Blogginlägg från 2024-02-19

Best of 1973/74: #15. "It´ll shine when it shines"

THE OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: It'll shine when it shines (A&M, 1974)

DET VAR PRODUCENTNAMNET GLYN JOHNS, engelsman med många kopplingar till både Rolling Stones och Beatles, som gjorde att jag 1973 fick upp ögon (och öron!) för det amerikanska sexmannabandet med det spännande gruppnamnet The Ozark Mountain Daredevils. Johns hade just producerat Eagles första två skivor och amerikansk countryrock var just då högt på dagordningen och Ozark-bandet dök upp som en musikalisk hägring som gav mig nya favoriter. Debutalbumet har jag redan skrivit om på min rangordnade 1973/74-lista och uppföljaren visade sig vara ännu bättre och placerar skivan på en 15:e-plats på min 40 album långa lista.
   Redan på debuten är bandets styrka att där finns fem olika låtskrivare och lika många sångare. En otrolig bredd och ständig omväxling vid mikrofonen som gjorde första albumet till något extraordinärt. På uppföljaren blir det som sagt ännu bättre för då har samtliga sex medlemmar i bandet bidragit med låtskrivandet.
   Det spelar liksom ingen roll vem av John Dillon, Steve Cash, Larry Lee, Buddy Brayfield, Randle Chowning eller Michael Granda som har skrivit låten eller sjunger. Här finns kvalitéer av oerhörda mått som Glyn Johns ännu en gång har lyckats samla med en enda ambition att göra ett starkt album. Det doftar perfekt samarbete när bandet kom till Ruedi Valley Ranch i Aldrich, Missouri och Johns kom med Record Plants mobila inspelningsbuss och fångade en rad musikaliska höjdpunkter.
   Idag när jag lyssnar på ”It'll shine when it shines”-albumet minns jag nästan varje låt som något overkligt bra och ljudet av den varma tonen hos de akustiska gitarrerna är oförglömlig.
   Som sagt, albumet är fylld med otroligt bra låtar. Ändå är det en låt som idag lite överraskande står över det övriga materialet, ”It couldn't be better”. Det lantliga ljudet av syrsor i bakgrunden ger både närhet och närvaro och jag tänker på den ödsliga tonen i Tim Hardins stämma när jag hör John Dillons röst i textrader som ”Now a tear leaves you only a trace/and the sun find its way to your face/It couldn't be better”. Det kan, som sagt, inte vara bättre!

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.