Blogginlägg från augusti, 2005

Electric Banana Band konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 2005.

KONSERT
Electric Banana Band
Brunnsparken, Örebro 28/8 2005

Det finns något motsägelsefullt i Electric Banana Bands unika koncept som mixar barnpop och välspelad musikermusik med sällsynt uträknad marknadsföring. Om vi skjuter det moraliska ansvaret åt sidan och siktar in oss på det rent musikaliska så är det så underhållningsmässigt briljant som man någonsin kan begära.
   Över alla gränser och över alla generationer sammanfattar Lasse Åberg, Klasse Möllberg och det så skickliga kompet med viktiga kören allt som riktar sig till både barn och vuxna. Därför var det inte alls överraskande mycket folk i Brunnsparken igår eftermiddag på den familjevänliga konserttiden halv sex.
   Det här lekfulla bandet har ju numera en rik repertoar att gräva ur, som en nysläppt samlingsskiva mycket riktigt visar, och hade inte alls svårigheter att fylla sina 80 minuter med idel läckra hitlåtar.
   Som i de allra flesta fallen handlade om djur. Såväl delfiner, pelikaner, katt, hund, get, fågel, gök, höna, gråsuggor, tvestjärtar och en mängd olika fiskar tillägnades sånger. Till allas glädje bland båda gammal som ung.
   Mellan de säkra hitkorten ”Min piraya Maja”, ”Jag ska bli som en delfin”, ”Banankontakt” och ”Zwampen” spreds det pedagogik på hög nivå från scenen. Med rörelser, joddlingar och roligheter som lätt fortplantade sig hos den mottagliga och aktiva publiken. På en både sång- och textvänlig volymnivå som verkade passa alla. Med eller utan öronproppar
   Och nu när de båda koncepten Electric Banana Band och Trazan & Banarne har slagits ihop till ett enda mäktigt familjeprogram så är det klockren underhållning på en hög men inte speciellt svindlande nivå. Ty allt framfördes utan skyddsnät på en tacksamt barnvänlig nivå där skämten var gamla, beprövade och garanterat rumsrena. Men allt nådde lätt fram till den stora publiken.
   Vid sidan av Zebran, Geparden och Pantern i bandet och Tigern och Liarne vid mikrofonerna plus Bananflugorna i kören så var det de oförglömliga sångerna och skämten som vi kommer ihåg. Utan att det behöver analyseras in i minsta detalj.

/ Håkan

Where The Action Is festival

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 2005.

”Where The Action Is”
HÅKAN HELLSTRÖM
MONEYBROTHER
THE ARK
THE HELLACOPTERS
ALF
Universitet, Stockholm 27/8 2005

Vilket oerhört kraftpaket! Av sommarens alla turnerande artistkonstellationer i grupp så hade Where The Action Is-paketet det klart starkaste, jämnaste och helt enkelt bästa startfältet. De smågenanta publiksiffrorna på sina håll får tillskrivas det oberäkneliga svenska augustivädret. Ty musikaliskt har det här gänget, som definitivt tillhör elitskiktet av svensk pop och rock, i sina bästa stunder femstjärniga kvalitéer.
   Och det blev inte så mycket sämre när de ställde sig på scenen vid Universitet i Stockholm för att avsluta turnén i lördagskväll. En kväll som började redan klockan fem på eftermiddagen och i rask takt fortsatte fram till aftonringningen, som det så vackert kallades, vid halv tolv.
   Innan den makalösa artistparaden brakade loss så fick den icke alls obegåvade Alf förtroendet att inleda. En blandning av klingande Rickenbacker-pop och Hellström-influerat sväng på engelska.
   Med begränsade resurser på bara 25 minuter hann han sätta sig i folks medvetanden på ett tämligen tydligt sätt. Med åtta häftiga poplåtar i allmänhet och den nya hitklatschiga ”Kunde vart jag” i synnerhet.
   Härlig start på en härlig festival. Håkan Hellström började i sångform med att förklara ”Stockholm blir aldrig min stad” och Moneybrother proklamerade i andra låten ”It ain’t gonna work”. Men inget kunde vara mer fel.
   Båda visade att de är som bäst just nu med inspiration och dignitet på samma gång. Fast ändå på olika sätt. Moneybrother litade på balladerna och Håkan lutade sig mot det snabbare materialet.
   Håkan Hellström drog uppenbart nitlotten när spelordningen för Stockholmskonserten drogs men det hindrade inte göteborgaren att leva ut hela sitt liv. Framför ett redan på eftermiddagen extatiskt publikhav med en så långt klar tjejmajoritet.
   Svårjobbat i eftermiddagssolen, allsången och hysterin höll på att blåsa bort med höstvindarna, men tillsammans med ett överdådigt kompband jobbade han sig fram till en inre hysteri. Som inte fick sin fysiska urladdning förrän han till synes helt okontrollerat vräkte ut ofantliga blombuketter i publiken. Och kravallstaketet mycket naturligt rämnade.
   Hellströmkonserten var inte så dämpad och eftertänksam som under vårturnén och toppades, inte överraskande alls, av ”Ramlar”, en mycket tyngre och saxofonbrötigare ”Dom kommer kliva på dig igen” och ”Kom igen Lena!”.
   Men magin hade också sin plats i helt innerliga versioner av ”Rockenroll blåa ögon – igen” och ”Nu kan du få mig så lätt”. Den sistnämnda helt oannonserad när scenarbetarna blev avbrutna i förberedelserna av Hellacopters-konserten.
   Efter Håkan kom Hellacopters och höjde rocktempot avsevärt. Men hög volym, vildsinta elgitarrer och sound kan aldrig eliminera det faktum att gruppen har en hel hög melodistarka låtar att fylla ut sin repertoar med.
   På skiva alldeles bedårande läckra, på scen inklämda mellan två svenska giganter inte lika bekväma och imponerande. De bästa låtarna från senaste skivan ”Rock & roll is dead” fanns med men blev inte bättre än förutsägbart skickligt framförda.
   Hjärtat i Hellacopters är Nicke Andersson som sjunger så starkt, spelar gitarr så elegant och har skrivit majoriteten av gruppens låtar så väldigt skickligt. Dregen får ursäkta men Nicke är min bild av rockmyten personifierad.
   Sedan kom Moneybrother och gav kvällen en soul- och pop-inspirerad touch. I storbandsformat, han hade nio man bakom sig, blev det både elegant och effektivt. Och, som redan sagts, balladdominerat. Han struntade helt i livekonventionerna och körde tre ballader i rad utan att intensiteten sänktes en enda grad. Så stilfullt och emotionellt som ingen annan svensk artist någonsin lyckats med.
   På pappret kändes finalen med The Ark som en aning egendomlig men Where The Action Is kunde egentligen inte avslutats bättre. Med otroligt karismatiske Ola Salo som allsångsledare, gympainstruktör och häcklare, så utmanande att Freddie Mercury nog vände sig i sin grav.
   Med stor hjälp av mörkret blev The Ark en visuellt fulländad final. Där alla låtarna i gruppens repertoar live höjde sig flera klasser. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag stod helt känslokall inför den explosiva ”hallelujah”-refrängen i ”Father of a son”.
   På samma sätt var det mycket i Arks framförande, där mängden av hitlåtar var märkligt stor, som live förstärktes till något viktigare än det någonsin har varit på skiva.

Håkan Hellströms låtar:
17:04
(PA: “Thirteen” (Big Star) på svenska, sjungen av Håkan)
Jag har varit i alla städer
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Brännö serenad
Magiskt, men tragiskt
Hurricane Gilbert
En midsommarnatts dröm
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En vän med en bil

Extralåtar
Rockenroll, blåa ögon – igen
Kom igen Lena!
Nu kan du få mig så lätt
18:14

Moneybrothers låtar:
20:35
They’re building walls around us
Blow him back into my arms
Stormy weather
It ain’t gonna work
I’m not ready for it, Jo
Nobody’s lonely tonight
My ‘lil girl’s straight from heaven
Reconsider me
It’s been hurting all the way with you Joanna (Håkan hjälper)

Extralåt
Feelings getting stronger in the dark
21:40

The Arks låtar:
22:15
Clamour for glamour
Father of a son
Echo chamber
Deliver us from free will
Let your body decide
The others
Tell me this night is over
One of us i gonna die young
Trust is shareware

Extralåt
Calleth you cometh I (alla på scenen)
23:25


Svd 29/8 2005.

/ Håkan

Eldkvarn konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/8 2005.

KONSERT
Eldkvarn
Hotell Stinsen, Hallsberg 26 augusti 2005

Jag har sällan haft större förväntningar på en Eldkvarn-konsert än i fredagskväll. Efter årets grymt inspirerade album ”Atlantis”, som imponerat på alla från hipp recensent till undertecknad, så har gruppen fått ännu ett av numera oräkneliga musikaliska uppsving. Jag tror inte det räcker med nio liv för att beskriva Eldkvarns direkt odödliga karriär fast det stundtals genom åren både haltat och skrovlat.
   ”Atlantis” är främst soundmässigt ett yngre och piggare album än mänga andra Eldkvarn-skivor. Därför blev konserten, som rullade på i tämligen traditionellt mönster, inte någon uppseendeväckande nytändning på institutionen fast repertoaren i vanlig ordning till viss del var uppgraderad med en viss inledande tyngd från nämnda skiva.
   Det är kanske det som imponerar allra mest när Eldkvarn står på scen, att de hela tiden vill gå vidare och inte bara leva på gamla meriter.
   Men efter den fräscha och akustiskt dominerade starten, med åtskilliga nya låtar, så blev konserten sammantaget ändå en rad Eldkvarn-klassiker som skuffade undan nya och mer spännande låtar.
   Exempelvis slarvades senaste skivans stora portalhit ”Konfettiregn” helt sonika bort i den setlista som onekligen komponerades av Eldkvarn just i samma sekund de stod på scen.
   Efter ”Kungarna från Broadway” strax innan de obligatoriska, men ändå förutsägbara, slutlåtarna ”Somliga går i trasiga skor” och ”Pojkar, pojkar, pojkar” hade den passat perfekt.
   Det fanns däremot andra spontana detaljer i konserten som var desto mer tilltalande. Som när trummisen Werner Modiggård bröt ut i ”Highway to hell” i crescendot på ”3:ans spårvagn genom ljuva livet” eller när det rutinerade Eldkvarn kom i otakt på inledningen till ”Bröllop i Bolivia” som dock avslutades ljuvligt när Tony Thorén verkligen spelade basgitarr.
   Det är sådana pikanta sekvenser som gör en konsert minnesvärd hos rutinerade gamla konsertbesökare.
   Och det var en ynnest att få uppleva Plura och bandet så professionellt ge allt även inför ett hundratal åskådare i en småstadshåla som Hallsberg där de förmodligen aldrig spelat tidigare.
   Jag minns precis samma sak när de för några år sedan ställde sig på Kumla Torg inför ett fåtal intresserade och briserade i en både lyhörd och musikaliskt fulländad konsert.

Eldkvarns låtar:
Jag är det hjärta
Man över bord
Hjärtat av landet
Landsortsgrabb
Minnenas Motell
Kärlekens tunga
Mil efter mil
Alice
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Nånting måste gå sönder
Bröllop i Bolivia
Kungarna från Broadway
Somliga går med trasiga skor
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Största skvallret i stan
Ett hus på stranden
Man utan namn
Nådens hand

/ Håkan

Lars Winnerbäck & Hovet setlist

LARS WINNERBÄCK & HOVET
Skansen, Stockholm 11 augusti 2005

1. Kom änglar
2. Det är visst nån som är tillbaka
3. Stort Liv
4. Aldrig riktigt slut
5. Stackars
6. Min älskling har ett hjärta av snö
7. Dom tomma stegen
8. För dig
9. Dunkla rum
10. Åt samma håll
11. Kom
12. Där elden falnar (men fortfarande glöder)
13. Över gränsen
14. Elegi
15. Hjärter Dams sista sång
16. Lycklig och förvånad
17. Nån annan
18. Gråa dagar
19. Kom ihåg mig

Extralåtar
20. Elden
21. Hugger i sten

Extra extralåtar
22. Katt över taken
23. Solen i ögonen

/ Håkan

Den som viskar hörs allra bäst

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5 augusti 2005.

Det finns nästan inget så vackert som en ensam artist på en scen. När en ensam naken röst ackompanjeras av blott ett enda instrument så blir konsertögonblicken ofta magiska.
Det finns en kraft i ensamheten när en artist äntrar scenen helt själv utan några skyddsnät i form av stora spektakulära arrangemang eller visuellt häftiga inslag.
   Det är klart att rockmusiken har många ansikten och utan dess alla otaliga uttryck så hade vi inte orkat leva decennium efter decennium så gränslöst beroende av den mångfacetterade musiksort som skänkt så mycket glädje, berusning och, föralldel också, sorg.
   Så jag ska inte ta udden av den levande fysiska rockmusiken när den kan vara så fantastiskt närvarande (exempelvis The Facer på P2), så fantastiskt masshysterisk (exempelvis Bruce Springsteen på Ullevi) eller så fantastiskt fantastisk (exempelvis när Ulf Lundell är som bäst). Det ska vi inte glömma bort.
   Men nu vill jag hedra de små gesterna, de ännu finare penseldragen, den magiska närheten och de naturliga mellansnacken som existerar när artisten är lågmäld och ensam på scenen.
Det är naturligtvis Bruce Springsteens senaste Sverigekonserter som fortfarande spökar i min hjärna och det känns som om det senaste midsommarbesöket aldrig kommer att lämna mitt minne.
   Naturligtvis var det inte första gången jag var på en solokonsert, allt från Stefan Grossman, Elvis Costello och Billy Bragg via Roger McGuinn, Jakob Hellman och Magnus Lindberg till DiLeva, Jackson Browne och Lars Winnerbäck har korsat min väg, men Springsteens dubbelkonsert saknar jämförbar motsvarighet.
   Dels var människorna i publiken så hänförda experter och dels var Bruce så otroligt laddad med både kommentarer och överraskande låtar att det sammantaget vävdes ihop till en historisk konsert. Som kanske var allra minst imponerande just då och där men sedan växt till oproportionerliga mått dagarna, veckorna och månaden efteråt.
   När de udda framförandena av ”Fade away”, ”The promise”, ”Walk like a man”, ”Point blank” och den helt trollbindande versionen av ”The promised land” formats till konsertmässiga milstolpar i mitt liv.
   En Bruce-turné som, bland mycket annat, givit ”Tunnel of love”-skivan full upprättelse. En innehållsmässigt grymt underskattad skiva men också med ett ohjälpligt sound som idag är både daterat, omodernt och typiskt 80-tal. Men låtar som ””Walk like a man”, ”One step up”, ”When you’re alone” och ”Valentine’s day” är definitivt värda ett bättre öde.
   Efter den senaste Bruce-hysterin och den allt växande singer-songwriter-utvecklingen här i landet är det verkligen dags för alla örebroare att upptäcka Klubb Söndags lågmälda satsning med företrädesvis akustiska spelningar. I höst gör klubben sin sjätte säsong och det viskas redan om artister som Christian Kjellvander och Tomas Andersson Wij.
   Och den som viskar hörs allra bäst. Som när Bruce i somras tog några steg bakåt från mikrofonen och sjöng rakt ut i den fina akustiken och fick den exemplariska, respektfulla och redan tysta publiken att bli totalt knäpptysta.

/ Håkan

Lena Philipsson konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 2005.

KONSERT
Lena Philipsson
Stadsparken, Örebro 3/8 2005

Mitt uppdrag vid gårdagskvällens konserthappening i ljuvligt sköna Stadsparken var av tidsskäl begränsat till de båda så kallade uppvärmningsartisterna Lena Philipsson och Darin.
   Men vid niotiden, när Lena Ph lämnade scenen efter 64 minuters explosiv underhållning, var det inte svårt att konstatera att den så kallade huvudartisten Magnus Uggla säkert fick ett drygt jobb att överträffa Lenas ljuvliga scenintensitet, totala närvaro och proffsiga spontanitet.
   Efter år av schlagerframgångar, med förra årets genombrott i var mans svenska hjärta, så har Lena Ph ofta lite slarvigt sorterats in bland landets otaliga schlagersångerskor. Men en svettig timme på scen räckte för den fullfjädrade och kompletta sångerskan att visa att hon definitivt står över den genren.
   Det visade hon med besked inomhus redan i höstas och ett ännu tajtare, kortare och tuffare set blev en än mer målmedveten show nu i sommar. Som inte förlorat någonting på tempohöjningen. Fast mellansnacken var både fler och längre, För Lena Ph är en fullblodsunderhållare som både kan sjunga och prata sig till succé.
   Trots att det fortfarande är låtarna från senaste albumet som dominerade hennes konsert så stod hitsen som spön i backen. Och transportsträckorna däremellan, som knappast kan kallas utfyllnad, var helt obligatorisk andhämtning. Både för Lena och oss i publiken.
   Och när låtmaterialet, ofta signerat Orup som med åren blivit så mycket större som låtskrivare än någonsin som artist, höll en så jämn och hög kvalité blev Lenas show egentligen aldrig någon utmaning.
   Repertoaren för kvällen var nästan grymt logisk med många läckra nedslag i en 19 år gammal karriär. Där hon jobbade sig upp och fram till en final som var nästan oväntat fenomenal fast det var idel kända tongångar.
   Först med trestegsraketen ”Det gör ont”, som inleddes med Lena Ph ensam vid pianot, via ”Dansa i neon” till ”Kärleken är evig” tillspetsad med Darin som duettsångare. En underbar trio av oslagbara schlagerlåtar.
   Och sedan finalen som paradoxalt var femstjärnig tack vare ”Lena anthem”, en öppningslåt egentligen. Ett underbart slut på en nära nog perfekt konsert.

Lena Philipssons låtar:
Stopp! Nej! Gå härifrån!
Låt oss säga vi var gifta
Delirium
Han jobbar i en affär
Åh Amadeus
På gatan där jag bor
Det gör ont
Dansa i neon
Kärleken är evig (med Darin)
Min mor sa till mej
Lena anthem

/ Håkan

Darin konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 2005.

KONSERT
Darin
Stadsparken, Örebro 3/8 2005

Att turnépaketet Uggla-Philipsson-Darin i sin helhet är en både smart, utmanande och vass kombination har vi förstått redan innan konsertstart. Och med Darin som inledande artist blev det nästan för uppenbart att han inte vill blir betraktad som en trött transportsträcka innan de ”riktiga” artisterna kommer upp på scen.
   Vi har väl anat att ”Idol 2004”-framgångarna, han vann ju faktiskt inte, hade en mer långsiktig dignitet än vad som brukar vara vanligt bland dokusåpadeltagare. Och även om debutskivan långtifrån visade upp någon färdig artist så var ju personligheten och den udda framtoningen så mycket starkare.
   Och på scen byggde han vidare på de goda förutsättningarna. Där den gränslösa charmen bottnar i en viss valpighet med en röst som pendlar mellan pojkbandspoppig skönsång och Michael Jackson-influerad danspop. Inte så fruktansvärt personligt kanske men när tjejerna närmast scenen hysteriskt skrek ut hela sin kärlek kan jag inte annat än misstänka att Sverige har fått en idol som dansar fler än en sommar i strålkastarljuset.
   För Darin ska inte skämmas i skuggan av turnépaketets ojämförligt mer rutinerade artistkollegor. Han må kanske inte alltid sjunga så klockrent men det skeva och lite skruvade kan ofta vara mer fascinerande än exemplariska tonträffar. Så fungerar det i alla fall hos mig.
   Och i låtarna han sjöng mer och dansade mindre, exempelvis ”One true flame” och ”The way I am”, så lät det stundtals riktigt förtjusande om hans då suggestivt hesa röst.
   Med bara ett album bakom sig, som ju faktiskt har det där lite för producerat anonyma soundet , så var det nyttigt att få höra låtarna live. Med kraft, relativt hög volym och envetna rytmer som viktigaste ingredienser.
   Att Michael Jacksons skugga spökar lite för mycket i Darins uppträdande får vi nog räkna till barnsjukdomarna i hans artisteri. Att han redan kan ge sina hits ”Money for nothing”, ”I can see U girl” (när han tog upp en tjej från publiken på scen) och ”What is love” full rättvisa på scen var nog viktigare att konstatera.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.