Blogginlägg från 2015-09-24

"Krympta drömmar"

MOHLAVYR
Krympta drömmar
(Originalpink)

Ulrika Mohlin, som i praktiken ÄR Mohlavyr, har en hög ambitionsnivå när hon skriver och framför musik. Hennes kreativa och konstnärliga uttrycksmedel tangerar både konst och musikteater. Och det finns tillfällen på skivan när det rinner över av sprudlande skaparkraft och det blir en aning trångt när händelserika arrangemang, ordrika sångtexter och en röst som svingar sig upp och ned i tonfall ska samsas i en och samma låt.
   När den känslan dyker upp blir lyssnandet för några minuter något ansträngt, en sorts teatral popmusik, men ofta spricker det upp i några vackra harmonier, extremt personlig skönsång eller något udda musikinstrument.
   "Krympta drömmar" är musik, texter, arrangemang och sång som tar god tid på sig i låtar som i sju fall av åtta sträcker ut sig mellan fyra och fem minuter. Är man trött på gitarrpop och volymstarka arrangemang, som man lätt kan bli ibland, är Mohlavyr-projektet i sina bästa stunder som balsam för själen. Jag vet inte alls Ulrika Mohlins förhållande till Kate Bush men de gör båda samma beundransvärda balansgång i sina personligt musikaliska uttryck.
   Just när jag skriver det här faller det ett hämningslöst regn utanför mitt fönster och Mohlavyrs tankar och tålamodskrävande melodier förvandlas till ganska perfekt underhållning. Och jag blir övertygad om att "Krympta drömmar" är som gjord för mörka höstkvällar.
   Mohlavyrs första album på svenska kräver några genomspelningar för att några snåriga melodier, personliga texter och okonventionella arrangemang ska landa i god jord. Det är då blåsarrangemanget, Erik Paulssons trumpet, i "Ingen typisk militär" och Simon Nybergs banjo i "Ogräs" finns där som öronöppnare.
   Men på flera låtar är känslan också omedelbar. Som i den inledande titellåten där vattenfallspianot och cellon rimmar så fint med Ulrikas uttrycksfulla röst eller "Nico", hyllningen till Velvet Underground-sångerskan, som är en fin duett med Loke Nyberg.
   Men allra bäst är "Ensam och jag" med sin mäktigt vackra melodi, en flämtande tramporgel och en minst sagt engagerande text om ensamhet som både en frihet och ett fängelse. Och avslutningslåten "Promenaden", en majestätiskt högtflygande och taktfast melodi mot ett arrangemang som är både vackert och effektivt.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.