Blogginlägg

Best of 1973/74: #15. "It´ll shine when it shines"

THE OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: It'll shine when it shines (A&M, 1974)

DET VAR PRODUCENTNAMNET GLYN JOHNS, engelsman med många kopplingar till både Rolling Stones och Beatles, som gjorde att jag 1973 fick upp ögon (och öron!) för det amerikanska sexmannabandet med det spännande gruppnamnet The Ozark Mountain Daredevils. Johns hade just producerat Eagles första två skivor och amerikansk countryrock var just då högt på dagordningen och Ozark-bandet dök upp som en musikalisk hägring som gav mig nya favoriter. Debutalbumet har jag redan skrivit om på min rangordnade 1973/74-lista och uppföljaren visade sig vara ännu bättre och placerar skivan på en 15:e-plats på min 40 album långa lista.
   Redan på debuten är bandets styrka att där finns fem olika låtskrivare och lika många sångare. En otrolig bredd och ständig omväxling vid mikrofonen som gjorde första albumet till något extraordinärt. På uppföljaren blir det som sagt ännu bättre för då har samtliga sex medlemmar i bandet bidragit med låtskrivandet.
   Det spelar liksom ingen roll vem av John Dillon, Steve Cash, Larry Lee, Buddy Brayfield, Randle Chowning eller Michael Granda som har skrivit låten eller sjunger. Här finns kvalitéer av oerhörda mått som Glyn Johns ännu en gång har lyckats samla med en enda ambition att göra ett starkt album. Det doftar perfekt samarbete när bandet kom till Ruedi Valley Ranch i Aldrich, Missouri och Johns kom med Record Plants mobila inspelningsbuss och fångade en rad musikaliska höjdpunkter.
   Idag när jag lyssnar på ”It'll shine when it shines”-albumet minns jag nästan varje låt som något overkligt bra och ljudet av den varma tonen hos de akustiska gitarrerna är oförglömlig.
   Som sagt, albumet är fylld med otroligt bra låtar. Ändå är det en låt som idag lite överraskande står över det övriga materialet, ”It couldn't be better”. Det lantliga ljudet av syrsor i bakgrunden ger både närhet och närvaro och jag tänker på den ödsliga tonen i Tim Hardins stämma när jag hör John Dillons röst i textrader som ”Now a tear leaves you only a trace/and the sun find its way to your face/It couldn't be better”. Det kan, som sagt, inte vara bättre!

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.