Blogginlägg från 2012-10-03

Roxette-rock utan sväng

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/8 1989.

ROXETTE/THE CREEPS
Brunnsparken, Örebro 5 augusti 1989

Finalkonserten på den gränslöst framgångsrika Roxette-turnén blev aldrig den himlastormande succé eller stora hyllning som alla, publik och artister, väntat sig. Örebropubliken, till antalet 4200, var tillbakadragen och tystlåten och Roxette på scen var mer en händelse än en musikalisk upplevelse.
   Att Roxette inte är ett riktigt rockband fick vi klart för oss i en lätt jämförelse med förbandet, småländska Creeps. Robert Jelinek och grabbarna i det bandet är rockmusiker långt in i själen.
   Trots minimal uppmärksamhet från publiken gav Creeps mer av den ärliga rockkänslan på dryga halvtimmen än Roxette lyckades med på 75 minuter.
   Roxette-turnén har varit ett segertåg genom Sverige. Kommersiellt sett en braksuccé men var musikaliskt förutsägbart och opersonligt. Den stora, ellipsformade scenen och effekterna med ljus, rök och hissar gav säkert ett enormt synintryck men ökade distansen till publiken.
   En distans som i Brunnsparken blev oändlig med en helt förlorad publikkontakt som följd. Det var den största anledningen till att den första halvtimmen var en katastrof.
Marie Fredriksson har en fantastisk röst, Per Gessle skriver smarta hits och bandet är proffsigt och durkdrivet men inledningsvis fick de jobba i uppförsbacke framför en likgiltig publik.
   Det smittade av sig på scen där det blev både nervöst och stelbent under låtar som "Dangerous" och "Dressed for success",
   Fortsättningen blev, tack och lov, bättre. Kanske var det mörkret som gjorde det intimare och när de akustiska gitarrerna plockades fram till "Surrender" (med fantastisk sång av körtjejen Mia Lindgren) lämnade konserten den allmängiltiga nivån.
   När elektriciteten sedan återvände var det både tuffare och tajtare på scen. Tempot höjdes, ljudvolymen blev bättre och humöret steg.
   När plötsligt några fraser från "Sommartider" dök upp mitt i presentationen blev det riktigt spontant och roligt.
   Efter en timme och "The look" som avslutning tackade Roxette för sig. Utan ovationer kom de ändå tillbaka för "Goodbye to you" för att sedan tvinga sig kvar på scen framför en minst sagt trött publik.
   Då satte sig Marie vid pianot och sjöng "It must have been love" ljuvligt vackert innan "Listen to your heart" fick avsluta det hela. Med Maries självsäkra röstresurser växte den och blev till final på en alls icke dålig konsert men där den festliga inramningen föll bort och gjorde upplevelsen synnerligen ordinär.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.