Blogginlägg från augusti, 2022

ÖREBRO LIVE #76: Steve Marriott 1986

Postad: 2022-08-08 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

DEN STORE SMALL FACES-IKONEN STEVE MARRIOTT var nästan bortglömd 1986 men uppträdde fortfarande i lite mindre sammanhang med ett mindre band som kom till Rockmagasinet en söndagskväll i mars 1986. Med en minst sagt imponerande lång karriär bakom sig befann han sig nu på en ganska anonynym pubnivå och just där, på The Sir George Robey i Finsbury Park i London, hade jag upplevt en konsertkväll med Steve och hans band drygt ett år innan Örebrobesöket.
   Just den här kvällen, 30 januari 1985, fyllde Steve 38 år och det var ovanligt högt till tak på puben/rockklubben. Han var sig lik men tjugo år äldre och spelade på tre man bluesrock som inte fann gränser. Han spelade både ”Whatcha gonna do about it”, ”All or nothing” och ”Tin soldier” men med fysisk attack och svettig intensitet blev det aldrig någon simpel nostalgiafton.
   Efter åren med Small Faces (1965-1969) och Humble Pie (1969-1975) inledde Steve en solokarriär i mitten på 70-talet som var ganska misslyckad kommersiellt. Som fick honom och det gamla Small Faces-gänget att återuppta gruppen mellan 1975 och 1978. Även Humble Pie ombildades från 1979 till 1983 med Steve som frontman.
   Fattig och missnöjd med det mesta skruvade Steve ned ambitionerna och bildade Packet Of Three, en trio gitarr/bas/trummor, med Steve vid mikrofonen och basisten Jim Leverton (som hade spelat med intressamnta band som Fat Mattress, Juicy Lucy och Ellis) och trummisen Fallon (Fallon Williams) strax bakom.
   Jag nämner i hastigheten Wishbone Ash mot slutet av recensionen, gruppen hade precis spelat på Rockmagasinet tidigare.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 1986.

JORDNÄRA MARRIOTT

STEVE MARRIOTT & PACKET OF THREE
Rockmagasinet, Örebro 9 mars 1986


Strax efter halv tio i söndagskväll äntrade Steve Marriott Rockmagasinets scen tillsammans med sitt band Packet Of Three. Han förklarade inledningsvis att influensan slagit till i bandet men under 50 minuters konsert visade varken bandet eller Marriott några svaghetstecken. Däremot gick den lilla men mycket entusiastiska publiken miste om några extralåtar.
   Steve Marriotts karriär är inne på sitt tredje decennium men den forne ungdomsidolen från 60-talet har klarat åldrandet med värdighet. Man kunde ana fårorna i hans ansikte men det är fortfarande ett osvikligt engagemang i hans framtoning.
   Nu som tillbakadragen soloartist har han återvänt till alla sina rötter och konserten innehöll en mängd covers och/eller rhythm & blues-inspirerade låtar.
   Ray Charles "Hallelujah I love her so", Jerry Reeds "Shame shame shame" och "I don't need no doctor" mixades med låtar från både Humble Pies och Small Faces repertoarer till publikens påtagliga glädje.
   Packet Of Three var ett tätt och rutinerat band som med minimala medel gav Marriott ett maximalt komp. Marriott hade en röst som slet hjärtat ur kroppen men var även en god gitarrist.
   Förra gången var det Wishbone Ash, nu var det Steve Marriott som beundransvärt tagit en minskad masspopularitet på rätt sätt och accepterat de små klubbarna. Det var ingen märkvärdig tillställning men ett bevis för att jordnära rockmusik behövs även 1986.

/ Håkan

Jesper Lindell tappade aldrig fokus

Postad: 2022-08-06 00:43
Kategori: Live-recensioner


Jesper Lindell med sitt band, här tillsammans med sin bror Anton och pianisten Carl Michael Junior Lindvall, bjöd på ett fantastiskt uppträdande.


Jesper Lindell går från klarhet till klarhet.


Gitarristen Jimmy Reimers (här tillsammans med organisten Rasmus Fors) imponerade både som trumpetare...


Alla bilder: Carina Österling...och violinist!

JESPER LINDELL BAND
Kulturterrassen, Örebro 5 augusti 2022
Konsertlängd: 20:30-21:04 och 21:16-22:04 (34+48=82 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.


MED ETT AV ÅRETS ALLRA BÄSTA ALBUM, ”Twilights”, i ryggen var det aldrig en fråga om fredagskvällens konsert med Jesper Lindell och hans eminenta band skulle bli en succé. Den på förhand enda frågan var om kvällens framförande skulle kunna matcha Lindells mycket inspirerade Örebro-konsert för drygt tre månader sedan?
   På den frågan var svaret ett tveklöst javisst!
   Majspelningen i Schreibers Garage var en genuin klubbspelning, svettigt och trångt, och en underbar första chans att uppleva Jesper Lindells genuint personliga musik live. I den mer seriöst strikta konsertmiljön på Kulturterrassen blev det än mer professionellt där det stundtals bjöds på både planerade och spontana showambitioner. Utan att tappa ett uns personlighet i varken framförande eller musikalitet.
   Redan från start bjöd det spelsugna gänget, Lindell plus fem musiker, på en flygande underhållning där de första låtarna avlöste varandra utan paus. Efter inledningen med ”Leave a light on”, en av de melodiska höjdpunkterna på senaste albumet, kom den två år gamla singellåten ”Keep on keeping on” och vi i publiken befann oss plötsligt i en klassisk soulkonsert på 60-talet med Stax/Motown-kvalitéer. Snacka om explosiv start på en konsert som sällan tappade varken energi eller fokus.
   Soultemat fortsatte på ”Momentary love”, där pianisten Carl Michael Junior Lindvall körade med en fin falsettröst, innan kvällens stora måhända helt oplanerade ögonblick lyfte fredagskvällens konsert till hög mänsklig nivå. Gitarristen Jimmy Reimers, som också spelade fiol, hade glömt trumpeten backstage och febril aktivitet utbröt samtidigt som ”If there comes a time” rullade igång. Men precis innan låtens mäktiga trumpetsolo kommer en av kvällens arrangörer rusande med instrumentet och ger Reimers möjlighet att krydda låten. Härlig närvarokänsla!
   Jesper Lindell har ju än så länge en ganska begränsad låtrepertoar, med bara två album och några singlar bakom sig, men det har inte på något sätt påverkat intrycket av hans konserter. Han är en bländande gitarrist. Ändå är det låtarna och en alldeles förförande stark röst som imponerar allra mest.
   Sedan är det ju hans samarbete med sitt fantastiska band, som format arrangemangen och verkligen bjuder på sina egna kvalitéer, som gör konserten till en fulländad upplevelse. Basisten, Jespers bror Anton, spelade tungt bredvid en pigg och skicklig trummis, Simon “Kosmos” Wilhelmsson och organisten Rasmus Fors trollade fram ett magiskt hammondljud på sina keyboards medan han blundade(!).
   I Jesper Lindell Band möter det ungdomligt energiska det djupt traditionella på ett anmärkningsvärt naturligt sätt. Den klassiska sättningem med både orgel och piano bäddar för ett underbart sound som är lika mycket rock som soul och allt däremellan. På en konsert som avslutades lika starkt som den inleddes.

Leave a light on
Keep on keeping on
Momentary love
If there comes a time
Just holler
Twilight
Nights like these
Living easy
Whatever happens
Good sides of me
White lines
France
Even if it ain't true
Westcoast rain

Extralåtar:
Dance
Moving slow

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #77: Perssons Pack 1990

Postad: 2022-08-05 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

PERSSONS PACK VAR JU EGENTLIGEN EN liten sideshow till Traste Lindéns Kvintett där Per Persson ursprungligen spelade bas. Men Packet tog snabbt över ledartröjan bland svenska grupper som spelade frejdig folkrock i skarven mellan 80- och 90-talet.
   ”Packet” fick en flygande start med sitt debutalbum, den Anders Burman-producerade ”Kärlek och dynamit” (1989) men det var ju på konsert som bandet firade de största triumferna.
   Med bandets andra album, ”Kanoner och små, små sake” (1990) som även den producerades av Burman, i ryggen ökade trycket både i arrangemangen och i publiken på konserterna.
   Ursprungssättningen Per Persson, sång/gitarr, Magnus Adell, bas, Magnus Lind, dragspel, och Niklas Frisk, gitarr/sång, hade inofficiellt utökat med en trummis, Ingemar Dunker, som naturligtvis fick följa med på turné.
   När bandet nådde Örebro för två konserter på två kvällar i december 1990 hade Frisk hamnat på sjukhus med blödande magsår och ersattes tillfälligt av gitarristen Pelle Sirén.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1990.

KAOTISK KVÄLL MED PERSSON

PERSSONS PACK
Ritz, Örebro 5 december 1990


FRÅN KULTSTATUS TILL SAMMANSVETSAT rockband på ett år. Det svenska hemvävda bandet Perssons Pack går från klarhet till klarhet.
   Gruppens senaste album tillhör årets bästa svenska skivor och scenframträdandet på Ritz i onsdagskväll saknade inte mycket av naturlig spelglädje och mängder av personlighet.
   Det var tämligen självklart att Perssons Pack slog igenom förra året efter debutskivan. Utan att ha varken märkvärdig röst eller framföra välrepeterad musik så hade Per Persson en förnuftig personlighet som dittills svensk rockbransch saknat.
   Live var det mer kaotisk spänning i luften än musikalisk historia i anteckningsblocket. När de stod på Ritz scen strax före jul förra året var det en kulthändelse om än av både lustig och intressant sort.
   Då saknade kvartetten Perssons Pack både trumslagare och strålkastare. I onsdagskväll saknades ingenting.
   Debutskivan innehåller Perssons kanske mest klassiska låtar men är till sin helhet lite ojämn. Med årets andra skiva, "Kanoner och små, små saker", har Perssons Pack höjt ribban, utvecklat ett drivet personligt sound och utökat repertoaren med åtskilliga trumfkort.
   Ändå var majoriteten av låtarna på onsdagskvällens konsert överraskande hämtade från debutskivan. Men publiken älskade både gamla och nya låtar med samma frenesi.
   Under Perssons Packs pågående turné har det på alla platser varit hög stämning och nära nog kaotiskt. På ett packat Ritz var det allsång, stoj och glam. Inte kaos men en väldigt älskvärd atmosfär.
   Med Ingemar Dunker på trummor har Packet fått en ryggrad som tidigare saknades. Men det handlade aldrig om att hävda sig för musikerna i bandet. De umgås. Spelar tillsammans och har uppenbart roligt.
   Inte ens det faktum att bandets musikaliske hörnpelare, Niclas Frisk, ligger på Mora lasarett med blödande magsår kunde stjälpa bandet. Tillfällige inhopparen Pelle Sirén var trots en del missar mycket rutinerad.
   En konsert med Perssons Pack är inte bara röj och högt tempo. Per Persson var inte rädd att sänka tempot, prata med publiken och visa musklerna. Bara det gör honom så unik i Sveriges musikliv.
   Konserten inleddes lite mjukt med den instrumentala "Irma". Redan på andra låten "En sång om dig" visste vi att det skulle bli en underbar konsertupplevelse.
   Och efter toppar som "Sista kvällen i juni", "Små, små saker", "Hanna", "En uslings melodi" och några takter från "London calling" kunde vi gå hem i vinternatten med ett susande välljud i öronen.

/ Håkan

Juli 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-08-04 20:52
Kategori: Blogg


Packmopedsturnén avslutade sin historia i år efter 30 år. I söndags var sista konserten i Göran Samuelssons trädgård inför en rekordstor (drygt 700 pers) publik.

JULI, MITT I SOMMAREN, ÄR SEDAN urminnestider en ganska händelsefattig månad. Ändå fick jag uppleva två konserter, lyssna på några bra nya album och på Håkans Pop fortsatte listan på Örebros Bästa Konserter leta sig mot nummer ett. Här kommer ett sammandrag av Juli 2022 på Håkans Pop.
   Den stora händelsen i mitt liv under juli var Packmopedsturnén sista föreställning i Värmland. Efter 30 år var det bestämt att 2022 var sista gången mopederna skulle susa runt i landskapet med den sedvanlige härföraren Göran Samuelsson i spetsen.
   Med stor koncentration prickade jag in avslutningskonserten i Görans egna trädgård i Västra Ämtervik i söndagskväll. Det var både vemodigt och musikaliskt briljant på samma gång. Precis vid turnéstarten skrev jag en artikel om mina elva tidigare upplevelser av turnén. .
   En dryg vecka innan kunde jag konstatera att Nisse Hellberg med sitt band Helltones gjorde sin historiskt bästa konsert i Örebro, en tidig konsertkväll på nattklubben Villa Strömpis.
   Den 100 konserter långa listan på mina bästa konsertupplevelser i Örebro nådde under juli platserna #79-#87 där artisterna/grupperna Billy Bragg, Magnus Uggla, Weeping Willows, Mohlavyr, Magnus Lindberg, John Holm, The Pogues, Bob Woodruff och Eldkvarn var placerade.
   Sedan var det dags att för 8:e gången lämna rapport om TisdagsAkademiens möten där vi tittar på dokumentärer och sedan diskuterar innehållet.

ÄVEN I JAKTEN PÅ NYA BRA ALBUM tog jag det traditionsenligt lite lugnt under juli men hittade ändå några pärlor och några besvikelser.
   JEFF BECK har aldrig varit någon favorit men tillhör ändå rockhistoriens största namn. När han på sitt senaste album, ”18”, slår sig samman med JOHNNY DEPP blir det naturligtvis uppmärksamhet fast skivan i mina öron är en ojämn, tålamodskrävande men stundtals vackert album.
   Beck har en särdeles vacker, grym ton i sin gitarr och Depp sjunger inte så ofta på skivan. Det här är väl ett album fylld med covers, bara två av 13 låtar är originallåtar, så jag får nog återkomma om djupare åsikter om innehåll när Håkans Pops kategori ”cover-skivor” är tillbaka om några veckor på de här sidorna.
   JACK WHITES senaste album, ”Fear of the dawn” som kom för bara tre månader sedan, lämnade jag utan kommentar helt åt sidan. Ett distat haveri av experimentell sort som min hjärna inte klarade av. Redan nu är han tillbaka med ett nytt album, ”Entering heaven alive”, som inleds så vackert och starkt med ”A tip from you to me” att jag kan tänka mig en utmärkelse som ”Månadens bästa album” men fortsättningen är inte lika klockren.
   Klassisk odödlig och intressant pop, som påminner om Whites Raconteurs-koncept under 00-talet, där jag tycker mig höra både Lennon och McCartney följs dock av mer irrationell musik som en modern Zappa. Synd på så fina höjdpunkter på albumet.
   NEIL YOUNG skriver nytt, spelar in skivor på löpande band och turnerar regelbundet. Men han gräver också i sitt oändliga arkiv. ”Toast”, uppkallad efter studion med samma namn, är ett 20 år gammalt projekt med Crazy Horse som plötsligt bytte riktning och personal, fick Booker T som producent och gavs ut som det ganska mediokra ”Are you passionate?”-albumet.
   ”Toast” är de ursprungliga inspelningarna med Crazy Horse, några låtar gavs ut redan 2002, men det låter ofta bättre nu 20 år senare. Men det är alldeles för jamdominerat för att bedömas som ett seriöst Neil Young-album. Sju låtar, inklusive både 10- och 13-minuterslåtar, blir i längden ganska långtråkiga fast det musikaliskt låter habilt.

/ Håkan

En final med flera höjdpunkter

Postad: 2022-08-01 18:12
Kategori: Live-recensioner


Göran Samuelsson och Nikke Ström.


Stefan Sundström.


Bengan Blomgren och Irma Schultz.


Nikke Ström och Pärra Eriksson.


Bilder: Jan-Åke Siljeström
Irma Schultz och Julia Schabbauer.


"PACKMOPEDSTURNÉN 22"
Göran Samuelsson/Stefan Sundström/Irma Schultz/Pärra Eriksson/Jakob Hultcrantz
Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik 31 juli 2022
Konsertlängd: 19:00-19:49 och 20:19-22:00 (49+101 = 150 min)
Min plats: Stående ca 30 m snett till vänster om scenen


HISTORIEN OM PACKMOPEDSTURNÉN fick ett planerat slut på söndagskvällen i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård i Västra Ämtervik. Historien är 30 år gammal, Göran startade (helt ensam) 1992, och årets konsert var den 25:e(!) i ordningen och lockade mer folk (drygt 700) än någonsin.
   En publik som fick se och höra två artister som har varit med på tidigare turnéer, Stefan Sundström och Irma Schultz, och två värmländska profiler, Pärra Eriksson och Jakob Hultcrantz, plus ett sedvanligt skickligt kompband som var förstärkta med fiolspelaren Maria Larsson.
   Turnéorganisatören Samuelsson tog i vanlig ordning en huvudsakligen tillbakdragen roll och lät gästartisterna avlösa varandra vid mikrofonen.
   Till tonerna av ”Värmlandsvisan” ur högtalarna äntrade artistskaran punktligt scenen framför ladugården i Görans trädgård innan han klev fram till mikrofonen och hälsade välkomna till den rekordstora publiken: Inför folkmassan kom det spontant ”Vilken grej!” ur hans mun innan han berättade att årets turné på moped sträckte sig över 80 mil.
   I den lite vemodiga tonen ville Göran, med sedvanlig ödmjukhet, skänka en tanke till alla artister som har bidragit till Packmopedsturnén genom åren. Och då speciellt till några som inte längre finns med oss, Totta Näslund, Thorstein Bergman, Peter Lundblad och Ola Magnell, genom att ensam på scen framföra ”Blommig blå syrén”.
   Med hela artistskaran och bandet på plats fortsatte Göran vid mikrofonen med ”Nästan som en dröm”, på just den låten med sin dotter Ellinor Samuelsson-Hoppe på piano. Sedan var evenemanget igång på allvar för 12:e kvällen i rad.
   Den nyinhoppade pianisten Niklas Medin förstärkte bandet och tog något av täten på låten ”Solberga”, från Pärra Erikssons band Môra-Pers repertoar och sjöngs av det bandets Maria Larsson. Utan att ha deltagit på Packmopedsturnén har Pärra Eriksson under de senaste dryga tio åren haft en stor roll på innehållet. Mer om det senare.
   När Stefan Sundström för andra gången medverkar på Packmopedsturnén fick han nästan en huvudroll på scenen, stor, brysk och rejäl som han gärna framställer sig. På hans ”Som en fisk på torra land” blev årets typiska musikaliska sound särskilt tydligt. Mycket fiol och piano fick ibland större utrymme än den alltid så imponerande gitarristen Bengan Blomgren.
   Bandet hade också en frisk fläkt i den blott 30-åriga trummisen Julia Schabbauer där den grymt rutinerade basisten Nikke Ström stod för de tunga rytmerna.
   Irma Schultz reste runt med Packmopedsturnén redan 2007 och gjorde nu stor comeback utan att höja varken energin eller volymen. Finstämt och vackert sjöng hon sin Joni Mitchell-översättning, ”Lilla grön”, plus några egna gamla hits från 90-talet.

JAKOB HULTCRANTZ VAR ETT PÅ FÖRHAND okänt namn för mig men har tydligen firat triumfer som skådespelare både på tv och på Västanå Teater. Energifylld reciterade han flera texter, bland annat poeten Ismael Atari från Hagfors, men sjöng och spelade några låtar också.
   Inte överraskande var det Stefan Sundström som höjde tempot och volymen mest den här kvällen. Han brukar kallas Farstas Mick Jagger och på några låtar, ”Det är så mycket jag inte behöver” och ”Fri sprit och taxi hem”, doftade det verkligen Stones om hela soundet på scen. Utan att vi i publiken längtade till Friends Arena som just då upplevde Stones på riktigt.
   Men i låten där Stefan imponerade mest den här kvällen, den 27 år gamla ”Först när det var slut”, var det en helt annan ton på både arrangemang, låt och sångröst. Den gjordes i underbar duett med Maria Larsson. Kanske kvällens största höjdpunkt.
   Efter ännu en fin recitation av Jakob Hultcrantz, ”Mitt älskadse Värmland”, fick Göran Samuelsson all uppmärksamhet i den sällan framförda ”Stormar och lä” i nyarrangerad, oerhört vacker och effektiv musikalisk skrud.
   Under de senaste årens Packmopedsturné-konserterna är det två låtar som har utkristalliserat sig som klassiker mot slutet av konserterna, ”4 dar till lön” och extralåten ”De som byggde landet”, som är skrivna av årets gästartist Pärra Eriksson. Utan att den informationen alls nämndes från scen fick låtarna ännu en gång två mycket framträdande roller, speciellt den sistnämnda som blev den slutliga extralåten plus en spontan repris mitt i allt jubel.
   Sedan var allt över, publiken plockade ihop sina stolar och tillbehör och redan efter några minuter kändes det lite tomt i hjärtat när eftertanken slog mig att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna uppleva något liknande. Men när minnet är gott är allting gott.
   Tack för de här oerhört underhållande åren, Göran!

/ Håkan

Sista resan till Västra Ämtervik?

Postad: 2022-08-01 14:40
Kategori: Blogg



INNAN ÅRETS PACKMOPEDSTURNÉ hade det förkunnats att det var sista gången mopederna med sina beledsagande artister skulle rulla runt i Värmland. Som vid tidigare tillfällen, från 2010 till 2019, var vi på plats för att njuta av ännu en upplaga av detta spektakulära projekt.
   Ännu en gång prickade vi in avslutningskonserten i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård. I år med gästartisterna Stefan Sundström, Irma Schultz, Pärra Eriksson och Jakob Hultkrantz med musiker.
   Sista kvällen på den sista konserten på den sista Packmopedsturnén.... Resan till Västra Ämtervik var den här gången fylld med mer vemod än någonsin tidigare. Men också med en uppsjö av goda fantastiska minnen som varje år triggat ambitionerna för en musikalisk upplevelse utanför det konventionella musiklyssnandet.




Var det möjligen sista gången vi svängde in från E45.an och passerade de välbekanta skyltarna?...


…där vi skymtade Göran Samuelssons hem på Gamla Landsvägen bakom träden...


…strax bredvid kyrkan...


...innan vi nådde Sillegården och huset med vårt boende...


...med sin vidunderliga utsikt över Fryken...


...och upptäckte en av mopederna, med sina långa anor, som under det senaste decenniet körts av gitarristen Bengan Blomgren...


...som vi sedan såg (tillsammans med Nikke Ström och Stefan Sundström) komma körande på väg till kvällens konsertplats.


EN LÄNGRE BESKRIVNING/RECENSION av konserten kommer inom kort...

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #78: Jill Johnson 2007

Postad: 2022-08-01 07:50
Kategori: Ingen

JILL JOHNSONS PROFESSIONELLA FRAMTONING kan man inte tycka illa om men visst fanns det några opersonliga sekvenser i hennes tidiga karriär som gjorde att jag gick på den här Örebrokonserten inte helt så förväntansfull. Kanske till och med lite skeptisk men Jill kontrade med en riktigt mänsklig, naturlig och i många delar avslappnad show.
   Redan 1995 gjorde Jill skivdebut med singeln ”Shake the sugartree” och året efter kom albumet ”Sugartree”. Då sjöng hon på engelska men plötsligt blev hon schlagersångerska med countryinfluenser. Och vinnare av Melodifestivalen 1998 med balladen ”Kärleken är” men det var snart countrypop på engelska som var hennes grej. Medan hon sneglade mot amerikanska förebilder som exempelvis Shania Twain förlorade hon i mina öron mycket personlighet.
   Från 2002 började hon spela in sina skivor i USA och det lät naturligtvis bättre och bättre men också lite middle of the road utan stark identitet. 2003 fick hon nästa jättehit med ”Crazy in love” som låg på Svensktoppen i 35 veckor. Från 2005 fortsatte hon spela in sina skivor i USA och hösten 2006 kom albumet ”The woman I've become”, inspelad i Nashville, som också blev titeln på turnén under våren 2007.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2007.

JILL JOHNSON VISADE UPP SITT RÄTTA JAG

JILL JOHNSON
Konserthuset, Örebro 9/3 2007


DET BLEV INGEN ALLMÄNGILTIG COVERAFTON, det var inte ännu en schlageranpassad konsertkväll och det var definitivt ingen utpräglad Shania Twain-wannabe som stod i centrum på scenen.
   Det var med andra ord äntligen dags för Jill Johnson att visa upp sitt rätta, nakna jag i en delikat personlig föreställning. Som jag genom åren anat att hon har varit mäktig men där kompromisser och ett evigt sneglande mot kommersiella intressen genom åren påverkat henne negativt.
   Redan instrumenteringen på scen och de uppseendeväckande små högtalarna skvallrade om en dämpad och nedtonad konsert. Men på ett avskalat personligt plan där hon välkomnade publiken redan i foajén och inledde konserten på publikplats vardagligt småpratande med folk. Jill Johnson tog den här kvällen begreppet naturlighet till en helt ny nivå.
   På den nu aktuella turnén känner Jill uppenbart inga som helst krav på att vara folklig eller beräknat förutsägbar. Därför blev konserten en så trovärdig upplevelse som jag bara hoppades i min innersta förväntan skulle ske. Men samtidigt har jag alltid förstått att det bor en stor countrysångerska i den kropp som större delen av Sverige enbart förknippat med schlager och dansmusik.
   Hon har aldrig släppt ut den kompromisslösa attityden till renodlad countrymusik på skiva, senaste ”The woman I’ve become” är bara ett gott hantverk och inget mer, men på scen igår kväll under ganska så exakt 100 minuter var det genuin personlighet och en strålande sånginsats som spreds från scenen ut till ett fullsatt Konserthus.
   En positivt inställd publik, vars respons växte i takt med Jills alltmer avväpnande mänsklighet, som sedan övertygades ytterligare med musikaliska medel.
   Jill spelade förvisso huvudrollen men bandet, där jag personligen inte kände igen ett enda ansikte, överraskade i mina öron. De höll naturligtvis inte professionell Nashville-klass, svenskar som de är, men lyckades ändå ge den musikaliska inramningen den personliga touch som krävs när sångerskan längst fram har uppenbara ambitioner att slita ut sitt hjärta och bli oerhört personlig.

DET SPELADES AKUSTISK SLIDE BOKSTAVLIGEN både till höger och vänster på scenen och Micke Berg-Anderssons insatser på banjo, lapsteel och vanlig steelguitar var beundransvärd. Däremot tyckte jag inte ljudet gav musikerna full rättvisa och Jills exklusivt starka stämma försvann något i arrangemangen fast de nästan övervägande var mjuka och sammetslena.
   Det här personliga uttrycket, som jag uppfattar som mycket överraskande fast jag inte borde, gav naturligtvis gratis väg även till publikens hjärtan och hon hade ganska så omedelbart publiken i sin hand. Det handlade varken om frieri eller den gamla visan om att ge publiken vad den vill ha. Ty någon ”Crazy in love” fick vi aldrig den här kvällen. Och jag tror inte någon saknade den heller.
   Det svängde precis lika rejält i låtar som ”When love doesn’t love you” (till hälften accapella), ”Same everything”, ”Can’t get enough of you” och ett Dolly Parton-medley som framfördes helt accapella.
   Ändå var det nog i de ännu mer avskalade balladerna som nerven och passionen var mest uppenbar för kvällen. Som i ”Nathalie”, hyllningen till barnen, ”Something I can’t do”, ”Blessed are the broken hearted” och faktiskt ”Kärleken är”. Fast lite cynisk kan jag nog tycka att hon mår lite för bra för att trovärdigt sjunga om brustna hjärtan.
   Fast det gällde inte publikönskemålet ”Love hurts” som utökade extralåtarna. Glöm Nazareth och tusen coverband. Det är naturligtvis löjligt att jämföra med Emmylou Harris och Gram Parsons men ambitionen i Jills och kapellmästaren Göran Erikssons duettröster räckte väldigt långt.

Musiker:
Göran Eriksson, kapellmästare, gitarr/sång
Andreas Eriksson, slagverk
Mikael Berg Andersson, gitarr/steel/ dobro/banjo och kör
Jonas Danielsson, el- och kontrabas
Franz Bengtsson, klaviatur/dragspel
Lotta Arturén, kör/akustisk gitarr/rytminstrument

Jill Johnsons låtar:
When love doesn´t love you
Till the cowboys come home
Roots and wings
You can´t love me too much
Nathalie
Baby don’t go
Something I can´t do
Dolly Parton-medley
A woman knows
Same everything
Ringing bells
Love ain´t nothing
You’re no good
Mama he´s crazy
Have mercy
Papa come quick
Blessed are the broken hearted
I´m sorry
Can´t get enough of you
Kärleken är
The woman I´ve become
Love hurts
Love is a rose

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (479)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2022 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.