Blogginlägg från 2018-05-20

60: #4 TIM HARDIN (1966-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Den amerikanske artisten och låtskrivaren Tim Hardin var 4:a på min lista.



TIM HARDINS TOPP 3:

1. Hang on to a Dream (1966)
2. Don't make promises (1966)
3. Simple song of freedom (1969)

INGEN HAR NÅGONSIN GJORT TIM HARDIN-LÅTAR bättre än Tim Hardin. Han var kanske inte den helt uppenbara singelartisten på 60-talet och hans namn är självklart en udda fågel här i min serie av 60-talsfavoriter. Han var ingen artist man bedömer utifrån topplisteplaceringar och han var kanske mer känd som låtskrivare än artist överhuvudtaget. Men under hans få år i rampljuset skapade han hursomhelst musikhistoria.
   Jag är oerhört övertygad om bÃ¥de Tim Hardins styrka, hans singellÃ¥tars historiska värde och därmed hans fullt rättvisa placering högt upp bland mina 60-talsfavoriter. Samtidigt är jag medveten om problem vad gäller urval av lÃ¥tar till singlarna. Det var ju sÃ¥ mÃ¥nga odödliga guldkorn som aldrig släpptes som singlar pÃ¥ den amerikanska marknaden med Tim Hardin.
   Därmed gÃ¥r vi miste om kvalificerade guldkorn som den självbiografiska "Lady came from Baltimore" (endast b-sida pÃ¥ en promosingel), "It'll never happen again", studioversionen av "Reason to believe", "Tribute to Hank Williams" (b-sida till den betydligt mer konventionella "You upset the grace of living when you die") och "Red balloon". Och att lägga hans egen version av "If I were a carpenter" pÃ¥ en singel-b-sida är ju närmast en provokation hur förklarligt (se senare) det valet än är.
   I sin ungdom, 17 Ã¥r gammal, tog James Timothy Hardin frÃ¥n Eugene i Oregon värvning och redan under härjningarna i Östasien kom han i kontakt med droger i allmänhet och heroin i synnerhet. Trasiga nerver och drogberoende blev hans börda för resten av sitt liv och pÃ¥verkade givetvis hans professionella liv som artist. Han fick sparken frÃ¥n armén men 1961 fick han plats som teaterstudent pÃ¥ American Academy of Dramatic Arts i New York. Studierna havererade när han upptäckte folkmusikscenen i Greenwich Village och träffade Fred Neil, Karen Dalton och John Sebastian som sedan kompade honom live i en repertoar baserad pÃ¥ bluesrelaterade folkmusiklÃ¥tar.
   Tim kom i kontakt med Eric Jacobsen, som senare skulle bli hans skivproducent, men samarbetet var bräckligt pÃ¥ grund av Hardins nyckfulla liv. Jacobsen jagade skivbolag Ã¥t honom och i maj 1964 finansierade Columbia en studiosession i New York som dock urartade till ett kaos. Inspelngar som dök upp pÃ¥ skiva först 1967. Drogberoendet eskalerade och de praktiska problemen var överhängande men tack vare Hardins otroliga röst och geniala lÃ¥tskrivande blev skivbolaget Verve Folkways och produktionsbolaget Koppelman-Rubin intresserade och ville satsa.
   Hardin blev skivbolagskollega med debutanter som Blues Project, Richie Havens, Janis Ian och Laura Nyro ochn skivdebuterade i februari 1966 med singeln "Hang on to a dream". Och redan där satte Hardin den vemodiga tonen för hela sina karriär. En bottenlöst sorglig röstklang ("What can I say/she's walking away") till ett ödsligt komp och Artie Butlers strÃ¥karrangemang, pÃ¥lägg som Hardin alltid hatade, förstärker känslan av saknad och hopplöshet.
   Detta skulle bli Tim Hardins melodi och nästa singel "Don't make promises" var textmässigt inte mer hoppingivande ("It seems the songs we're singing/Are all about tomorrow/Tunes of promises you can't keep") men elgitarrintrot och det lite mer positiva arrangemanget pekade ändÃ¥ mot en lite ljusare framtid. Fast kommersiellt var det fortfarande pÃ¥ skuggsidan.

SOMMAREN 1966 ALBUMDEBUTERADE HARDIN ("Tim Hardin 1") utan större uppmärksamhet men på hösten samma år skulle hans namn bli vida känt som låtskrivare. I augusti gick Bobby Darin, en annan Koppelman-Rubin-artist, in i studion och spelade in Hardins då ännu opublicerade "If I were a carpenter" som blev en stor hit och resulterade i ytterligare Darin-inspelningar av Hardin-låtar. Hardins egen version av hitlåten släpptes på en singel-b-sida tillsammans med återutgivningen av "Hang on to a dream", dock utan kommersiella framgångar.
   Samtidigt med "Tim Hardin 2" släpptes albumlÃ¥ten "Black sheep boy" som singel vÃ¥ren 1967. LÃ¥gmält arrangerad med akustisk gitarr, viskande trummor, strÃ¥kar och flöjter lika blekt vemodiga som lÃ¥ten. Och även nästa singel frÃ¥n samma album, "You upset the grace of living when you die", var en 1:46 kort, ganska konventionell och en ovanligt temposnabb lÃ¥t men inte sÃ¥ personligt stark.
   KvalitetsnivÃ¥n var i dalande och Tim Hardins kreativa Ã¥dra höll uppenbart pÃ¥ att sina. FÃ¥ nya lÃ¥tar skrevs och pÃ¥ albumomrÃ¥det var det antingen gammalt arkivmaterial eller gamla liveinspelningar som släpptes. Därför en nÃ¥got omotiverad singelrelease med "Reason to believe" inspelad i Town Hall, New York City 10 april 1968. En nÃ¥got obalanserad Hardin försöker framföra sin klassiska lÃ¥t efter bästa förmÃ¥ga.
   Mot alla odds lyckades Tim Hardin mot slutet av 60-talet att fÃ¥ kontrakt pÃ¥ Columbia och första resultatet blev det mycket märkliga albumet "Suite for Susan Moore and Damion: We Are One, One, All in One". En skiva, full av känslor tillägnad fru (som egentligen hette Susan Morss) och barn, helt utan singelpotentiella lÃ¥tar. Ett tÃ¥lamodskrävande album som överraskande följdes av Tim Hardins största hit.
   "Simple song of freedom" var en lÃ¥t som paradoxalt nog var skriven av Bobby Darin, lätt överarrangerad med steelguitar och tjejgospelkör men en oväntat stark Tim Hardin sjunger bättre än kanske nÃ¥gonsin. Priset blev en förstaplats pÃ¥ Tio i Topp hösten 1969.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.