Blogginlägg

"The Million Dollar Hotel"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2000.

FILMMUSIK
The Million Dollar Hotel
(Island)

Bono har inte bara skrivit manuskript och finansierat Wim Wenders nya film. Helt logiskt är han också ansvarig för soundtracket som har ett osedvanligt intressant innehåll och en ännu ovanligare hög lägstanivå.
   Dels bidrar Bono själv med mÃ¥nga insatser och dels finns han med i bakgrunden pÃ¥ de flesta lÃ¥tarna.
   "The Million Dollar Hotel" är ett naturligt sammanhängande soundtrack. Hela U2 figurerar pÃ¥ tre spÃ¥r som samtliga hÃ¥ller en oerhörd kvalité. Som släcker törsten pÃ¥ varje U2-fanatiker som trÃ¥nar efter ett nyinspelat album frÃ¥n de fyra irländarna som här Ã¥terförenats med bÃ¥de Brian Eno och Daniel Lanois.
   Skivan inleds storartat med "The ground beneath her feet", Salman Rushdies text till U2:s musik. Med en hook, spelad pÃ¥ steelgitarr, som inte undgÃ¥r nÃ¥gon. Även "Stateless" och "The first time" är starka lÃ¥tar av klassiskt U2-snitt. Ett steg tillbaka till tiden när U2 var ett ödesmättat, majestätiskt och magiskt band.
   PÃ¥ ytterligare tre lÃ¥tar uppträder Bono pÃ¥ egen hand, ofta tillsammans med ett specialkomponerat band, och dyker ocksÃ¥ upp bakom skÃ¥despelerskan Milla Jovovich, hennes version av Lou Reeds "Satellite of love" är super.
   I The Million Dollar Hotel Band, som leds av Bono och Lanois, Ã¥terfinns bÃ¥de Brian Eno, Jon Hassell och Bill Frisell som bidrar med soloinsatser som lutar Ã¥t det jazziga men ändÃ¥ inte faller ur ramen.
   Inte ens Hassells nio minuter lÃ¥nga liveversion av "Amsterdam blue" är malplacerad i det här sammanhanget men drar möjligen ner tempot en aning. Liksom nÃ¥gra repriser av redan framförda lÃ¥tar.
   Ã„ven en osannolik och helt sanslös version av "Anarchy in the UK", som avslutar skivan, hör hemma pÃ¥ den här skivan fast den musikaliskt stÃ¥r ut ordentligt. Det är latinrockaren Tito Larriva som tillsammans med husbandet drar en galet spansksprÃ¥kig(!) version av Sex Pistols klassiker, här med titeln "Anarchy in the USA". Med halva U2 och gitarristen Chris Spedding (som okrediterad även spelade pÃ¥ originalet 1976!) i det utökade kompet. Vilken final.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.