Blogginlägg från 2005-09-09

Rätt och fel om 80-talets rocksound

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9 september 2005.

Vi vill ju gärna ha allt under kontroll. Strikt uppdelat i olika kapitel och kategorier för att sedan dra slutsatser och övermäktigt påstå hur allt hör ihop eller inte passar in. Som det här med den grovt missvisande förklaringen på vad som är 50-talsrock, 60-talspop, 70-talsrock och så vidare.
   - Åttiotalet är musikproduktionernas medeltid, påstod Peter LeMarc för några veckor sedan i samband med releasen av nya skivan ”Sjutton sånger”. En skiva där Peter tolkar sig själv och många gamla egna låtar. Bland annat från 80-talet.
   Och det uttalandet har ju lika många rätt som fel. Det är klart att vi minns 80-talet mest för de yviga, ofantliga frisyrerna och alla bombastiska arrangemang. Men det är ju också långtifrån allt vi minns.
   Jag roade mig med att kolla igenom mina årsbästalistor från decenniet och fann, tro det eller ej, övervägande väldigt tidlösa album med få likheter till det som givit 80-talet dess dåliga rykte.
   Det är klart att vi idag skäms lite över Bruce Springsteens översvallande sound mellan 1984 (”Born in the USA”) och 1988 (”Tunnel of love”) men vi ska komma ihåg att han under samma decennium också gjorde ”The river” och avskalade ”Nebraska” som får alla generaliseringar att komma på skam.
   Ulf Lundells ”Den vassa eggen” kanske låter lätt överlastad idag, visserligen räddad av sina fantastiska låtar, men skivan därpå, ”Det goda livet”, är till soundet närmast ett missfoster. Men efterföljande ”Evangeline” har en jordnära akustisk dominans. Och ingen skulle idag komma på att kalla ”Kär och galen” och ”Längre inåt landet” för typiska 80-talsalbum.
   Ska du på något sätt beskriva Neil Youngs 80-tal med några få ord får du problem. Från tuff rock och synt via rockabilly och country till något som lät misstänkt tidstroget (”Landing on water”), storband och storslagen rock.
   Så visst är de negativa beskrivningarna av 80-talets populärmusik något snedvinklade. Men så var jag inte heller då så inriktad på de för dagen så populära artisterna, typ Spandau Ballet, Frankie Goes To Hollywood eller Duran Duran, med det tidstypiska soundet som gemensam nämnare.
   Men några fatala felbeslut gjordes naturligtvis även från denna penna. Som när jag sommaren 1985 så totalt föll för Little Stevens fläskiga och politiska gospelrock. OK, låtarna håller än i dag men när jag såg dvd:n med bandet på Rockpalast i Tyskland blev det tämligen uppenbart hur soundet med hårdslående trumslagare, spektakulär mohikanfrisyr till basist och klaviaturspelare i pudelhår är svårt att förlika sig med idag.
   Nej, jag vill hellre minnas 80-talet som det tidlösa decenniet då John Hiatts makalöst avslappnade ”Bring the family”, Elvis Costellos traditionella ”King of America” och Magnus Lindbergs ”Röda läppar” gav mitt 80-tal bästa musikaliska mening.
   Eller varför inte lyssna på Squeezes ”East side story”, Lolita Pops ”Att ha fritidsbåt” eller John Mellencamps ”The lonesome jubilee”. Då skulle ingen komma på tanken att beskriva 80-talet så nedlåtande som Peter LeMarc inledningsvis gjorde.
   LeMarc har däremot alldeles förträffligt lyckats ge de gamla låtarna en respektfull och tidlös prägel.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.