Blogginlägg från 2018-05-02

Skämtar så det står härliga till

14 SEPTEMBER 1988 SLÄPPTE MIKAEL WIEHE albumet "Basin Street blues" och gav sig sedan ut på turné med stora delar av det band som kompar honom på skivan.
   Fotografen Magnus Fond har plÃ¥tat recensionsbilden ovan och Wiehe blev tydligen sÃ¥ nöjd att han sedan använde sig av Magnus bilder (se höger) när han marknadsförde nästa album "1989" Ã¥ret därpÃ¥.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1988.

MIKAEL WIEHE
Kulturhuset/Högskolan, Örebro 25 oktober 1988

Veteranen Wiehe står på en scen igen. Det är mer sällsynt än vanligt så när han ger sig ut på en turné som uppföljare till ett album är det givetvis inte bara den skivan som står på programmet.
Under nästan två timmar bjöd han på det mesta från senaste skivan "Basin Street blues" men också några äldre Wiehe-klassiker till publikens stora glädje.
   Men allra mest bjöd Mikael Wiehe pÃ¥ sig själv mellan lÃ¥tarna. DÃ¥ han berättade och skojade, provocerade och skämtade, sÃ¥ det stod härliga till.
   Dessa längre och kortare mellanspel blev till slut det som fÃ¥ngade publiken allra bäst under den lÃ¥nga konserten.
   Hans senaste album har tagit sin titel efter en av tidernas största jazzklassiker men innehÃ¥llsmässigt var skivan mer jazzlikt arrangerad än jazzigt framförd.
   Nu pÃ¥ scen har Mikael däremot löpt linan ut med sitt gamla jazzintresse och likt en svensk Tom Waits befann han sig stundtals i teaterns värld. Och omgav sig med ett band som utnyttjade jazzmusikens flexibla ramar men som egentligen var kompetenta rockmusiker.
   Wiehe tog med sig kärnan av det stora band som kompade honom pÃ¥ skivan: Mats Persson, trummor, Mats Englund, bas, Annie Bodelsson, syntar, Bernt Andersson, piano, och Inge Pettersson, saxofon.
   PÃ¥ pappret ett genuint skickligt band som live dock drog iväg pÃ¥ lite väl flyktiga jazzpromenader som gjorde en bra konsert nÃ¥gon halvtimme för lÃ¥ng och sänkte därmed helhetsbetyget.
   Snyggast för kvällen var scendekoren med bardisk, persienner, fÃ¥töljer och bord. Wiehe pratade och sjöng medan han huvudsakligen satt. En bokstavligen tillbakalutad show som var bäst i de lugna passagerna. När bandet kattmjukt svarade pÃ¥ den stämning som Wiehe hade mÃ¥lat upp.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.