Blogginlägg från 2014-08-22

Covers: Jeff Lynne

JEFF LYNNE: Long wave (Big Trilby, 2012)

Jeff Lynne är som soloartist mycket sporadisk på skiva. Och har faktiskt bara gjort ett enda soloalbum förutom denna. På "Armchair theatre" (1990) tangerade han coverkategorin med några versioner av de gamla låtarna "September song" (Kurt Weil) och "Stormy weather" från 1933. Här löper han linan ut med enbart covers med temat låtar han en gång i tiden hörde på radion (Long wave=långvåg).
   Det betyder i urval ofta gamla evergreens men han har ofta, tack och lov, valt att uppdatera arrangemangen till nutid eller kanske 70-tal åtminstone. I vanlig ordning spelar han alla instrument själv med ett välproducerat luftigt sound. Han har ju lång erfarenhet (Dave Edmunds, Brian Wilson, George Harrison, Tom Petty, Roy Orbison, Del Shannon, Duane Eddy, Ringo Starr, Paul McCartney, The Beatles (!) och många, många fler) på området.
   "Long wave" har en rekordkort speltid, 27:18. Korta låtar och samtliga framförs under tre minuter (en låt under två...).
   Albumet innehåller väl inga stora överraskningar och är framförallt, från den gamla miljön på skivomslaget till flera 30- och 40-talslåtar, en evergreenbaserad skiva där minnen ska spela en större roll än urvalet låtar.
   Lynne har dock med en säregen klang satt sin egen prägel på många låtar med sitt typiska sätt att luftigt och storslaget producera många låtar fast han själv är ensam musiker på skivan. Som den inledande "She", en tung ballad, nasal röst och ett sound som påminner om George Harrisons "All things must pass" där flera lager av sångröster gränsar till gamla ELO-skivor. Mycket mer modernt jämfört med Elvis Costellos version av samma låt från Notting Hill-filmen.
   På Lynnes tolkning av Everly Brothers gamla "So sad" spelar, inte överraskande, rösterna en stor roll och de feta luftiga akustiska gitarrerna placerar låten i en modern värld.
   Ibland är urvalet lite för känt för att det ska bli spännande, exempelvis Charlie Chaplins "Smile" och "Love is a many splendored thing", men en låt från 1940 som jag inte hade något förhållande till, "Bewitched, Bothered and Bewildered", överraskar däremot. En bra ballad med Lynnes typiska telefonröst som pikant detalj.
   Han lyckas också med sin Roy Orbison-hyllning, "Running scared", där lager av akustiska gitarrer, en växande intensitet i arrangemanget och konstgjorda stråkar kanske gör resultatet lite för sött men ändå njutbart.
   Däremot låter det inte lika naturligt när Lynne i "Mercy mercy" ska försöka reproducera ett tajt gruppsound och falsettröst på helt egen hand. Soulkänslan blir lite tillgjord. Vilket också gäller versionen av Chuck Berrys "Let it rock", katten bland hermelinerna på skivan. Låter som ett överblivet ELO-spår. Lite tunnare, lite mer omotiverat och opersonligt.

1. "She"   (Charles Aznavour/Herbert Kretzmer) 2:41
1974. Singel med Charles Aznavour.
2. "If I Loved You"   (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein) 2:21
1945. Från musikalen "Carousel".
3. "So Sad (to Watch Good Love Go Bad)"    (Don Everly) 2:33
1960. Från albumet "It's Everly time" med The Everly Brothers.
4. "Mercy Mercy"   (Don Covay/Ronald Dean Miller) 2:53
1964. Singel med Don Covay Goodtimers.
5. "Running Scared"   (Roy Orbison/Joe Melson) 2:10
1961. Singel med Roy Orbison.
6. "Bewitched, Bothered and Bewildered"   (Richard
Rodgers/Lorenz Hart) 2:20
1940. Från musikalen "Pal Joey".
7. "Smile"   (Charlie Chaplin/John Turner/Geoffrey Parsons) 2:32
1936. Från filmen "Modern times".
8. "At Last"   (Mack Gordon/Harry Warren) 2:34
1941. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
9. "Love Is a Many-Splendored Thing"   (Sammy Fain/Paul
Francis Webster) 2:30
1955. Singel med The Four Aces.
10. "Let It Rock"   (Chuck Berry) 1:52
1960. Singel med låtskrivaren.

Bonuslåt:
11. "Beyond the Sea" (Jack Lawrence/Charles Trénet) 2:53
1946/1948. Original på franska ("La mer") med Charles Trénet/På engelska med Benny Goodman.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.