Blogginlägg från 2017-01-13

I min skivhylla: Terry Reid

TERRY REID: Seed of memory (ABC ABCD-935)

Release: Juni 1976.
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Dan Reed Networks "Slam" (1989) och R.E.M.:s minialbum "Chronic town" (1982).

DET HÄR ENKLA MEN SNYGGA SKIVOMSLAGET med det fina fotografiet (Tom Kelly Studios) på en bildskön Terry Reid har funnits på min näthinna sedan jag fick recensionsexemplaret med "Seed of memory" i min hand på försommaren 1976. Musiken och framträdandet på skivan sitter inte lika tydligt kvar i mitt minne men jag tänker på något lågmält, akustiskt och en personlig röst så förhoppningarna fanns när jag plockade skivan ur skivhyllan.
   Men recensionen jag skrev (se höger, med korrekturfel...) i Nerikes Allehanda 30 juni 1976 blev kort och lite avvaktande och fick trots allt en lite dämpande effekt pÃ¥ mig inför lyssningen nu.
   Jag var nog rätt sÃ¥ omedveten om engelsmannen Terry Reids historia när "Seed of memory" ramlade in frÃ¥n det svenska skivbolaget Electra. Det onekligen rena och snygga skivomslaget har gäckat mig i 40 Ã¥r utan att jag förmÃ¥tt mig att ta fram skivan och spela den. Och inte har den ramlat in i Spotify-floden heller.
   Engelsmannen Terry Reid har ju som sÃ¥ngare en anmärkningsvärd historia bakom sig och kanske är det just den berättelsen, med eller utan rykten, som har gjort att han inte har behövt producera sÃ¥ mÃ¥nga skivor och ändÃ¥ har lyckats behÃ¥lla sin kultstatus. Hans röst jämfördes ofta med svarta soulsÃ¥ngare som Otis Redding eller Eddie Floyd.
   Reid blev inom nÃ¥gra Ã¥r i slutet pÃ¥ 60-talet erbjuden plats som sÃ¥ngare i bÃ¥de New Yardbirds (som senare blev Led Zeppelin) och Deep Purple men han ville satsa pÃ¥ nÃ¥got eget. Men han blev upptäckt redan 1965 som 15-Ã¥ring när han spelade i lokalbandet The Redbeats. Blev sÃ¥ngare i Peter Jay's Jaywalkers som 1966 agerade förband till Rolling Stones, han fick sitt namn pÃ¥ Jaywalkers-singeln "The hand don't fit the glove", bildade en egen trio och hamnade sedan i etablerade skivproducenten Mickie Mosts nät.
   Most försökte först göra popballadsÃ¥ngare av Reid, som ville spela rockmusik, och introducerade honom 1968 ocksÃ¥ för USA vilket fick till följd att han och gruppen fick spela förband till Cream där. Live en succé men ingen hit pÃ¥ skiva, relationen med Most krackelerade och Reid blev fast i ett kontrakt som lÃ¥ste hans möjligheter att ge ut skivor i tre Ã¥r.
   Under tiden flyttade han till Kalifornien och blev kompis med Jackson Browne och Crosby, Stills, Nash & Young-gänget. Där Ã¥terknöt han kontakten med Graham Nash som han träffat redan i mitten pÃ¥ 60-talet. CSNY spelade in Reids "Without expression" för "Déjà vu" men lÃ¥ten kom aldrig med pÃ¥ skivan.
   Fri frÃ¥n Most-kontraktet fick han äntligen ge ut ett album 1973, "River", inspelad i USA med amerikanska musiker men det hände ändÃ¥ inte mycket. Innan nästa album, just det aktuella "Seed of memory", skrev Terry Reid lÃ¥tar utan nÃ¥got mÃ¥l innan han Ã¥terigen kontaktade sin kompis Graham Nash som godkände materialet, fixade skivkontrakt, skaffade musiker och utnämnde sig själv till producent.
   Det var nog namnet Nash pÃ¥ skivomslaget som drog mina blickar till sig. Ã…ren efter CSNY var jag intresserad av allt som de fyra profilerna sysslade med, inte minst skivorna med Crosby & Nash som Ã¥ren 1975-1977 gjorde nÃ¥gra minnesvärda album inklusive en liveskiva.
   PÃ¥ "Seed of memory" har Nash satt en viss prägel pÃ¥ sound och produktion. Kompet är genomgÃ¥ende lÃ¥gmält och sparsmakat och det är ju en stor överraskning att basist och trummis, Lee Miles respektive Soko Richardson, hämtats frÃ¥n Ike & Tina Turners kompgrupp. David Lindleys medverkan pÃ¥ akustisk gitarr, slide och fiol är mer logisk och är ofta en centralpunkt i arrangemangen. Det var för övrigt just tillsammans med Terry Reid som Lindley, som dÃ¥ var medlem i amerikanska Kaleidoscope, lärde sig spela lap steel. Sedan är ju rösterna, Reid och Nash, viktiga i lÃ¥tarna vars melodier ofta är flyktiga och drömska som ungefär som David Crosby brukar skriva sina lÃ¥tar.
   Ã„ven pedal steel, Ben Keith och Al Perkins, och blÃ¥s, bland annat Blue Mitchell, kryddar arrangemangen där man ibland kan ana den där typiska Neil Young-rytmen.
   Inte heller "Seed of memory" blev nÃ¥gon kommersiell succé, mest beroende pÃ¥ att skivbolaget ABC/Dunhill kursade och all marknadsföring föll, men jag kan nog förstÃ¥ skivpublikens svala intresse i övrigt ty albumet saknar de handfasta lÃ¥tarna och de catchy refrängstarka melodierna. Sedan kan jag aldrig lÃ¥ta bli att uppfatta albumet som en djupt personlig skiva lÃ¥ngt ut i fingerspetsarna.
   "To be treated rite", första sidans sista lÃ¥t, är en lÃ¥t jag gärna Ã¥tervänder till. En rätt typisk singer/songwriter-lÃ¥t som utvecklas Ã¥t det energiska hÃ¥llet när röstresurserna, som jag 1976 jämförde med John Fogerty , blir mer uttrycksfulla och pÃ¥minner om just Robert Plant.
   Skivans andrasida blir lite mer händelserik med soulfunkiga rytmer i blÃ¥skryddade "Ooh baby (make me feel so young)" och "The way you walk" är mer högljudd och elektrisk och skulle faktiskt kunna vara en del i Led Zeppelins repertoar.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.