Blogginlägg från 2022-08-01

En final med flera höjdpunkter

Göran Samuelsson och Nikke Ström.


Stefan Sundström.


Bengan Blomgren och Irma Schultz.


Nikke Ström och Pärra Eriksson.

Bilder: Jan-Åke Siljeström
Irma Schultz och Julia Schabbauer.


"PACKMOPEDSTURNÉN 22"
Göran Samuelsson/Stefan Sundström/Irma Schultz/Pärra Eriksson/Jakob Hultcrantz
Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik 31 juli 2022
Konsertlängd: 19:00-19:49 och 20:19-22:00 (49+101 = 150 min)
Min plats: Stående ca 30 m snett till vänster om scenen

HISTORIEN OM PACKMOPEDSTURNÉN fick ett planerat slut på söndagskvällen i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård i Västra Ämtervik. Historien är 30 år gammal, Göran startade (helt ensam) 1992, och årets konsert var den 25:e(!) i ordningen och lockade mer folk (drygt 700) än någonsin.
   En publik som fick se och höra två artister som har varit med på tidigare turnéer, Stefan Sundström och Irma Schultz, och två värmländska profiler, Pärra Eriksson och Jakob Hultcrantz, plus ett sedvanligt skickligt kompband som var förstärkta med fiolspelaren Maria Larsson.
   Turnéorganisatören Samuelsson tog i vanlig ordning en huvudsakligen tillbakdragen roll och lät gästartisterna avlösa varandra vid mikrofonen.
   Till tonerna av ”Värmlandsvisan” ur högtalarna äntrade artistskaran punktligt scenen framför ladugården i Görans trädgård innan han klev fram till mikrofonen och hälsade välkomna till den rekordstora publiken: Inför folkmassan kom det spontant ”Vilken grej!” ur hans mun innan han berättade att årets turné på moped sträckte sig över 80 mil.
   I den lite vemodiga tonen ville Göran, med sedvanlig ödmjukhet, skänka en tanke till alla artister som har bidragit till Packmopedsturnén genom åren. Och då speciellt till några som inte längre finns med oss, Totta Näslund, Thorstein Bergman, Peter Lundblad och Ola Magnell, genom att ensam på scen framföra ”Blommig blå syrén”.
   Med hela artistskaran och bandet på plats fortsatte Göran vid mikrofonen med ”Nästan som en dröm”, på just den låten med sin dotter Ellinor Samuelsson-Hoppe på piano. Sedan var evenemanget igång på allvar för 12:e kvällen i rad.
   Den nyinhoppade pianisten Niklas Medin förstärkte bandet och tog något av täten på låten ”Solberga”, från Pärra Erikssons band Môra-Pers repertoar och sjöngs av det bandets Maria Larsson. Utan att ha deltagit på Packmopedsturnén har Pärra Eriksson under de senaste dryga tio åren haft en stor roll på innehållet. Mer om det senare.
   När Stefan Sundström för andra gången medverkar på Packmopedsturnén fick han nästan en huvudroll på scenen, stor, brysk och rejäl som han gärna framställer sig. På hans ”Som en fisk på torra land” blev årets typiska musikaliska sound särskilt tydligt. Mycket fiol och piano fick ibland större utrymme än den alltid så imponerande gitarristen Bengan Blomgren.
   Bandet hade också en frisk fläkt i den blott 30-åriga trummisen Julia Schabbauer där den grymt rutinerade basisten Nikke Ström stod för de tunga rytmerna.
   Irma Schultz reste runt med Packmopedsturnén redan 2007 och gjorde nu stor comeback utan att höja varken energin eller volymen. Finstämt och vackert sjöng hon sin Joni Mitchell-översättning, ”Lilla grön”, plus några egna gamla hits från 90-talet.

JAKOB HULTCRANTZ VAR ETT PÅ FÖRHAND okänt namn för mig men har tydligen firat triumfer som skådespelare både på tv och på Västanå Teater. Energifylld reciterade han flera texter, bland annat poeten Ismael Atari från Hagfors, men sjöng och spelade några låtar också.
   Inte överraskande var det Stefan Sundström som höjde tempot och volymen mest den här kvällen. Han brukar kallas Farstas Mick Jagger och på några låtar, ”Det är så mycket jag inte behöver” och ”Fri sprit och taxi hem”, doftade det verkligen Stones om hela soundet på scen. Utan att vi i publiken längtade till Friends Arena som just då upplevde Stones på riktigt.
   Men i låten där Stefan imponerade mest den här kvällen, den 27 år gamla ”Först när det var slut”, var det en helt annan ton på både arrangemang, låt och sångröst. Den gjordes i underbar duett med Maria Larsson. Kanske kvällens största höjdpunkt.
   Efter ännu en fin recitation av Jakob Hultcrantz, ”Mitt älskadse Värmland”, fick Göran Samuelsson all uppmärksamhet i den sällan framförda ”Stormar och lä” i nyarrangerad, oerhört vacker och effektiv musikalisk skrud.
   Under de senaste årens Packmopedsturné-konserterna är det två låtar som har utkristalliserat sig som klassiker mot slutet av konserterna, ”4 dar till lön” och extralåten ”De som byggde landet”, som är skrivna av årets gästartist Pärra Eriksson. Utan att den informationen alls nämndes från scen fick låtarna ännu en gång två mycket framträdande roller, speciellt den sistnämnda som blev den slutliga extralåten plus en spontan repris mitt i allt jubel.
   Sedan var allt över, publiken plockade ihop sina stolar och tillbehör och redan efter några minuter kändes det lite tomt i hjärtat när eftertanken slog mig att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna uppleva något liknande. Men när minnet är gott är allting gott.
   Tack för de här oerhört underhållande åren, Göran!

/ Håkan

Sista resan till Västra Ämtervik?

INNAN ÅRETS PACKMOPEDSTURNÉ hade det förkunnats att det var sista gången mopederna med sina beledsagande artister skulle rulla runt i Värmland. Som vid tidigare tillfällen, från 2010 till 2019, var vi på plats för att njuta av ännu en upplaga av detta spektakulära projekt.
   Ännu en gång prickade vi in avslutningskonserten i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård. I år med gästartisterna Stefan Sundström, Irma Schultz, Pärra Eriksson och Jakob Hultkrantz med musiker.
   Sista kvällen på den sista konserten på den sista Packmopedsturnén.... Resan till Västra Ämtervik var den här gången fylld med mer vemod än någonsin tidigare. Men också med en uppsjö av goda fantastiska minnen som varje år triggat ambitionerna för en musikalisk upplevelse utanför det konventionella musiklyssnandet.




Var det möjligen sista gången vi svängde in från E45.an och passerade de välbekanta skyltarna?...


…där vi skymtade Göran Samuelssons hem på Gamla Landsvägen bakom träden...


…strax bredvid kyrkan...


...innan vi nådde Sillegården och huset med vårt boende...


...med sin vidunderliga utsikt över Fryken...


...och upptäckte en av mopederna, med sina långa anor, som under det senaste decenniet körts av gitarristen Bengan Blomgren...


...som vi sedan såg (tillsammans med Nikke Ström och Stefan Sundström) komma körande på väg till kvällens konsertplats.

EN LÄNGRE BESKRIVNING/RECENSION av konserten kommer inom kort...

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #78: Jill Johnson 2007

JILL JOHNSONS PROFESSIONELLA FRAMTONING kan man inte tycka illa om men visst fanns det några opersonliga sekvenser i hennes tidiga karriär som gjorde att jag gick på den här Örebrokonserten inte helt så förväntansfull. Kanske till och med lite skeptisk men Jill kontrade med en riktigt mänsklig, naturlig och i många delar avslappnad show.
   Redan 1995 gjorde Jill skivdebut med singeln ”Shake the sugartree” och året efter kom albumet ”Sugartree”. Då sjöng hon på engelska men plötsligt blev hon schlagersångerska med countryinfluenser. Och vinnare av Melodifestivalen 1998 med balladen ”Kärleken är” men det var snart countrypop på engelska som var hennes grej. Medan hon sneglade mot amerikanska förebilder som exempelvis Shania Twain förlorade hon i mina öron mycket personlighet.
   Från 2002 började hon spela in sina skivor i USA och det lät naturligtvis bättre och bättre men också lite middle of the road utan stark identitet. 2003 fick hon nästa jättehit med ”Crazy in love” som låg på Svensktoppen i 35 veckor. Från 2005 fortsatte hon spela in sina skivor i USA och hösten 2006 kom albumet ”The woman I've become”, inspelad i Nashville, som också blev titeln på turnén under våren 2007.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2007.

JILL JOHNSON VISADE UPP SITT RÄTTA JAG

JILL JOHNSON
Konserthuset, Örebro 9/3 2007

DET BLEV INGEN ALLMÄNGILTIG COVERAFTON, det var inte ännu en schlageranpassad konsertkväll och det var definitivt ingen utpräglad Shania Twain-wannabe som stod i centrum på scenen.
   Det var med andra ord äntligen dags för Jill Johnson att visa upp sitt rätta, nakna jag i en delikat personlig föreställning. Som jag genom åren anat att hon har varit mäktig men där kompromisser och ett evigt sneglande mot kommersiella intressen genom åren påverkat henne negativt.
   Redan instrumenteringen på scen och de uppseendeväckande små högtalarna skvallrade om en dämpad och nedtonad konsert. Men på ett avskalat personligt plan där hon välkomnade publiken redan i foajén och inledde konserten på publikplats vardagligt småpratande med folk. Jill Johnson tog den här kvällen begreppet naturlighet till en helt ny nivå.
   På den nu aktuella turnén känner Jill uppenbart inga som helst krav på att vara folklig eller beräknat förutsägbar. Därför blev konserten en så trovärdig upplevelse som jag bara hoppades i min innersta förväntan skulle ske. Men samtidigt har jag alltid förstått att det bor en stor countrysångerska i den kropp som större delen av Sverige enbart förknippat med schlager och dansmusik.
   Hon har aldrig släppt ut den kompromisslösa attityden till renodlad countrymusik på skiva, senaste ”The woman I’ve become” är bara ett gott hantverk och inget mer, men på scen igår kväll under ganska så exakt 100 minuter var det genuin personlighet och en strålande sånginsats som spreds från scenen ut till ett fullsatt Konserthus.
   En positivt inställd publik, vars respons växte i takt med Jills alltmer avväpnande mänsklighet, som sedan övertygades ytterligare med musikaliska medel.
   Jill spelade förvisso huvudrollen men bandet, där jag personligen inte kände igen ett enda ansikte, överraskade i mina öron. De höll naturligtvis inte professionell Nashville-klass, svenskar som de är, men lyckades ändå ge den musikaliska inramningen den personliga touch som krävs när sångerskan längst fram har uppenbara ambitioner att slita ut sitt hjärta och bli oerhört personlig.

DET SPELADES AKUSTISK SLIDE BOKSTAVLIGEN både till höger och vänster på scenen och Micke Berg-Anderssons insatser på banjo, lapsteel och vanlig steelguitar var beundransvärd. Däremot tyckte jag inte ljudet gav musikerna full rättvisa och Jills exklusivt starka stämma försvann något i arrangemangen fast de nästan övervägande var mjuka och sammetslena.
   Det här personliga uttrycket, som jag uppfattar som mycket överraskande fast jag inte borde, gav naturligtvis gratis väg även till publikens hjärtan och hon hade ganska så omedelbart publiken i sin hand. Det handlade varken om frieri eller den gamla visan om att ge publiken vad den vill ha. Ty någon ”Crazy in love” fick vi aldrig den här kvällen. Och jag tror inte någon saknade den heller.
   Det svängde precis lika rejält i låtar som ”When love doesn’t love you” (till hälften accapella), ”Same everything”, ”Can’t get enough of you” och ett Dolly Parton-medley som framfördes helt accapella.
   Ändå var det nog i de ännu mer avskalade balladerna som nerven och passionen var mest uppenbar för kvällen. Som i ”Nathalie”, hyllningen till barnen, ”Something I can’t do”, ”Blessed are the broken hearted” och faktiskt ”Kärleken är”. Fast lite cynisk kan jag nog tycka att hon mår lite för bra för att trovärdigt sjunga om brustna hjärtan.
   Fast det gällde inte publikönskemålet ”Love hurts” som utökade extralåtarna. Glöm Nazareth och tusen coverband. Det är naturligtvis löjligt att jämföra med Emmylou Harris och Gram Parsons men ambitionen i Jills och kapellmästaren Göran Erikssons duettröster räckte väldigt långt.

Musiker:
Göran Eriksson, kapellmästare, gitarr/sång
Andreas Eriksson, slagverk
Mikael Berg Andersson, gitarr/steel/ dobro/banjo och kör
Jonas Danielsson, el- och kontrabas
Franz Bengtsson, klaviatur/dragspel
Lotta Arturén, kör/akustisk gitarr/rytminstrument

Jill Johnsons låtar:
When love doesn´t love you
Till the cowboys come home
Roots and wings
You can´t love me too much
Nathalie
Baby don’t go
Something I can´t do
Dolly Parton-medley
A woman knows
Same everything
Ringing bells
Love ain´t nothing
You’re no good
Mama he´s crazy
Have mercy
Papa come quick
Blessed are the broken hearted
I´m sorry
Can´t get enough of you
Kärleken är
The woman I´ve become
Love hurts
Love is a rose

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.