Blogginlägg

"Krympta drömmar"

MOHLAVYR
Krympta drömmar
(Originalpink)

Ulrika Mohlin, som i praktiken ÄR Mohlavyr, har en hög ambitionsnivå när hon skriver och framför musik. Hennes kreativa och konstnärliga uttrycksmedel tangerar både konst och musikteater. Och det finns tillfällen på skivan när det rinner över av sprudlande skaparkraft och det blir en aning trångt när händelserika arrangemang, ordrika sångtexter och en röst som svingar sig upp och ned i tonfall ska samsas i en och samma låt.
   När den känslan dyker upp blir lyssnandet för nÃ¥gra minuter nÃ¥got ansträngt, en sorts teatral popmusik, men ofta spricker det upp i nÃ¥gra vackra harmonier, extremt personlig skönsÃ¥ng eller nÃ¥got udda musikinstrument.
   "Krympta drömmar" är musik, texter, arrangemang och sÃ¥ng som tar god tid pÃ¥ sig i lÃ¥tar som i sju fall av Ã¥tta sträcker ut sig mellan fyra och fem minuter. Är man trött pÃ¥ gitarrpop och volymstarka arrangemang, som man lätt kan bli ibland, är Mohlavyr-projektet i sina bästa stunder som balsam för själen. Jag vet inte alls Ulrika Mohlins förhÃ¥llande till Kate Bush men de gör bÃ¥da samma beundransvärda balansgÃ¥ng i sina personligt musikaliska uttryck.
   Just när jag skriver det här faller det ett hämningslöst regn utanför mitt fönster och Mohlavyrs tankar och tÃ¥lamodskrävande melodier förvandlas till ganska perfekt underhÃ¥llning. Och jag blir övertygad om att "Krympta drömmar" är som gjord för mörka höstkvällar.
   Mohlavyrs första album pÃ¥ svenska kräver nÃ¥gra genomspelningar för att nÃ¥gra snÃ¥riga melodier, personliga texter och okonventionella arrangemang ska landa i god jord. Det är dÃ¥ blÃ¥sarrangemanget, Erik Paulssons trumpet, i "Ingen typisk militär" och Simon Nybergs banjo i "Ogräs" finns där som öronöppnare.
   Men pÃ¥ flera lÃ¥tar är känslan ocksÃ¥ omedelbar. Som i den inledande titellÃ¥ten där vattenfallspianot och cellon rimmar sÃ¥ fint med Ulrikas uttrycksfulla röst eller "Nico", hyllningen till Velvet Underground-sÃ¥ngerskan, som är en fin duett med Loke Nyberg.
   Men allra bäst är "Ensam och jag" med sin mäktigt vackra melodi, en flämtande tramporgel och en minst sagt engagerande text om ensamhet som bÃ¥de en frihet och ett fängelse. Och avslutningslÃ¥ten "Promenaden", en majestätiskt högtflygande och taktfast melodi mot ett arrangemang som är bÃ¥de vackert och effektivt.

/ HÃ¥kan

Jan Lennell 4/12: Fantastiskt album! Hörde det första gången via PA:t före en av de bästa kon...

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej HÃ¥kan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa Ã...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.