Blogginlägg från 2012-10-25

Inget mer än nostalgi

LET IT BE
Musical
Prince Of Wales Theatre, London

Turistfälla är kanske en lite för grov och kritisk beskrivning av "Let it be"-musikalen som just nu visas på Prince Of Wales Theatre i det centrala hjärtat av London. Men det var med tämligen besvikna steg vi lämnade teatern strax efter halv elva en fredagkväll för knappt en vecka sedan.
   Kanske var vi lite tagna av att återigen befinna oss i London eller kanske fick den utmärkta amerikanska lunchen på Lucky Seven Diner på Westbourne Park Road oss att tappa fotfästet och framåt eftermiddagen handlöst falla för Beatles-nostalgi och en inbjudande musikalaffisch. Men det kanske helt enkelt var en oplanerad och plötslig fredagkväll i ett småregnigt London som fick oss att söka oss till en varm teaterlokal så lägligt placerad på gatan mellan Piccadilly Circus och Leicester Square.
   Musikalen hade nyligen premiär, 14 september, men jag var helt oförberedd och illa påläst och trodde väl i min enfald att jag skulle bjudas på en dramatisk och spännande teatral musikal som skulle bygga på uppbrottet, splittringen, motsättningarna och den slutliga kraschen i Beatles häpnadsväckandekarriär. Jag kunde möjligen inte haft mer fel ty "Let it be" saknar från första till sista minut dramatik och djup och innehåller ingenting som kan kallas regisserad teater. Helt enkelt en tributeshow med ett 30-tal låtar uppradade efter en nästan strikt kronologisk linje.
   Valet av låtar ur Beatles gränslösa repertoar kan alltid diskuteras, det finns givetvis en uppsjö av klassiska och bra låtar, men det är nästan skrattretande när jag läser programmet där de fyra musikerna i den k   vällens upplaga av Beatles valde sina personliga favoritlåtar av vilka inga ingick i showen. Därför fick vi aldrig se och höra varken "The long and winding road", "Dear Prudence", "Penny Lane" eller "Tomorrow never knows". Lägg till extramusikern, på keyboards, Michael Bramwells favorit "Something" så blir programmet uppenbart vilseledande.
   Men likheten både visuellt eller soundmässigt kan jag inte klaga på. Emanuele Angeletti (en högerhänt Paul McCartney), Michael Gagliano (John Lennon), Phil Martin (Ringo Starr) och John Brosnan (George Harrison) gjorde sitt bästa för att kopiera originalen. Och enligt publikreaktionerna den här fredagskvällen, det applåderades efter varje låt och den simpla konsertkänslan var överhängande, var det full succé.
   Jag är ingen vän av tributeshower, läs här vad jag en gång i tiden skrev om en annan tributeshow hemma i Örebro 1999, och det här var varken bättre eller sämre än den.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.