Blogginlägg från 2015-09-03

Gav variationen ett ansikte

Foto: Anders ErkmanMary Beth Richardson i Banditos

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 3/9 2015.

BANDITOS
Live at Heart/East West Sushi, Örebro 2 september 2015

Ryktet om det här bandets förträfflighet har verkligen snurrat runt under de senaste veckorna. Från både muntligt och skriftligt (full poäng i DN) håll har jag hört så många högljudda hyllningar att jag egentligen bara borde bli besviken hur sanslöst bra den här sextetten än uppträder på scen. Men jag gjorde en tämligen taktisk fint genom att lyssna på deras senaste skiva, debutalbumet, som är en bra presentation av ett varierat bandsound men som är långtifrån lika fysiskt övertygande och påträngande som på scen.
   Nu blev gruppens dryga 35 minuter på scen ett alldeles för kortfattat och koncentrerat smakprov för att riktigt kunna bedöma gruppens styrka i sin helhet på en lång konventionell konsert.
   På scen var det mycket skägg, långt hår och ett väldigt manligt överflöd men längst fram stod den intensiva sångerskan Mary Beth Richardson och sjöng Loretta Lynn-country med en röst som hon uppenbart hade ärvt från Janis Joplin. Men Banditos är så mycket mer än bara country och Mary Beth fick också dela sångmikrofon med banjospelaren Stephen Pearce och gitarristen Corey Parsons och det blev på denna korta konserttid utflykter till både soul och rock.
   Luften var inte bara varm och het minuterna innan Banditos stod på scen. Den var också tjock av nästan ouppnåelig förväntan och under de inledande låtarna var det just bara bra men inte överjordiskt spännande. Och när jag efter en kvart plitade ner "önskar mig något mer" i mitt anteckningsblock kom en magnifik soulballad och gav variationen ett ansikte och lyfte konserten några nivåer.
   Sedan blev slutet på konserten en enda lyckad raksträcka och bandet, där gitarristen Jeffrey Salter i sin Alabama-t-shirt fick utrymme för några heta solon, visade att de verkligen kunde rocka och vara förbluffande tajta på samma gång. "Still sober (after all these beers" blev en oerhörd showstopper, och så dags hade East West Sushi hade förvandlats till ett svettigt honky tonk, och det fick mig oroligt att titta på klockan och tänka att måtte det här aldrig ta slut.
   De här fem killarna och en glödhet sångerska hann som sagt inte riktigt med att leverera all sin inneboende energi och jag väntar med det högsta konsertbetyget när de förhoppningsvis snart kommer tillbaka till de svenska scenerna. En plats och en publik de med övertygande egna ord berättade att de gillade.

/ Håkan

Mina tips inför torsdagskvällen

IGÅR VECKLADE JAG IN MIG I PROBLEMET att sätta etikett på artisters musik och gav underförstått festivalen ansvaret för en del märkliga genrebeteckningar. Festivalledningens Lars-Göran Rosén, artistansvarig, förklarar att det är banden själva som sätter sin egen etikett. Punkt slut.
   Ibland uppfattar jag mig själv ha en tämligen enkelspårig musiksmak men ikväll tänker jag på fyra Live at Heart-timmar ta mig från country via avantgarde och rock till americana och förhoppningsvis överlever jag. Idag är det torsdag, den andra festivaldagen, och utbudet har ökat till sex festivalscener på kvällen. Lägg till de tre utomhusscenerna under dagen, Våghustorget, Stallbacken och Örebro Slotts Restaurang, och det finns ytterligare 24(!) konserter att prioritera bland.
   Jag inleder förmodligen kvällsaktiviteterna på Clarion Hotel där det norrländska countrybandet Crash n Recovery uppträder. Och precis när jag skriver det ramlar gruppens nya album, "Deep in the woods", in i brevlådan. Skivan, producerad av Ellen Sundbergs gitarrist Johan Arveli, släpps officiellt nästa fredag men jag är övertygad om att skivan finns till försäljning vid gruppens två konserter under Live at Heart.
   Fortsätter sedan till Nikolaikyrkan och den på förhand mycket omtalade Sturle Dagsland som enligt rapporterna ska bjuda på något "intensivt" och "överraskande" i den för mig obekanta genren avantgarde. Hans föreställningar brukar beskrivas som "en vild och brutal apokalyps". Spännande är bara förnamnet.
   Timmen efter väljer jag mellan Factory Brains och Le Maine. Båda grupperna beskrivs (nu är vidär igen!) som rock men jag vill nog kalla Stockholmsgruppen Factory Brains för hård rock och Le Maine, med sångerskan Tove Blum, som spännande pop. Se den vackra videon och lyssna på "Daughter of a king" här nedan.
   Torsdagskvällen avslutas, om planerna håller, på East West där Petunia & the Vipers spelar gammal country och rock'n'roll som Petunia själv bekvämt kallar americana. Och om jag har fattat saken rätt är det Örebromusiker i kompbandet.



/ Håkan

Flygande start på Live at Heart

Foto: Carina ÖsterlingEva Stenström Limited.


Mary Beth Richardson i Banditos.


The Bloakes.

Bilder: Anders ErkmanThe Mighty Stef.

JAG MINNS FESTIVALSTARTDAGEN ONSDAG, en tradition som introducerades 2013, som en lite lugnare konsertdag där utbudet är mindre och publiken är lite mer avslappnat tillbakadragen. Men det gällde inte i år. Det var verkligen fullpackat på East West Sushi och det var verkligen fantastisk liverock tre timmar i sträck. Svettigt, roligt, svettigt och trångt och en underbar energisk start på årets Live at Heart.
   Innan rockmusikutbrottet i alla dess former på sushirestaurangen startade vi lite mjukt och stilla med Eva Stenström Limited på Level. Musikaliskt lite stillsamt. Eva kallar ju genren för singer/songwriter, men med tre killar i bandet som inte hade någon motsvarighet i namnet Limited (begränsad). Ordinarie basisten Magnus Sjöquist, som brutit armen, spelade trummor med en hand och på en låt spelade han bas med en hand! Imponerande som vore han medlem i Cirkus Cirkör.
   Även i övrigt, Jonas Kahnberg, bas, och Daniel Björnmo, gitarr, omgav sig Eva med ett svängigt gäng som framkallade både groove och fina klanger med en repertoar som pendlade mellan tango och Tom Waits.
   Resten av onsdagskvällen gick huvudsakligen i rockmusikens tecken. De tunga akterna The Bloakes, The Mighty Stef och Banditos var lite oturligt placerade på samma scen timmarna efter varandra. Jag får naturligtvis vara nöjd att de tre gruppernas konserter inte krockade med varandra, den situationen finns det dessvärre massor av exempel på resten av festivalen, men det hade varit skönt med en liten promenad mellan konserterna.
   På East West Sushi, där rockmusiken parkerade på onsdagskvällen, bjöds det på rockmusik från flera olika vinklar. Först det unga Örebrobandet The Bloakes som imponerar mer och mer för varje konsert de gör. Gruppen har musikaliskt en 60-talsinriktat sound men det är långt från nostalgi eller simpelt kopierande i deras musik. Från sångarens starka röst via glimrande solon på Rickenbacker-gitarr till den mustiga orgeln går mina tankar mot exempelvis Traffic och Doors men The Bloakes känns mest av allt som ett originalband. En notering: Även det rangliga keyboardstativet kändes genuint 60-tal.
   Irländska poprockgruppen The Mighty Stef har medverkat på en majoritet av Live at Heart-festivaler och gjorde kanske sin bästa spelning igår. De fick god hjälp av ett underbart bra anpassat liveljud men naturligtvis var det den numera kända repertoaren, där både allsång och attack ingår, som var nyckeln till succén. Inför en publik som till stora delar stod och väntade på Banditos.
   Jag har just skrivit färdigt recensionen av Banditos-konserten (publiceras först i NA under dagen och sedan här) och ska inte avslöja alla mina tankar och tyckanden men det är traditionsenligt svårt att leva upp till alltför högt ställda förväntningar.
   Efter så gott som tre timmar i värmen, trängseln och den fantastiskt gemytliga stämningen var det skönt med en liten promenad till Clarion Hotell där The Bagari-Hayes Project avslutade konsertkvällen. Timmen efter midnatt är ingen tacksam konserttid, publiken har börjat tänkt på morgondagen, men det finns också fördelar. De stipulerade 40 minuterna kan lätt förlängas utan att det stör programmet. Och det stora kollektivet Bagari-Hayes, sju man och en kvinna, tog tillfället i akt och spelade i närmare 50 minuter.
   Bandet har ett flexibelt och njutbart sound med flera sångare, där säckpipeblåsaren Christy O'Leary numera får sjunga en låt (nya "Indiana on my mind"). Säckpipan hördes lite dåligt men i övrigt tyckte jag ljudbilden var förvånansvärt bra med tanke på alla deltagare.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.