Blogginlägg från 2018-05-04

I min skivhylla: George Harrison

GEORGE HARRISON: Gone troppo (Dark Horse 92. 3734-1)

Release: 8 november 1982
Placering i skivhyllan: Beatleshyllan. Mellan Harrisons "Somewhere in England" (1981) och samlingsskivan "Greenpeace" (1985).

SOM GAMMAL BEATLES-FANTAST FÖLJDE JAG noggrant de fyra medlemmarnas solokarriärer på 70-talet. Med tanke på att John Lennon drog sig undan offentligheten i mitten på 70-talet, Ringo Starr gjorde tämligen lågprofilerade album och George Harrisons skivor hade en musikaliskt negativ trend var det nog Paul McCartneys skivproduktion som låg mig närmast hjärtat fast det även där förekom djupa dalar bland höjdpunkterna.
   Efter den fantastiska "All things must pass"-trippelalbumet (1970) och den fina uppföljaren "Living in the material world" (1973) började problemen för Harrison. Både personligt, skilsmässa från frun Patti Boyd, och musikaliskt började det svikta i Harrisons solokarriär. Under den olycksaliga USA-turnén i november och december 1974, som kantades av sjukdom, röstproblem och beryktade drogproblem, vände hans karriär från framgång till motgång.
   Beatles skivbolag Apple sjöng i mitten på 70-talet på sista versen och Harrisons två sista album där, "Dark horse" (1974) och "Extra texture (read all about it)" (1975), var bara delvis i nivå med tidigare storverk. Fortsättningen från 1976 på sitt eget skivbolag Dark Horse blev lika ojämn och splittrad. "Thirty three & 1/3" (1976), "George Harrison" (1979) och "Somewhere in England" (1981) hade enbart sporadiska höjdpunkter, låtar som "Crackerbox Palace", "Faster" och "All those years ago" (John Lennon-hyllningen), och självförtroendet var extremt lågt när inspelningarna till "Gone troppo" började sommaren 1982.
   Vid den tidpunkten hade George slutat bry sig om i sin ställning i musikbranschen och var nog mer intresserad av sitt jobb som filmbolagsägare av HandMade Films. Ett engelskt bolag som efter succén med "Life of Brian" (1979) under de första 80-talsåren producerade ett antal kvalitetsfilmer som "The long good Friday" (1980), "Time bandits" (1981), "Scrubbers" (1982) och "The missionary" (1982).
   Den lite anspråkslösa ambitionen har tydligt påverkat resultatet på "Gone troppo" där vi får möta en mer avslappnad, musikaliskt jordnära och helt prestigelös gammal Beatlesmedlem. Sedan mitten av 70-talet hade George spelat in sina skivor med huvudsakligen amerikanska musiker men på "Gone troppo" är det tvärtom framför allt engelska musiker i kompet och jag tycker mig höra en mänskligare och varmare ton i både låtskrivande, arrangemang och ljudbild. George befann sig uppenbart bland vänner.
   Slagverkaren Ray Cooper (som även hade en chefspost på filmbolaget) tipsade George om Henry Spinetti, trummor, Mike Moran, keyboards, och Herbie Flowers, bas. Henley-On-Thames-grannen Jon Lord (Deep Purple) spelar på en låt och gamle kamraten Joe Brown med fru Vicki dyker upp och körar ibland. Cooper hade länge spelat med Elton John, Spinetti hade turnerat med Eric Clapton i flera år och Flowers var mest känd för basfiguren i Lou Reeds "Walk on the wild side" och dessutom medlem i instrumentalgruppen Sky. Moran hade i mitten på 70-talet spelat i Ian Gillans band men var nu mest upptagen med att skriva tv- och filmmusik, bland annat till Harrison-relaterade filmer.

TILL DEN HÄR SOLIDA SAMLINGEN ENGELSKA MUSIKER gjorde amerikaner som Billy Preston och Jim Keltner korta gästinhopp. Och i kören hade Harrison bjudit in favoriten Ry Cooders sångare Willie Greene, Bobby King och Simon Pico Payne (här under namnet Pico Pena). Det var förresten Greenes underbara basröst på en av låtarna här, "That's the way it goes", som för några månader sedan, när jag analyserade en maxisingel med Harrison, gjorde att jag kom "Gone troppo" på spåren.
   Just "That's the way it goes" tillhör topparna här tillsammans med "Dream away" (från filmen "Time bandits" där den spelades under de avslutande texterna) och de snygga akustiska instrumenten på titellåten. Ett väldigt tillfredställande sound med ett flertal starka albumlåtar som kanske inte omedelbart riktar sig till singelmarknaden som inledningslåten "Wake up my love" med sitt catchy popsyntarrangemang a la Elton John.
   På albumets b-sida samlas många av de starka albumlåtarna som ger bilden av en avslappnad George. Ballader och lågtempolåtar, "Mystical one", "Unknown delight", "Baby don't run away" och "Circles", som vid en snabb kontakt känns lite väl anonyma men som växer vid upprepade lyssningar. Den sistnämnda låten skrev George redan 1968 i Indien och den fanns också med i repetitionerna inför "White album".
   Trots min idag positiva åsikt om "Gone troppo" blev albumet ett monumentalt kommersiellt fiasko. I mina öron både överraskande och sorgligt som gjorde att George drog sig undan musikbranschen och sysslade med annat. Efter fem år blev det comeback, "Cloud nine" (1987), och plötsligt var världen beredd på George Harrison-pop, då med ett Jeff Lynne-arrangerat sound. Dragplåstret och aptitretaren på det albumet var en cover, "Got my mind set on you", från 1961. Redan på "Gone troppo" hade Harrison letat covers från just 1961, The Stereos "I really love you". En doo-wop-låt och med ovärderlig hjälp av ovannämnda Ry Cooder-sångare påminner arrangemanget här starkt om originalet.
   Det detaljrika omslaget till "Gone troppo" är konstnärligt och snyggt, av "Legs" Larry Smith, men kanske inte så kommersiellt renodlat och det är kanske en förklaring till skivans sämre försäljningssiffror. Smith, en gång trummis i Bonzo Dog Doo-Dah Band, var via Monty Python-kontakter vän med Harrison som 1975 skrev en sång om honom, "His Name Is Legs (Ladies and Gentlemen)", på albumet "Extra texture (read all about it)".

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.