Blogginlägg från 2019-10-02

Barrie Masters (1956-2019)

EN AV DE STÖRSTA FÖRGRUNDSGESTALTERNA i engelsk pop och rock på 70-talet, BARRIE MASTERS, finns inte längre med oss.Som spektakulär och utpräglad sångare i Eddie & the Hot Rods kunde han jämföras med Lee Brilleaux (Dr Feelgood), Paul Shuttleworth (Kursaal Flyers), Johnny Rotten (Sex Pistols) och Ian Dury (Kilburn & the High Roads) i samma position.
   Eddie & the Hot Rods hade sina största framgångar på 70-talet och splittrades första gången 1981 men återuppstod i mitten på 80-talet, fortfarande med Masters som frontman. Jag hade nöjet att uppleva Eddie & the Hot Rods live ett par gånger under den senare delen av 80-talet, långt efter bandets storhetstid men energin fanns fortfarande kvar hos Masters & Co.
   Southend-bandet Eddie & the Hot Rods bildades redan 1973 med den förre boxningsmästaren och sångaren Barrie Masters som initiativtagare. Masters hade då sjungit glamrock(!) i gruppen Buckshee men hamnade musikaliskt i ett helt annat sammanhang. Nya bandet var då häftigt influerat av ett annat lokalt band, Dr Feelgood, och spelade av naturliga skäl huvudsakligen rhythm & blues. Dock gjorde den genren just då väldigt små avtryck i den engelska musikpressen där progressiv rock med Emerson, Lake & Palmer stal all uppmärksamhet.
   Men Feelgoods och Hot Rods skulle efter några år ändå lyckas nå skivkontrakt och konsertpublik med sin energiska rockmusik och karismatiska scenshow med frontmän som personifierade livesoundet. Trots gruppernas traditionellt rockiga repertoar blev de sammankopplade med både pub- och punkrocken som började etablera sig 1976. Och Eddie & the Hot Rods, nu med förre Feelgoods-munspelaren Lew Lewis som medlem, skivdebuterade redan i februari 1976. Vic Maile, känd från Feelgoods-skivorna, producerade och bland covermaterialet fanns ”Wooly bully”, ”96 tears” och ”Get out of Denver”. Dock utan kommersiella framgångar.
   Året därpå utökade Hot Rods med Graeme Douglas, gitarrist och utpräglad låtskrivare, från lokala kollegorna i Kursaal Flyers, och bandet fick sin första och största hit med ”Do anything you wanna do” och det uppmärksammade albumet ”Life on the line”. Genren var då snarare poprock än rhythm & blues.
   Bandet kunde dock inte följa upp den uppmärksamheten och splittrades första, men inte sista, gången 1981. Barrie Masters fick då hedersuppdraget att ersätta en tillfälligt sjuk Bill Hurley i Inmates i ett par år. Det var då, maj 1985, som jag första gången fick uppleva Barrie Masters och ett återförenat Eddie & the Hot Rods, halva originalbandet, på scen i London. Bandet hade precis släppt den Will Birch-producerade singeln ”Fought for you” men året efter sprack bandet ännu en gång.
   Några år senare, december 1986, sprang jag på Masters och bandet på konsert i London på Marquee. Då var han ensam originalmedlem men toppnumret ”Do anything you wanna do” fanns givetvis med på liverepertoaren.
   Under alla år efteråt har Eddie & the Hot Rods, alltid med Barrie Masters i fronlinjen, återförenats ett antal gånger. I april i år samlades nya och gamla medlemmar från bandet på en hyllningskonsert, ”Done Everything We Wanna Do”, med Barrie Masters som sångare. Och så sent som i augusti uppträdde bandet på en musikfestival i Skottland.
   Barrie Masters avled hastig av okända orsaker idag 2 oktober 2019.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulf Lundell (1982)

EFTER SOMMARTURNÉSUCCÉN 1982 och det makalöst framgångsrika ”Kär och galen”-albumet var Ulf Lundells namn riktigt hett på hösten samma år. Jag och fotografen Anders Erkman hade en ambition att följa Lundells höstturné under några dagar och tyckte att datumen 6 november (Karlstad) och 7 november (Falun) passade bra, speciellt som de precis föregick Örebro-spelningen 9 november.
   Vi hade nog ett önskemål, naivt kanske, att få följa med på turnébussen mellan Karlstad och Falun men våra försök blev inte riktigt accepterade. Vi satte oss på tåget som inte riktigt gick spikrakt till Falun utan passerade Hallsberg med paus. Men vi kom till Falun, checkade in på samma hotell som Lundell & Co och tog oss sedan till Lugnets sporthall för söndagskvällens konsert. Mellan soundcheck och konsert arrangerades ett litet pressmöte, jag och en lokal journalist, där vi mötte en förhållandevis avslappnad Lundell.
   Anders och jag följde alltså Lundell-gänget på nära håll under några dagar och kom fram till att rockmusiker är helt vanliga människor som äter frukost på vanliga tider, ofta sover på nätterna men har ett nästan sjukligt behov att åka buss härs och tvärs i Sverige.
   I Färjestadshallen i Karlstad hamnade vi på en improviserad presskonferens med lokaltidningar, Radio Värmland och Närradion. En ytlig och kortfattad utfrågning där inga frågor gick på på djupet. Lundell själv var orolig och okoncentrerad någon timme innan konsert. Men lite senare på scen inför 4 300 åskådare blev han en jätte under två och en halv timme.
   Efter konserten utstrålade han överraskande god kondition och var anmärkningsvärt pigg bara några minuter efter konserten. Även bandet skötte sin hälsa på ett fördelaktigt sätt under turnén. På söndagsförmiddagen efter Karlstad-konserten for teknikern Lasse Gustavsson, trummisen Pelle Alsing och organisten Hasse Olsson till Tingvallahallens squashplaner för lite fysisk verksamhet.
   I ett soldränkt Karlstad (vad annars?) packade hela turnégänget in sig i en mer än lovligt smutsig turnébuss med Hasse Olssons bror Bosse som chaufför för att ta sig till Falun genom de djupa och mystiska Värmlandsskogarna. Just då befann sig Lundell inte i de öppna landskap han så ivrigt besjunger i sin största hitlåt. När de kom till Falun visade det sig att Ulf Lundell hade fått ett hotellrum med både pool, bastu och solarium... Hotellets finaste svit till Sveriges störste rockartist.
   Efter Falun-konserten följde basisten Backa-Hans Eriksson med crewet till Stockholm. Han skulle på måndagen, bandets lediga dag, arbeta som lärare på musikhögskolan. Övriga musiker övernattade i Falun och jag minns att vi tillsammans letade efter några nattöppna barer eller restauranger utan att lyckas. Faluns centrum låg spöklikt och ödsligt stilla den här natten.
   På måndagsförmiddagen for resten av bandet med turnébussen till Stockholm medan Ulf Lundell letade sig direkt till Örebro senare under dagen. Jag försökte locka med honom på tåget till Örebro men lyckades inte.
   Som på alla andra höstspelningar med Lundell var det publiksuccé både i Karlstad, Falun och för all del också Örebro där 2 400 biljetter sålde slut på fyra timmar.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 1982.

Ulf Lundells succé-turné:
EN GLAD ROCKGURU INTAR SPORTPALATSEN

ULF LUNDELL BEFINNER SIG JUST NU MITT inne i en intensiv, hektisk och fullspäckad turné med konserter nästan varje kväll. Allehanda följde Lundell och hans manskap under två dagar vid konserterna i Karlstad och Falun. Mellan alla ytliga presskonferenser och tidspressade soundchecks fick vi en pratstund med Ulf strax före konserten i Falun i söndagskväll. En lätt stressad och lite nervös popidol som dock blir alltmer intresserad ju längre vi pratar.
   Han börjar nu få distans till det intensiva turnerandet. Det kaotiska livet som rådde före, under och efter konserterna på de tidigare turnéerna är ersatt av minutiös och exakt planering där nästan varje timme är inräknad. Att det här skulle vara hans sista turné vill han dock inte spekulera i.
   - Det får framtiden utvisa. Det är roligt och mycket givande att göra konserter men jag gör nog aldrig mer en sådan här intensiv och jobbig turné. Samtidigt är ju det här mitt jobb. Jag har ju tre barn att försörja.
   Med sin alltmer ökande popularitet har han vuxit ur de mindre konsertlokalerna och blivit tvingad att använda idrottshallar och ishockeyarenor. Är det artistiskt försvarbart att göra konserter på sådana ställen?
- Här går gränsen för stora lokaler . Det var också en av anledningarna till att jag tackade nej till erbjudandet att spela förband på Rolling Stones-cirkusen på Ullevi i somras. Sätt en anka på det stora stället och det blir varken artistiskt eller musikaliskt bra. Det är bara ett fåtal världsartister som fixar den grejen.
   - Samtidigt måste jag uppträda i stora lokaler för att inte den här turnén ska bli rena förlustaffären. Publiken betyder mycket, kanske mer än i mindre lokaler, och hittills har allt varit fantastiskt med enbart goda erfarenheter. Och i Örebro blir det väl inte sämre, säger Ulf och ler nyckfullt.
   Sedan tiden med det ursprungliga Örebro-bandet Nature som komp har Örebro blivit hemmaplan för honom.
   - Nature var ett fantastiskt band, lärde mig mycket som ung och grön artist. Men i Örebro var man på den tiden bara sångare i ett band. Hade planer på att sätta ihop Nature igen men trummisen har visst lagt av.
   Premiären på sommarens folkparksturné i Örebro minns han klart och tydligt.
   - Det var enormt. Vilken stämning trots regn och kyla.
   Senaste albumet ”Kär och galen” är Ulf Lundells mest framgångsrika skiva, hos såväl kritiker som skivköpare. Och han har en lika enkel som genial förklaring till alla positiva reaktioner:
   - Jag tror det har med plattans positiva budskap att göra- Det sprids alldeles för många dystra och mörka bilder på svenska skivor just nu. De nya låtarna är lätta att ta till sig, säger Ulf som tidigare blivit beskylld för att skriva ”självmordstexter”.
   - Visst var många av mina tidigare texter svarta men det fanns ju också hopp och tröst i dem. Men jag mår väl bättre nu så det blir inga texter om down and out, dålig kärlek och smutsiga strumpor.
   Ulf Lundell föredrar att jobba med redan färdiga band. Nature, Lasse Lindbom Band och nu halva Raj Montana Band.
   - Det är svårt att bilda nya band och det går lättare att repetera när man känner varandra.
   Det planerade samarbetet med rocktrion Rost sprack. Var du då inne på en annan musikalisk linje?
   - Det var Kjell Andersson (Ulfs skivproducent) som tyckte att vi skulle passa ihop, främst som konsertband. Det var aldrig meningen att vi skulle göra skivor ihop.
   Vidare berättade Ulf om att han har medeltidsmusik på skivan för att han lyssnar själv på sådan musik, att låten ”Öppna landskap” också kritiserats för sin hembränningsromantik, att ”Kyssen” troligen ska översättas till tyska och att Stockholms-konserterna (som nu är sju till antalet) spelas in för att eventuellt ges ut på platta. Innan han springer in till ett fullsatt (3 200 åskådare) Lugnet och presterar en maratonkonsert (två och en halv timme) inför Faluns alla Lundell-fans.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.