Blogginlägg

Jag fick en ny favorit

Bilder: Carina ÖsterlingCrash n Recovery.


Bilder: Anders ErkmanKolonien.
NÄR TIMMARNA INTE RIKTIGT RÄCKER TILL för några djupa analyser får en tidig morgonpromenad i regn fungera som inspirationskälla. Och jag kommer väl ganska snabbt på att höga förväntningar inte bara är något negativt. Laddade och nästan taggade men definitivt förberedda så blev torsdagskvällens första kvällskonsert med Crash n Recovery den triumf och lyckad upplevelse som jag i min positiva dröm hade hoppats på. Det norrländska countrybandet är en relativt ny bekantskap. Jag hade innan konserten lyssnat igenom nya skivan relativt noggrant och stundtals upptäckt rent magiska detaljer men var även i övrigt som helhet imponerad.
   På Clarions breda scen och framför en ännu en gång fullpackad Live at Heart-lokal gick bandet med sångerskan Linda Engström i spetsen ut hårt med både taktfast country och välsjungna låtar. Linda, som också skriver en majoritet av gruppens låtar, hade live en otrolig stämma som ibland tangerade den alltför duktiga nivån men huvudsakligen hade hon en rivig och personlig röst. Nästa vecka, när jag recenserar deras nya album "Deep in the woods" (som jag förutspådde igår fanns den till försäljning efter konserten), kommer jag dra paralleller mellan Linda och en annan Linda, nämligen Linda Ronstadt.
   Förutom att de förutsägbart framförde låtar från den nya kommande skivan fick de även chansen att visa upp låtar från 2012-skivan "Post the storm" och även spela några helt nyskrivna låtar. Bandet, som i huvudsak härstammar från Forsed, är helt klart en ny favorit.
   Kvällen i övrigt på Live at Heart blev väl inte riktigt enligt den grandiosa planen som jag målade upp i går på den här platsen. Uttrycket "krypa till korset" är kanske lite magstarkt i sammanhanget men jag kom aldrig iväg till Nikolaikyrkan och avantgarde-experimentet Sturle Dagsland. Blev kvar i glada vänners lag men fick, medan jag lite på avstånd hörde folkmusikgruppen West Of Eden, motsägelsefulla rapporter om uppträdandet i kyrkan. Det pendlade mellan "fullständig katastrof" och "världsklass!". Vem i hela världen kan man lita på?
   Apropå tips, rapporter och upplevelser är hela Live at Heart en myllrande informationsbas där intressanta fakta byter ägare oavbrutet. Sprang på 3/8-delar, eller nåt sånt, Bagari-Hayes som la sig i den "heta" debatten om bandens genrebeteckningar. De kallar sig "country" i brist på att den perfekta beskrivningen "poprock" inte var tillgänglig.
   Sedan träffade jag en nöjd skivbolagschef, Rootsys Håkan Olsson, efter konserten med Crash n Recovery. Han ger ut bandets skivor men hade aldrig tidigare upplevt gruppen live men var, liksom jag, mycket imponerad. Diskuterade också arrangörens vedermödor med Anders Larsen och fick ett hett tips om att en av Örebros historiskt sett största rocksångerskor dyker upp på en Live at Heart-scen ikväll. Mer om det bland mina tips inför fredagskvällen som dyker upp här om några timmar.
   Kvällens roligaste kommentar kom från Simon Nyberg, som jag mest identifierar som banjospelare i Tullamore Brothers. Under fredag och lördag på Live at Heart spelar han i sex olika konstellationer på fem olika scener. På en fråga om det är svårt att hålla isär alla åtaganden musikaliskt svarade han väldigt jordnära:
   - Nej, det ska nog gå bra. Det absolut viktigaste är att ha en bra fungerande cykel!
   Efter Clarion behövde jag luft och stegen gick mot East West. Mitt förutspådda svåra val mellan rockiga Factory Brains och poppiga Le Maine slutade lite oväntat med en Kolonien-konsert, den unga folkpopkvartetten som hade ett spännande sound och mycket engagemang i ryggraden. Sedan kanske jag inte förstod glittret i ansiktet fullt ut.
   Petunia & the Vipers var slutmålet för min torsdagskväll på Live at Heart. Amerikanen Petunia, som uppenbart inte har något förnamn, gräver djupt i musikhistorien och har hamnat i 30-talet och joddlade stundtals som en återfödd Jimmie Rodgers. Showen innehöll också bildspel och steppdans för att göra upplevelsen än mer märklig. Under Live at Heart-kvällarna är det lokala musiker i kompbandet, huggormarna Clas Olofsson, steelgitarr (med Hawaii-klang), och Fredrik Landh, ståbas, som naturligtvis klarade jobbet galant.
   Det var roligt, intressant och underhållande men jag kunde inte med bästa vilja i världen bli tillnärmelsevis lika imponerad som min vän Pelle som var däckad av både musiken och uppträdandet. Sådana kärleksförklaringar sprider inspiration i världen.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.