 80-talet, var också påverkade av Beatles och gjorde så snillrikt konstruerad popmusik att ryktet gick intensivt om att det trots allt hade autentisk Beatles-anknytning.
   Till den här spännande skaran av intressanta namn har nu Platinum Weird gjort entré. Men har hittills gjort ett blekt musikaliskt intryck och Dave Stewarts detaljerade marknadsföringsplan ser ut att sluta i ett praktfiasko.
   Tidigt i våras började Stewart sprida den uppdiktade historien om gruppen med det mystiska namnet. Tidigt kom det ut en låt på nätet, ”This guitar”, där George Harrison sjöng, och en biografi som påstod att gruppen existerade 1974 men precis när skivan skulle spelas in försvann sångerskan.

På You Tube la Stewart eller allierade ut filmer som påstods vara gamla tv-inspelningar från 1974 i autentiska bilder. Så tidstrogna att jag själv för en stund tog det på allvar.
   Men det var något i Stewarts historia som inte stämde. Påstods bilda Platinum Weird 1974, debuten skedde på Mick Jaggers födelsedagsfest, Elton John skrev kontrakt med bandet men sångerskan Erin Grace försvann spårlöst när albumet var inspelat men inte utgivet.
   Det är naturligtvis en spännande historia om den hade haft ett uns av sanning. Han påstod vidare att efter Platinum Weird bildade han gruppen Longdancer, som av en tillfällighet faktiskt hade ett riktigt kontrakt med Elton Johns skivbolag Rocket, och där uppstår bokstavligen alla tvivel. För den gruppen gav ut två skivor, 1973 och 1974, och då faller ju alla rimliga tidsangivelser.

Stewart, som ännu inte officiellt medgivit sina uppenbart vilseledande krumbukter, är uppenbart inspirerad av Rutles-historien ty i våras satte han igång en massiv marknadsföringskampanj. Där kändisar som Mick Jagger, Stevie Nicks, Paris Hilton, Annie Lennox och Christina Aguilera spelat in små reklamfilmer och berättar hur gruppen existerade på 70-talet.
   Att Stewart på skivan, som kom för några månader sedan, samarbetar med den professionella låtskrivartjejen Kara DioGuardi, som skrivit låtar åt artister som Carlos Santana, Britney Spears och Gwen Stefani, är ännu en historia höljd i dunkel. Nu 34-åriga DioGuardi påstås på 70-talet ha växt upp med Erin Grace som lärare och därför har ett naturligt förhållande till Platinum Weirds ursprungliga musik.
   Jag hade gärna köpt hela den här historien, alla utstuderade detaljer med komiska inslag, om nu skivan, ”Make believe”, hade varit något att rapportera om. Den är så blek, så opersonlig och så fullständigt obetydlig att den egentligen borde tigas ihjäl.

/ Håkan

Ljudet blev aldrig bättre än dåligt

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/12 2006.

KONSERT
MABD
Klubb Smart/Satin, Örebro 9/12 2006

Mattias Alkberg BD, som nu vill bli kända under den anonyma bokstavskombinationen MABD, presenterade ett musikaliskt trendbrott på sin senaste skiva, den stundtals briljanta ”Ditt hjärta är en stjärna”. Där saxofon, av inlånade Jonas Kullhammar, och bland annat klockspel i arrangemangen gjorde allt mycket vuxnare och bredare.
   Men allt som den fina skivan byggde upp i form av förhoppningar och förväntningar revs fort och effektivt ned sent i lördagskväll på Klubb Smarts säsongsfinal.
   I MABD:s sättning finns givetvis ingen brölande saxofon, där jämförelsen med exempelvis Ulf Lundell och Bruce Springsteen är uppenbar, och det fanns definitivt inte plats för några snygga detaljer som klockspel. Nej, soundet som kastades ut från den lilla scenen gick mer i linje med bandets två första hårt rockiga, som en del kallar punkiga, skivor.
   Visserligen hade de uppdaterat repertoaren med många nya låtar. Eleganta ”Stockholm” där gitarrsolot blev en klen ersättning till den saknade saxofonen. ”Reevolution” som jag måste jämföra med bob hund. ”Nere på parkeringen” och ”Fotografiskt minne” där gitarrfigurerna i den sistnämnda, medvetet eller omedvetet, har hämtat mycket näring i en gammal Yardbirds-singel från 60-talet.
   Och så naturligtvis den fina balladen ”Helg igen” som kom att inleda den här kvällen så melodiskt och vackert. Där det så långt inbjöds till ett fint samkväm men sedan artade sig kvällen till en benhård föreställning. Jag har inget emot hög volym och furiöst tempo men när ljudet aldrig blev bättre än dåligt så fick jag aldrig någon musikalisk kompensation för att det fladdrade i min skjorta.
   Främst påverkade det miserabla ljudet sången som varken gick fram i låtarna eller mellansnacken. Och jag tror även publiken tröttnade till slut och när bandet avslutade sin sista aviserade låt så var det nästan tomt framför scenen.
   Det var då Alkberg själv kom på den briljanta idén att gå direkt på extralåtarna vilket fick till följd att trummisen och klaviaturkillen aldrig återkom.
   Så konserten, som nu hade närmat sig övertid, avslutades med två elektriska gitarrer och en bas. Ivrigt påhejade av några spridda men hängivna fans.

/ Håkan

Abbey Road igen

Det meddelas just alldeles nyss att rymdbesättningen på STS 116 väcks med en Beatles-låt, ”Here comes the sun”. Och det är ju lustigt för jag sitter precis och skriver en text om en reklamlåt, en annan Beatleslåt, som verkar ha tagit över mitt liv, ”Come together”. Och båda låtarna kommer från samma utmärkta album, ”Abbey Road”.
   Tv-reklam är en förbannelse, när den kommer och bryter av spännande angelägenheter som exempelvis Prison Break, och är en ständig källa till diskussion.
   En häftig film, en catchy låt, en rolig sketch, ett annorlunda grepp och ändå minns jag aldrig slutklämmen: Avsändaren på inslaget. Reklam är upprepning, det vet jag. Och upprepning till leda gör ju att till och med jag till slut lär mig.

Just nu är det den där telefonsignalen som utvecklar sig till en mycket känd låt. Och efteråt sitter jag alltid och funderar på vad John Lennons hade tyckt. Kanske har det att göra med hans aktuella dödsdag för 26 år sedan. Eller att jag faktiskt har tecknat mitt första telefonabonnemang i just det nät som försöker locka till sig fler kunder med den gamla John Lennon-låten .
   ”Come together” skrevs uteslutande av John men i sedvanlig Beatles-tradition så stod det Lennon-McCartney som låtskrivare på skivan. Och skivan i sammanhanget är ”Abbey Road”, Beatles näst sista album som existerande grupp.
   Jag minns ”Abbey Road” väldigt tydligt. Releasedatum var nämligen 26 september 1969 och just den dagen råkade jag fylla 17 år. Och det kan jag ju idag förstå vara alldeles överväldigande att på sin födelsedag gå till skivbutiken och köpa en helt ny Beatles-LP. För det var nämligen det jag gjorde den här fredagen för drygt 37 år sedan, en härlig födelsedagspresent med andra ord.

   Lennon hade lånat ett och annat till texten på ”Come together” från Chuck Berrys ”You can’t catch me”. Så pass mycket att förläggaren till den låten tänkte stämma Lennon för plagiat men allt löste sig innan domstol genom att Lennon spelade in två Berry-låtar till sitt ”Rock’n’roll”-album, skivan med bara covers.
   ”Come together” var första spåret på första sidan av ”Abbey Road”. George Harrisons ”Here comes the sun”, som skrevs i Eric Claptons trädgård, inledde andrasidan på samma skiva. Som nu plötsligt befinner sig i hetluften igen.

/ Håkan

(Exakt just nu) för 26 år sedan

Sista bilden på John Lennon vid liv. Utanför Dakota House i New York signerar John sin "Double fantasy"-skiva till ett fan innan han tillsammans med Yoko Ono far iväg till inspelningsstudion. När han senare samma kväll återvänder blir han skjuten av samma fan, Mark Chapman.

I NEW YORK ÄR KLOCKAN 10.52pm. Det är måndag, 8 december 1980, och en ovanligt ljum decemberkväll och efter en fyra timmar lång skivinspelning på Hit Factory har John Lennon och Yoko Ono tagit limousinen tillbaka till sitt hem i Dakota-huset på West 72nd Street.
   De går ur bilen, John går några steg framför Yoko och är på väg in i byggnaden. Han upptäcker en man stå i skuggorna som säger:
   - Mr Lennon.
   John hinner inte svara innan mannen, som senare visar sig vara 25-årige Mark David Chapman från Hawaii, tar fram en 38-kalibers Charter Arms-revolver och avlossar fem skott rakt in i den före detta Beatles-medlemmen.
   John är träffad, snubblar fram, ramlar och blöder redan ymnigt. Yoko fattar först inte att hennes man är träffad. Ser honom kravla mot Dakota-entrén och försöker klättra upp de sex korta trappstegen till portvaktens rum när Yoko rusar till honom och kramar hans huvud. Han viskar till henne:
   - Hjälp mig.
   Hon börjar skrika hysteriskt:
   - Han har blivit skjuten! Han har blivit skjuten! Någon måste komma, fort!
   Det finns förutom Yoko fyra vittnen till det förskräckliga dådet. Portvakten, en hissoperatör och en taxichaufför med passagerare.
   Portvakten trodde först att det var ett crazy skämt men inser snabbt allvaret och slår på polislarmet. Första polisbilen är snabbt på plats och de två polismännens då viktigaste insats är att arrestera mördaren och tror först att det är portvakten, som rusat till John Lennons hjälp, som är den skyldige.
   - Inte han, säger en annan portvakt. Han jobbar här. Det är ju han, och pekar på Mark Chapman som står en bit bort och läser en bok, J D Salingers ”Räddare i nöden”.
   Skjutvapnet har Chapman kastat i buskarna och blir genast attackerad av poliserna som arresterar och muddrar honom på alla tillhörigheter. Nycklar, ovannämnda bok och en plånbok med 2000 dollar. Då säger Chapman:
   - I’ve got a big man inside me and I’ve got a little man inside me. The little man is the man who pulled the trigger.

VÄRLDEN HAR PRECIS VARIT MED OM ett historiskt vansinnesdåd.
   Fler poliser har nu kommit till brottsplatsen och några rusar fram till John och undersöker de mycket svåra skottskadorna och frågar vad han heter.
   - Lennon, svarar John tveksamt.
   Polismännen ser allvaret i den kritiska situationen och tar beslutet att själva köra John Lennon till sjukhuset, St Luke’s Roosevelt Hospital, som ligger 14 kvarter ner på Manhattan. Den ena polismannen pratar med John för att hålla honom vid medvetande.
   - Är det säkert att du är John Lennon?
   - Ja, det är jag, säger John som nu börjar bli svag.
   - Hur känns det?
   - I’m in pain, svarar John.
   På mindre än tre minuter når polisbilen med Lennon sjukhuset och Yoko kommer i den efterföljande polisbilen och är fullständigt hysterisk:
   - Säg att det inte är sant, snälla, säg att det inte är sant.
   På sjukhuset möts de av akutpersonal men det visar sig snart vara för sent. Förmodligen har redan första skottet trasat sönder John Lennons kroppspulsåder med en massiv blodförlust som följd. Det är omöjligt att rädda hans liv.
   Klockan 11:07pm (svensk tid kl 5:07 på tisdagsmorgonen 9 december) dödförklaras John Lennon.

JUST DEN HÄR MORGONEN FÖRSOVER jag mig. Vilket händer väldigt sällan. På sin höjd en gång var femte år. När jag kommer, försenad, till jobbet utan att ha hört några nyheter så kommer en arbetskamrat, Jan-Ola, efter mig in på rummet och ställer en snabb fråga:
   - Har du hört om Lennon?
   - Vadå, är han död, svarar jag instinktivt. Utan att veta någonting.
   - Ja, svarade han.
   Och jag tappade hakan i golvet.
   Fortsättningen på den ödesfyllda dagen gick i ett historiskt töcken och jag kunde då inte jämföra det med något annat än när USA:s president John F Kennedy blev skjuten 22 november 1963 i Dallas. Och historiskt blev händelsen senare fullt jämförbar med den omtumlande natten när Olof Palme, drygt fem år senare, mötte samma öde 28 februari 1986.
   När John Lennon dog var det inte en artist som stod på topp som rycktes ifrån oss. Däremot var det en ikon som efter fem års paus just hade gjort uppmärksammad comeback utan att vara riktigt musikaliskt övertygande. På ”Double fantasy” tittade han mer tillbaka än framåt och det var återkomsten av en familjefar, inte en rockrebell.
   På tisdagskvällen sände Kjell Alinge ett oförglömligt direktsänt radioprogram i sin Eldorado-följetong. Lågmält inledde han programmet:
   - Det här programmet ville vi inte vara tvungna att göra.
   Senare i programmet rapporterade Robert Broberg, som då gick under namnet Zero, direkt från New York och pratade om historiska vingslag och sin egen rädsla för våldet i storstaden.
   Själv tröttnade jag märkbart av det meningslösa i attentatet och tappade gnistan totalt vilket fick till följd att jag faktiskt slutade att regelbundet skriva om musik. För en lång tid framåt.
   Drygt en vecka innan det fasansfulla mordet hade jag varit i London, glömt min rakapparat, och hade anlagt ett skägg som blivit omtalat i tidigare inlägg på Kollegiet. Preliminärt tog jag beslutet att behålla skägget redan vid hemkomsten från London men den här tisdagen 1980 bestämde jag mig definitivt.

/ Håkan

Från death metal till Kweller

Musiksmak har i alla tider fascinerat mig. Inte det faktum att någon är hårdrockare, någon älskar bara Radio Rix-favoriter och slutligen finns det säkert någon som bara är intresserade av punklåtar som börjar på bokstaven B. Alla är värda respekt men jag tänker ett steg till.
   Blandningen, mixen och alla influenser man suger i sig, tar åt sig och sedan formar till sin egen musiksmak. Teorier som i sin förlängning borde betyda att ingen människa på den här jorden går omkring med exakt samma musiksmak som någon annan.
   Jag känner mycket folk som gillar musik och det är väl så att de alla har något huvudämne, favorit eller genre som ligger närmast hjärtat men där finns också detaljer, om man närmar sig musiksmaken vetenskapligt, som inte passar in, upplevs som stört omöjliga att kombinera eller helt enkelt blir till en överraskande men mycket charmig mix.

Olle, som jag berättade om i söndags, kan allt om irländska sånger men älskar också Bob Dylan och det är ju verkligen en förutsägbar och naturlig kombination. Däremot visste han då ingenting om den engelske pubrockaren Mickey Jupp, som jag tycker borde finnas med i samma säck, men det har jag ju lärt honom nu. Om han har några uppseendeväckande och avvikande intressen åt helt ”fel håll” enligt gängse normer vet jag inte i dagsläget.
   Joakim, min vän och arbetsgivare här, har en noggrant analyserad musiksmak som blandar svenska unga favoriter, gamla Motown-klassiker och electronica som det naturligaste i världen. Men så gillar han Coldplay också.
   Eller min arbetskamrat Johan S, hängiven bluesfanatiker men som också kan diskutera allt från aktuelle Jupp till Badly Drawn Boy.
   För att inte tala om mig själv vars bakgrund har många pinsamma stickspår, jag menar de mesiga poplåtarna med Carpenters, Burt Bacharach och Chicago på 60-talet och den symfoniska rocken på 70-talet, men som inte desto mindre format min musiksmak längre fram.

Och så har vi Anders, en annan av mina många arbetskamrater. Han jobbar en våning över mig. Han kom ner förra veckan, satte sig på stolen bredvid och frågade:
   - Hur är ”Love”-skivan med Beatles? Egentligen.
   Det är väl knappast en överraskande fråga i dagens tider. Dessutom har jag recenserat den i tidningen och som sann gammal Beatles-fan är det naturligtvis intressant vad jag egentligen tycker om detta mischmasch-arbete av de gamla härliga sångerna.
   Så långt är väl alla teorierna under kontroll. Vad som i sammanhanget är något skruvat är att Anders vid sidan av sitt professionella arbete som webdesigner också recenserar skivor, mest hård rock och punk, och dessutom är respekterad trummis i ett death metal-band.
   Här sitter alltså en death metal-trummis bredvid mig och är djupt intresserad av Beatles-skivan och alla dessa avancerade mixningar och kan tänka sig köpa den nya Beatles-skivan vad jag än säger om den.

För mig är det ingen nyhet att Anders har ett välutvecklat musikintresse som sträcker sig långt över alla gränser. Exempelvis kom han för många år sedan och ville diskutera ”Anthology”-seriens många olika detaljer som han säkert var mer uppdaterad på än jag själv.
   2002 hamnade en skiva med en då 20-årig amerikan, Ben Kweller, på hans bord. Jag minns Anders uppriktiga engagemang för Kwellers sagolika pop och synnerligen genuina låtskrivarkompetens. Snälla popmelodier med urstarka refränger och en stor dos av 60-talsinfluenser enligt det gamla treackordsreceptet. Som gjort för mig – och uppenbarligen också Anders som hörde Beatles-klanger i allmänhet och Paul McCartney-referenser i synnerhet.
   Nu har Anders lyssnat på och recenserat Kwellers senaste album, som fantasilöst fått titeln ”Ben Kweller”, och bestämt sig för att den nya skivan med den nu 25-årige amerikanen är lika bra och lika imponerande. Och jag kan bara hålla med. Fast jag hör inte Beatles-influenserna lika tydligt. Men jag är övertygad om att skivan hamnar bland mina årets tio bästa skivor.
   På lunchen idag hemma framför stereon så blev det en härlig genomlyssning av 6-7 låtar som sjuder av både originalitet och diverse gamla rötter. Jag hörde både Strokes, som ett fantastiskt popband, och spår av tidernas största tuggummipoplåt, ”Sugar sugar”.
   Samtidigt satt jag och fingrade på Lalehs nya skiva.

/ Håkan

”Pengabrorsan”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 2006.

Moneybrother
Pengabrorsan
(Hacka Skivindustri/Bonnier Amigo)

En coverskiva på svenska med Moneybrother. Erkänner att jag till en början hade svårt att samsas med tanken att höra den angloamerikanskt influerade Anders Wendin sjunga på svenska och det lät i praktiken inte heller naturligt på den här skivans första låtar. Som att höra Ulf Lundell på engelska, typ.
   Men hela Moneybrothers utstrålning handlar så mycket mer om helheten, passionen och det genuina intresset än några futtiga detaljer. På den här skivan möts Bruce och Håkan, den euforiska saxofonen och de slarviga svenska stavelserna, på samma nivå och jag kan inte få det till annat än att Moneybrother gjort en alldeles underbar skiva.
   Här plockar han ut sagolika guldkorn från stora favoriter som Kirsty MacColl, Steve Forbert och Ron Sexsmith. Brer på med Tom Waits och My Morning Jacket. Pop, ska, rock och ballader för att sedan avsluta på ett alldeles hämningslöst sätt med rena rama Clash-punken i "Det blir ingen dans" och "Jag skriver inte på nåt" (duetten med Pelle Almqvist).
   Och så finalen, den yttersta höjdpunkten, där Wendin möter Jerry Williams i en utsökt julduett, skivans enda originallåt som dessutom framförs på engelska, "Falling in love (with Christmas time)". Så dags råder det ingen tvekan: Moneybrother har lyckats igen.

/ Håkan

Uppgiven Johan och avundsjuk Joakim

Jag ligger i en uppslitande skilsmässa. Med min gamla mobil. Det var liksom dags att efter fyra-fem år byta modell och abonnemang, men jag har kvar mitt gamla nummer. Då förstår ni att jag på det området knappast är i framkant när det handlar om teknik och hi-tech. Men som telefon och sms-leverantör har den fungerat perfekt ända fram till i natt då det gamla numret ska flyttas över från en Nokia 3310 till en Sony Ericsson K750i.
   Då uppstår problemet att jag blir tvungen att lämna kvar flera av mina gamla nostalgiskt sparade sms som därmed kommer att begravas på någon avlägsen plats i cyber-rymden.
   Därför skulle jag, med en liten anspråkslös ceremoni, med de här raderna vilja hedra de tre personerna som skickade mina fyra mest minnesrika sms. Som samtliga dessutom var av musikkaraktär.

Det är alltså Joakim, känd som Kollegiets eldsjäl och skapare, som skrivit två, min vän Johan H, som numera är verksam i Stockholm, och så Mats Ronander, icke okänd artist, gitarrist och sångare.
   Sms-historierna började faktiskt för drygt fyra år sedan när jag då bytte telefon och fick nytt nummer och skickade runt informationen till alla i adressboken. Det var då Mats svarade med ett stilfullt:
   ”have another lovely 50! Mvh mats” .

   I november 2002 kom nästa outplånliga sms-meddelande. Från Joakim:
   ”Vem är Warren Zevon? De har en kärleksfull special om honom på Letterman. Och han låter som den där plattan med Costello och Baccarach. Väldigt intressant.” .
   Exakt så, ordagrant med något felstavat namn, skrev Joakim och det hedrar honom. För det är inte varje dag jag får den frågan från en 21-åring. Svaret är väl att jag sedan någon gång hösten 1974 har lyssnat intensivt på Warren Zevons skivor och att på några få rader (eller ett kort sms-meddelande) berätta hans otroliga livshistoria är omöjligt.
   Däremot hade Zevon den här hösten tragiskt dött i cancer och eftersom han var vän med Letterman och ofta uppträdde i hans serie så var det mycket naturligt att ägna hans minne ett helt program.

Även nästa sms kom från en hysterisk Joakim som en natt i april förra året hade fått ett meddelande från mig. Jag var i London, hade precis varit på en konsert som hade Memphis som tema. Med många olika artister, bland annat pianisten och legendariske producenten Jim Dickinson. Av många olika artister har han en gång producerat Primal Scream.
   I pausen på konserten gled jag runt i baren och fick till min förvåning se Bobby Gillespie stå helt civil och prata med kompisar. Han satt sedan några bänkrader upp till vänster från mig och i finalen på hela spektaklet, när alla medverkande artister samlats på scen, skrek Dickinson till att Gillespie skulle komma upp på scen.
   Gillespie tvekade först men sprang nerför trapporna och upp på scen och sjöng någon sorts ”Power to the people” tillsammans med alla andra. På tunnelbanan på väg hem till hotellet kunde jag naturligtvis inte motstå frestelsen att bräcka Joakim, som är en omtalat hängiven Gillespie-fan, med mina upplevelser. Tillbaka fick jag då:
   ”Nej! Du skojar? Herre min Jävla gud vad avundsjuk jag är just nu!”

På väg till en konsert med Lars Winnerbäck i Stockholm i augusti förra året sms:ade jag min vän Johan H och frågade om han också tänkte komma till Skansen den kvällen och fick följande uppgivna sms tillbaka:
   “Nej, det räckte med Dinosaur Jr i tisdags. Tyvärr var det ingen som hade berättat att de bara skulle spela låtar från åren 85-88. Herregud vilket oväsen!”.

/ Håkan

Några Jupp-korrigeringar och tillägg

Man ska inte tro att man vet allt. Det har jag lärt mig under drygt 30 år som skrivande kritiker, krönikör och recensent. Ödmjukhet är en dygd i den här branschen. Det finns renodlade experter på nästan alla områden som man skriver om. Därför kom det inte överraskande respons på min Mickey Jupp-dokumentation från den svenske experten Lars Kärrbäck:
   - Lite fel har du, fast bara lite. Den utmärkta skivan ”You say rock” skulle ha spelats in med The Refreshments. Allt var planerat, studio bokad och så i sista sekund ändrade skivbolaget orkestrering för en ovetandes Jupp och lika ovetandes Refreshments:
   Lars fortsätter:
    - Sedan 1999 har The Refreshments, jag och Paul Moules försökt tjata på Herr Jupp om att i alla fall göra en skiva med The Refreshments, men icke så. Dom blev ju ändå kompisar för all framtid, Micke Finell (Refreshments-saxofonisten) och Mickey pratas vid i telefon ganska ofta faktiskt.
   Sedan avslutar Lars med att påpeka att låten ”20 carat rocker”, som jag påstod var en tidigare okänd Jupp-låt, faktiskt var med på Legends första LP ”Legend” på Bell.

/ Håkan

Dokumentation: Mickey Jupp

Allt som oftast, med betoning på det senare, kommer samtalet in på musik. Och det är då Olle, vän, sångare och Irlandsexpert, vänder sig till mig och ställer frågan. Med anledning av länken till höger på den här sidan. Vem är Mickey Jupp?
   Jag uppfattar Olle som en tämligen utbildad man, några år äldre än jag. Han kan dessutom allt om irländska sånger, kan sjunga dessa tungvrickande stavelser på ett helt autentiskt sätt och han är också vän av Bob Dylan. Så Olle är på inget sätt utanför musikfacket, där namnet Mickey Jupp säkert associeras mer till choklad än musik, och har också en mycket intressant trio, WEU, där de tre manliga medlemmarna samlar coverlåtar från tre olika håll. Ofta med ett fantastiskt spännande resultat.
   Så jag var inte direkt beredd på att få den där handfallna frågan från just Olle. Naturligtvis överdriver jag lite för ingen normal människa kan ha koll på allting men jag tyckte rent spontant att engelsmannen och låtskrivaren Mickey Jupp borde finnas med i Olles intressesfär.

Därför är det nog på sin plats med en Dokumentation: Mickey Jupp-krönika här och nu. För den som inte har tid eller orkar navigera sig fram på Lars Kärrbäcks alldeles fantastiskt faktastinna hemsida som länken till höger leder till.
   Mickey Jupp, som har blivit lite till åren (född 1940) och drog sig helt enkelt tillbaka från offentligheten i slutet på 90-talet, var sångare, låtskrivare och ledare för gruppen Legend (1968-72), en grupp med ursprung i den lilla engelska staden Southend strax öster om London på den norra delen av Themsen.
   Men redan 1963 hade Jupp sin första grupp, Black Diamonds, som gick över i Orioles som existerade 1963-65.
   Jag ska inte påstå att jag fick upp ögonen och öronen för Legend redan 1968, när de spelade in sin första skiva, eller ens 1972, när de gav ut sin sista skiva ”Moonshine”. Legend spelade attraktiv och småplottrig rockmusik som många år senare kom att få etiketten engelsk pubrock.

Nej, det var först sommaren 1978 som namnet Mickey Jupp kom in i mitt liv på riktigt allvar. Visserligen hade jag under de ”tysta åren” 1973-78 uppmärksammat låtskrivarnamnet Jupp på skivor med Kursaal Flyers och Dr Feelgood, som gjorde fantastiska versioner av Jupp-låtar som ”Down at the doctors”, ”Cheque book” och ”Cross country”, men det var singeln ”Nature’s radio” som blev vändpunkten.
   Kjell Alinge pluggade låten stenhårt på sitt dåvarande radioprogram (Asfalttelegrafen?) och skivbolaget Stiff, som hade fått upp ögonen för Jupp, gav ut en samlingsskiva, ”Mickey Jupp’s Legend”, som innehöll det bästa med Legend plus den aktuella singeln.
   Skivan var en underbar upptäckt och jag ser idag hur hårt tummad omslaget är. Skivan gavs ut i en begränsad upplaga (1500 ex) men var numrerad mellan 0 och 14000… Mitt ex har numret 12172.
   Inskriptionen i den svarta vinylen är ”Yesterdays sound today” och beskriver exakt var Mickey Jupp hämtade sin inspiration ifrån. Musik med rötter i 50-talet, starka personliga texter, en stor dos vemod och fantastiska melodier.

Skivan blev startpunkten på ett Stiff-samarbete och projektet därpå, ”Juppanese”, måste beskrivas som höjdpunkten på Mickey Jupps småskurna karriär. Det var någon gång här jag läste Lennart Perssons initierade intervju med Jupp i tidningen Larm och blev, som man säger, besatt av Mickey Jupp.
   ”Juppanese”, som nyligen gavs ut i ett bländande snyggt digipack, är en bra skiva om än lite ojämn då halva skivan är producerad av Nick Lowe med Rockpile i kompet och resten står Procol Harum-sångaren Gary Brooker med studiomusiker för.
   “Making friends”, “Short list”, ”Old rock´n´roller”, “School”, “Down in old New Orleans” och ”You´ll never get me up in one of those” är verkligen något att upptäcka, Olle.

Jag skrev att “Juppanese” är skivan som ska vara början på Mickey Jupps världsomfattande karriär när den kom ut. Men jag var då inte riktigt medveten om att Mickey dels var maniskt flygrädd, inte gillade att stå på scen och var överhuvudtaget ointresserad på en artistkarriär.
Skivorna kom regelbundet under 80-talet men Jupp valde en alltmer lågprofilerad roll. Innan han 1994 lockades till Sverige, spelade in albumet ”You say rock” med svenska studiomusiker och kom i kontakt med Gävlebandet Refreshments vars första skiva han delvis producerade.
   Sedan har Jupp under årens lopp levererat många låtar till Gävlegruppens repertoar och så sent som på den nya aktuella samlingen finns det en tidigare okänd Jupp-låt, ”20 carat rocker”.
   Enligt Lars Kärrbäck, som driver hemsidan tillsammans med engelsmannen Paul Moules, har Mickey Jupp, som nu lever ett stillsamt liv uppe i Cumbria, under de senaste tio åren skickat ut 150-200 låtar till olika artister som demo på kassett.
   Naturligtvis har jag också en massa personliga minnen från Mickey Jupp-konserter i London och liknande men det får jag kanske återkomma till när det finns mer tid.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.