Blogginlägg från 2006-12-04
Uppgiven Johan och avundsjuk Joakim
Jag ligger i en uppslitande skilsmässa. Med min gamla mobil. Det var liksom dags att efter fyra-fem år byta modell och abonnemang, men jag har kvar mitt gamla nummer. Då förstår ni att jag på det området knappast är i framkant när det handlar om teknik och hi-tech. Men som telefon och sms-leverantör har den fungerat perfekt ända fram till i natt då det gamla numret ska flyttas över från en Nokia 3310 till en Sony Ericsson K750i.
Då uppstår problemet att jag blir tvungen att lämna kvar flera av mina gamla nostalgiskt sparade sms som därmed kommer att begravas på någon avlägsen plats i cyber-rymden.
Därför skulle jag, med en liten anspråkslös ceremoni, med de här raderna vilja hedra de tre personerna som skickade mina fyra mest minnesrika sms. Som samtliga dessutom var av musikkaraktär.
Det är alltså Joakim, känd som Kollegiets eldsjäl och skapare, som skrivit två, min vän Johan H, som numera är verksam i Stockholm, och så Mats Ronander, icke okänd artist, gitarrist och sångare.
Sms-historierna började faktiskt för drygt fyra år sedan när jag då bytte telefon och fick nytt nummer och skickade runt informationen till alla i adressboken. Det var då Mats svarade med ett stilfullt:
”have another lovely 50! Mvh mats” .
I november 2002 kom nästa outplånliga sms-meddelande. Från Joakim:
”Vem är Warren Zevon? De har en kärleksfull special om honom på Letterman. Och han låter som den där plattan med Costello och Baccarach. Väldigt intressant.” .
Exakt så, ordagrant med något felstavat namn, skrev Joakim och det hedrar honom. För det är inte varje dag jag får den frågan från en 21-åring. Svaret är väl att jag sedan någon gång hösten 1974 har lyssnat intensivt på Warren Zevons skivor och att på några få rader (eller ett kort sms-meddelande) berätta hans otroliga livshistoria är omöjligt.
Däremot hade Zevon den här hösten tragiskt dött i cancer och eftersom han var vän med Letterman och ofta uppträdde i hans serie så var det mycket naturligt att ägna hans minne ett helt program.
Även nästa sms kom från en hysterisk Joakim som en natt i april förra året hade fått ett meddelande från mig. Jag var i London, hade precis varit på en konsert som hade Memphis som tema. Med många olika artister, bland annat pianisten och legendariske producenten Jim Dickinson. Av många olika artister har han en gång producerat Primal Scream.
I pausen på konserten gled jag runt i baren och fick till min förvåning se Bobby Gillespie stå helt civil och prata med kompisar. Han satt sedan några bänkrader upp till vänster från mig och i finalen på hela spektaklet, när alla medverkande artister samlats på scen, skrek Dickinson till att Gillespie skulle komma upp på scen.
Gillespie tvekade först men sprang nerför trapporna och upp på scen och sjöng någon sorts ”Power to the people” tillsammans med alla andra. På tunnelbanan på väg hem till hotellet kunde jag naturligtvis inte motstå frestelsen att bräcka Joakim, som är en omtalat hängiven Gillespie-fan, med mina upplevelser. Tillbaka fick jag då:
”Nej! Du skojar? Herre min Jävla gud vad avundsjuk jag är just nu!”
På väg till en konsert med Lars Winnerbäck i Stockholm i augusti förra året sms:ade jag min vän Johan H och frågade om han också tänkte komma till Skansen den kvällen och fick följande uppgivna sms tillbaka:
“Nej, det räckte med Dinosaur Jr i tisdags. Tyvärr var det ingen som hade berättat att de bara skulle spela låtar från åren 85-88. Herregud vilket oväsen!”.
/ Håkan
Några Jupp-korrigeringar och tillägg
Man ska inte tro att man vet allt. Det har jag lärt mig under drygt 30 år som skrivande kritiker, krönikör och recensent. Ödmjukhet är en dygd i den här branschen. Det finns renodlade experter på nästan alla områden som man skriver om. Därför kom det inte överraskande respons på min Mickey Jupp-dokumentation från den svenske experten Lars Kärrbäck:
- Lite fel har du, fast bara lite. Den utmärkta skivan ”You say rock” skulle ha spelats in med The Refreshments. Allt var planerat, studio bokad och så i sista sekund ändrade skivbolaget orkestrering för en ovetandes Jupp och lika ovetandes Refreshments:
Lars fortsätter:
- Sedan 1999 har The Refreshments, jag och Paul Moules försökt tjata på Herr Jupp om att i alla fall göra en skiva med The Refreshments, men icke så. Dom blev ju ändå kompisar för all framtid, Micke Finell (Refreshments-saxofonisten) och Mickey pratas vid i telefon ganska ofta faktiskt.
Sedan avslutar Lars med att påpeka att låten ”20 carat rocker”, som jag påstod var en tidigare okänd Jupp-låt, faktiskt var med på Legends första LP ”Legend” på Bell.
/ Håkan
<< | December 2006 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: