Blogginlägg
"Krympta drömmar"
MOHLAVYR
Krympta drömmar
(Originalpink)
Ulrika Mohlin, som i praktiken ÄR Mohlavyr, har en hög ambitionsnivå när hon skriver och framför musik. Hennes kreativa och konstnärliga uttrycksmedel tangerar både konst och musikteater. Och det finns tillfällen på skivan när det rinner över av sprudlande skaparkraft och det blir en aning trångt när händelserika arrangemang, ordrika sångtexter och en röst som svingar sig upp och ned i tonfall ska samsas i en och samma låt.
När den känslan dyker upp blir lyssnandet för några minuter något ansträngt, en sorts teatral popmusik, men ofta spricker det upp i några vackra harmonier, extremt personlig skönsång eller något udda musikinstrument.
"Krympta drömmar" är musik, texter, arrangemang och sång som tar god tid på sig i låtar som i sju fall av åtta sträcker ut sig mellan fyra och fem minuter. Är man trött på gitarrpop och volymstarka arrangemang, som man lätt kan bli ibland, är Mohlavyr-projektet i sina bästa stunder som balsam för själen. Jag vet inte alls Ulrika Mohlins förhållande till Kate Bush men de gör båda samma beundransvärda balansgång i sina personligt musikaliska uttryck.
Just när jag skriver det här faller det ett hämningslöst regn utanför mitt fönster och Mohlavyrs tankar och tålamodskrävande melodier förvandlas till ganska perfekt underhållning. Och jag blir övertygad om att "Krympta drömmar" är som gjord för mörka höstkvällar.
Mohlavyrs första album på svenska kräver några genomspelningar för att några snåriga melodier, personliga texter och okonventionella arrangemang ska landa i god jord. Det är då blåsarrangemanget, Erik Paulssons trumpet, i "Ingen typisk militär" och Simon Nybergs banjo i "Ogräs" finns där som öronöppnare.
Men på flera låtar är känslan också omedelbar. Som i den inledande titellåten där vattenfallspianot och cellon rimmar så fint med Ulrikas uttrycksfulla röst eller "Nico", hyllningen till Velvet Underground-sångerskan, som är en fin duett med Loke Nyberg.
Men allra bäst är "Ensam och jag" med sin mäktigt vackra melodi, en flämtande tramporgel och en minst sagt engagerande text om ensamhet som både en frihet och ett fängelse. Och avslutningslåten "Promenaden", en majestätiskt högtflygande och taktfast melodi mot ett arrangemang som är både vackert och effektivt.
/ Håkan
Eldkvarn- och Lundell-rötter i Norrköping
Covers: Ebba Forsberg
<< | September 2015 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...
Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...
Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...
Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...
Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...
Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...
Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...
Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...
Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...
Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...


Kommentarer till blogginlägget: