Blogginlägg

Gav variationen ett ansikte

Foto: Anders ErkmanMary Beth Richardson i Banditos

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 3/9 2015.

BANDITOS
Live at Heart/East West Sushi, Örebro 2 september 2015

Ryktet om det här bandets förträfflighet har verkligen snurrat runt under de senaste veckorna. Från både muntligt och skriftligt (full poäng i DN) håll har jag hört så många högljudda hyllningar att jag egentligen bara borde bli besviken hur sanslöst bra den här sextetten än uppträder på scen. Men jag gjorde en tämligen taktisk fint genom att lyssna på deras senaste skiva, debutalbumet, som är en bra presentation av ett varierat bandsound men som är långtifrån lika fysiskt övertygande och påträngande som på scen.
   Nu blev gruppens dryga 35 minuter på scen ett alldeles för kortfattat och koncentrerat smakprov för att riktigt kunna bedöma gruppens styrka i sin helhet på en lång konventionell konsert.
   På scen var det mycket skägg, långt hår och ett väldigt manligt överflöd men längst fram stod den intensiva sångerskan Mary Beth Richardson och sjöng Loretta Lynn-country med en röst som hon uppenbart hade ärvt från Janis Joplin. Men Banditos är så mycket mer än bara country och Mary Beth fick också dela sångmikrofon med banjospelaren Stephen Pearce och gitarristen Corey Parsons och det blev på denna korta konserttid utflykter till både soul och rock.
   Luften var inte bara varm och het minuterna innan Banditos stod på scen. Den var också tjock av nästan ouppnåelig förväntan och under de inledande låtarna var det just bara bra men inte överjordiskt spännande. Och när jag efter en kvart plitade ner "önskar mig något mer" i mitt anteckningsblock kom en magnifik soulballad och gav variationen ett ansikte och lyfte konserten några nivåer.
   Sedan blev slutet på konserten en enda lyckad raksträcka och bandet, där gitarristen Jeffrey Salter i sin Alabama-t-shirt fick utrymme för några heta solon, visade att de verkligen kunde rocka och vara förbluffande tajta på samma gång. "Still sober (after all these beers" blev en oerhörd showstopper, och så dags hade East West Sushi hade förvandlats till ett svettigt honky tonk, och det fick mig oroligt att titta på klockan och tänka att måtte det här aldrig ta slut.
   De här fem killarna och en glödhet sångerska hann som sagt inte riktigt med att leverera all sin inneboende energi och jag väntar med det högsta konsertbetyget när de förhoppningsvis snart kommer tillbaka till de svenska scenerna. En plats och en publik de med övertygande egna ord berättade att de gillade.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.