Blogginlägg från mars, 2000

Minnen av de klassiska konserterna

Postad: 2000-03-31 21:01
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2000.

Har man inget minne - har man ingen framtid, som någon filosof kunde ha sagt för tusen år sedan.
Som uppmärksammade Meny-läsare redan har sett så efterlyser vi personliga betraktelser från förr. Om klassiska konserter med klassiska artister som etsat klassiska minnen i varje konsertbesökares hjärna.
   För att reta konsertnerven och väcka upp minnet nÃ¥gra grader sÃ¥ har vi nämnt nÃ¥gra konserttillfällen frÃ¥n förr. FrÃ¥n Who 1966 till Iggy Pop 1987. Och mÃ¥nga namn däremellan.
   Men det finns naturligtvis sÃ¥ mycket mer att minnas, sÃ¥ mÃ¥nga fler artister och framförallt sÃ¥ mÃ¥nga fler oförglömliga ögonblick att redovisa frÃ¥n Örebros lÃ¥nga historia som konsertstad.
   Det behöver inte alltid vara i de stora sammanhangen det oförglömliga hände. Inte heller behöver minnet nödvändigtvis vara heltäckande utan nÃ¥gon läcker detalj, ett intressant datum eller nÃ¥gon kort personlig reflektion kring nÃ¥gon konsert för 20-30 Ã¥r sedan.
   Vad hände exempelvis under 60-talsÃ¥ren pÃ¥ Power House, när det lÃ¥g i hörnet TrädgÃ¥rdsgatan-Engelbrektsgatan? Gitarristen Bela Svärdmark har pÃ¥ sin hemsida initierat och personligt berättat om ett jam med Peter Green och Fleetwood Mac 23 november 1968 och det finns väl anledning att tro att det dÃ¥ levande musiklivet i Örebro hade fler sÃ¥dana celebra och spontana besök. Och vad hände egentligen pÃ¥ mÃ¥nga av Örebros ungdomsgÃ¥rdar under 60-talet.
   Att mÃ¥nga framgÃ¥ngsrika svenska band spelade där vet vi men hur är det med John Mayall's Bluesbreakers med Eric Clapton pÃ¥ NorrbygÃ¥rden? Ryktet gÃ¥r, mÃ¥nga säger sig komma ihÃ¥g men minnet vill inte riktigt ta fram ett exakt datum. Är det nÃ¥gon som har ett glasklart minne sÃ¥ skriv: meny@nerikes.se.
   MÃ¥nga, inklusive gitarristen Finn Sjöberg pÃ¥ sin hemsida, vill ocksÃ¥ placera en konsert med Cream i Örebro pÃ¥ 60-talet. Men jag har dammsugit konsertlistor med Clapton och Cream men har inte upptäckt nÃ¥got relevant datum.
   Till raden av alla redan uppräknade namn kan vi ocksÃ¥ lägga namn som Kinks, Hollies, Spencer Davis Group, Ronnie Lane, Chuck Berry, John Cale, Rockpile, John Hiatt och Pogues (med Elvis Costello i publiken).
Det är bara att tänka efter. Och minnas.

/ HÃ¥kan

Allt skulle bli bättre vid en flytt till Brunnsparken

Postad: 2000-03-27 19:46
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i mars 2000.

Nyheten om att Slottsfestivalen i sommar eventuellt flyttar till Brunnsparken engagerar onekligen folk. Både negativt och positivt. Några ser möjligheterna i en flytt medan 3 av 4, i skrivande stund, förkastar det nya förslaget.
   OmrÃ¥det kring Slottet är knappast en perfekt eller naturlig plats för en musikfestival. Vi har mÃ¥nga gÃ¥nger klagat pÃ¥ stora scenens placering, de obekväma kullerstenarna under vÃ¥ra fötter och de begränsade publikplatserna framför vallgraven.
   Ã„ndÃ¥ är motstÃ¥ndet mot en flyttning stort. Allt skulle bli bättre vid en flytt till Brunnsparken. De stora ytorna framför stora scenen kan svälja en storpublik där alla ser och hör bra. Den lilla alternativa scenen kan husera inomhus i Globen eller utomhus pÃ¥ grässlänten bortom. Det skulle sammantaget bli en mycket bättre festival. Ur musikalisk synpunkt.
   Det fungerade exempelvis i somras när Kalas-turnén mellanlandade och verkligen drog folk i tusental till den gamla folkparken. Men vad jag förstÃ¥r av debatten sÃ¥ är inte det musikaliska eller miljön det viktigaste. Tillgänglighet, motstÃ¥nd till förändringar i allmänhet och den stora negativa klangen i Brunnsparkens namn är större skäl till alla skeptiska uppfattningar.
   Denna gemytligt gröna oas och perfekta plats för konserter med sina naturliga scener räcker dock inte för att locka folk frÃ¥n stadskärnan till parken.
   Hela folkparkstraditionen är nedläggningshotad sÃ¥ det är inte helt enkelt att locka massorna till parken. Men ett slagkraftigt program är givetvis grunden till ännu en kommersiellt lyckad festival.
   Det är artisterna som gör festivalen och kan Hasse Hjort & Co lägga mindre pengar pÃ¥ staket och plank och mer pÃ¥ artisterna sÃ¥ finns det hopp. Och därmed hÃ¥va in det bästa som Sverige har att erbjuda i artistväg plus eventuellt nÃ¥gon utländsk krydda sÃ¥ är jag övertygad om att Slottsfestivaltraditionerna kan fÃ¥ en naturlig men lite annorlunda fortsättning i det lummiga Brunnsparken.

/ HÃ¥kan

Blå Tåget konsert

Postad: 2000-03-17 14:06
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 2000.

KONSERT
BLÃ… TÃ…GET
Svensson & Co, Örebro 17/3 2000


Gruppen som drog till sig oanad uppmärksamhet på Svensson & Co i fredags var Blå Tåget. En grupp som existerade på riktigt för nästan 30 år sedan och inte ens då hade någon större musikalisk vision att bjuda på. Då var det politisk musik med väldigt tydliga förtecken.
   Nu har dessa proggpionjärer blivit riktiga mysfarbröder, karikatyrer som tagna ur ett diskussionsprogram pÃ¥ teve, som presenterade ett digert program (just sÃ¥ beskrev Tor Berger konsertformen) med utförliga presentationer av lÃ¥tarna och paus för skivförsäljning mitt i konserten. Och kollektivet är fortfarande viktigare än personerna ty BlÃ¥ TÃ¥get-medlemmarnas namn presenterades aldrig.
   I dagsläget behövs progressiva vindar som motpol till alla marknadskrafter som drar hit och dit. Men BlÃ¥ TÃ¥get i dag är snarare ett nostalgiskt fenomen jämfört med exempelvis Mikael Wiehes lyhörda utveckling.
   Torkel Rasmusson kunde inte sjunga bättre nu än dÃ¥ men gruppen har kvar sitt vemodigt musikaliska sprÃ¥k som är primitivt men ändÃ¥ rätt underhÃ¥llande. PÃ¥ en nivÃ¥ som överlevt mÃ¥nga vintrar sedan 1972.
   DÃ¥ menar jag en nivÃ¥ där Kjell Höglund skulle beskrivas som välsjungande och tonsäker. Ty varken Torkel eller Tore Berger har nÃ¥gra bärande röster. Men inte desto mindre personliga stämmor.
   Och med en virtuos i musikern Kjell Westling, pÃ¥ bÃ¥de blÃ¥s- och stränginstrument, sÃ¥ havererade aldrig föreställningen fast tempot var sävligt och utdraget.
   Sedan visade det sig att gruppens nya lÃ¥tar frÃ¥n senaste skivan "Moderna material", men ocksÃ¥ nÃ¥gra helt nyskrivna, rimmade perfekt med gamla klassiker som "Glassfabriken" och "I guds frÃ¥nvaro".
   Och sÃ¥ kvällens oändliga önskemÃ¥l, "Den ena handen vet vad den andra gör" som i folkmun döpts om till "Staten & kapitalet", som efter närmare tvÃ¥ timmar kom som efterlängtad final pÃ¥ konserten.
En konsert som hade sitt kultvärde och var mer kul än bra.

/ HÃ¥kan

"Silver"

Postad: 2000-03-15 16:10
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2000.

WILMER X
Silver
(EMI/Hi Fidelity)


Wilmers nya album går i förra skivans fotspår. På "Primitiv", i mina öron 1998 års bästa svenska album, visade det rutinerade veteranbandet upp en härlig entusiasm med ett envist rockande som kännetecken.
   "Silver" är i mÃ¥nga avseenden en naturlig fortsättning, kanske en liten repris, pÃ¥ den succén. Inte alls oäven, inte alls upprepande men den nya skivan har större förväntningar att tävla mot.
   De inställsamma balladernas tid är för länge sedan förbi i Wilmers karriär. Däremot har Nisse Hellberg lärt sig den svÃ¥ra konsten att ta en lÃ¥t bÃ¥de upp och ned. "Saker jag inte bryr mig om" och "Simma till Amerika" är tvÃ¥ utsökta exempel pÃ¥ den skolan.
   Den senare är albumets klart mest lysande lÃ¥t. FrÃ¥n texten (om de gamla, hÃ¥rdhudade badhusvakterna) via de snygga gitarrerna, den effektiva syntslingan till de slagkraftiga körerna. Kort sagt en av Nisses allra bästa lÃ¥tar nÃ¥gonsin.
   SingelspÃ¥ret "Alltid är en lÃ¥ng lÃ¥ng tid", pÃ¥ albumet utökat med ett akustiskt intro som ekar "You can't always get what you want", kunde ocksÃ¥ ha tillhört de där omväxlande lÃ¥tarnas lilla skara men ramlar snabbt in i det traditionella Wilmer X-formatet.
   Ett format som varit mall till lÃ¥tar som "Jag flippar ut", "Tänk om, vänd om", "Lava", "LÃ¥t oss tala om lust" och "Fullblod". LÃ¥tar som allra minst överraskar men ändÃ¥ har en trygg, traditionell bas i det typiska Wilmer X-soundet. Där vi inte pratar upprepning utan utveckling.

/ HÃ¥kan

"The Million Dollar Hotel"

Postad: 2000-03-10 15:23
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2000.

FILMMUSIK
The Million Dollar Hotel
(Island)


Bono har inte bara skrivit manuskript och finansierat Wim Wenders nya film. Helt logiskt är han också ansvarig för soundtracket som har ett osedvanligt intressant innehåll och en ännu ovanligare hög lägstanivå.
   Dels bidrar Bono själv med mÃ¥nga insatser och dels finns han med i bakgrunden pÃ¥ de flesta lÃ¥tarna.
   "The Million Dollar Hotel" är ett naturligt sammanhängande soundtrack. Hela U2 figurerar pÃ¥ tre spÃ¥r som samtliga hÃ¥ller en oerhörd kvalité. Som släcker törsten pÃ¥ varje U2-fanatiker som trÃ¥nar efter ett nyinspelat album frÃ¥n de fyra irländarna som här Ã¥terförenats med bÃ¥de Brian Eno och Daniel Lanois.
   Skivan inleds storartat med "The ground beneath her feet", Salman Rushdies text till U2:s musik. Med en hook, spelad pÃ¥ steelgitarr, som inte undgÃ¥r nÃ¥gon. Även "Stateless" och "The first time" är starka lÃ¥tar av klassiskt U2-snitt. Ett steg tillbaka till tiden när U2 var ett ödesmättat, majestätiskt och magiskt band.
   PÃ¥ ytterligare tre lÃ¥tar uppträder Bono pÃ¥ egen hand, ofta tillsammans med ett specialkomponerat band, och dyker ocksÃ¥ upp bakom skÃ¥despelerskan Milla Jovovich, hennes version av Lou Reeds "Satellite of love" är super.
   I The Million Dollar Hotel Band, som leds av Bono och Lanois, Ã¥terfinns bÃ¥de Brian Eno, Jon Hassell och Bill Frisell som bidrar med soloinsatser som lutar Ã¥t det jazziga men ändÃ¥ inte faller ur ramen.
   Inte ens Hassells nio minuter lÃ¥nga liveversion av "Amsterdam blue" är malplacerad i det här sammanhanget men drar möjligen ner tempot en aning. Liksom nÃ¥gra repriser av redan framförda lÃ¥tar.
   Ã„ven en osannolik och helt sanslös version av "Anarchy in the UK", som avslutar skivan, hör hemma pÃ¥ den här skivan fast den musikaliskt stÃ¥r ut ordentligt. Det är latinrockaren Tito Larriva som tillsammans med husbandet drar en galet spansksprÃ¥kig(!) version av Sex Pistols klassiker, här med titeln "Anarchy in the USA". Med halva U2 och gitarristen Chris Spedding (som okrediterad även spelade pÃ¥ originalet 1976!) i det utökade kompet. Vilken final.

/ HÃ¥kan

Historiskt steg av Mikael Wiehe

Postad: 2000-03-03 19:41
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 2000.

För närmare trettio år sedan sjöng han "Ingenting förändras av sig själv" och det var så sant, så sant. För när 2000-talet är här och solokarriären tagit många varv runt solen gör han något nytt. Ett steg som visserligen är värdigt en portalfigur som Mikael Wiehe men det känns ändå historiskt att hans nästa skiva släpps på multinationella EMI.
   Efter sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r som solidarisk artist och pionjär i vänsterrörelsen är det givetvis inga protester till hans handlande ty tiden har sprungit ifatt Wiehe som nu mÃ¥ste tävla pÃ¥ samma villkor som alla andra artister. För en artist som redan samarbetat med alla frÃ¥n Tomas Ledin till ThÃ¥ström sÃ¥ är steget över till storfinansen, som det brukade heta i vänsterkretsar, musikaliskt inte sÃ¥ lÃ¥ngt. Moraliskt betydligt längre.
   Med Wiehes sedvanliga dignitet sker det helt pÃ¥ hans egna villkor. Det stod helt klart när jag förra veckan fick tvÃ¥ olika promotionskivor i min hand. Wiehe befinner sig nu pÃ¥ ett professionellt skivbolag där marknadsföing är a och o. Vilket fÃ¥tt till följd att samtidigt som en promo-sampler, med sex lÃ¥tar frÃ¥n skivan, gÃ¥tt ut till landets skivrecensenter sÃ¥ har Wiehes produktionsbolag United Stage ingÃ¥tt en pakt med fackföreningsrörelsen och presenterar tillsammans med Kommunal en femspÃ¥rs-CD som distribueras till 40 000 förtroendevalda.
   Det kallar jag mÃ¥linriktad marknadsföring ty skivorna är anpassade sina mÃ¥lgrupper, mjukare urval till Kommunal och ett fräckare anslag till recensenterna, pÃ¥ ett helt raffinerat sätt. Under alla Ã¥ren pÃ¥ MNW och Amalthea var sÃ¥dan kommersiell exponering knappast möjlig.
   Det kändes ocksÃ¥ som ett litet steg för mänskligheten och ett stort steg för Mikael Wiehe när han förra veckan, samtidigt med distributionen av reklamskivorna, fick stort utrymme i Luuks pratshow.
   Till saken hör dessutom att smakproven sammantaget visar upp en mer politisk, musikaliskt djärvare, mer engagerad, slagkraftigare och mer intressant Wiehe än pÃ¥ mycket längre.
   PÃ¥ den snällare Kommunal-skivan ingÃ¥r en nyinspelad version av "Titanic" som knappast Ã¥terfinns pÃ¥ nya skivan. Där gör han ocksÃ¥ en lÃ¥t, "Den enda vägen", nästan helt akustisk som pÃ¥ det kommande albumet är elektrisk efter Neil Young-modell. Och den bitande, fräsande "Jag slipar knivar" kommer knappast att hamna pÃ¥ Svensktoppen.
   Mer om det riktiga albumet nästa vecka.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2000 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.