Blogginlägg från april, 2000

Eldkvarn konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 2000.

KONSERT
ELDKVARN
Kumla Torg, 26/4 2000

Inte vet jag var Eldkvarn hade hämtat all positiv inspiration ifrån. Inte vet jag heller hur Plura och bandet så oväntat kunde prestera ett nästan fläckfritt framträdande. Och jag vet definitivt inte hur det kan låta så tekniskt bra och kristallklart om Eldkvarns nuvarande sound.
   Däremot vet jag att gruppens spelning på Kumla Torg i onsdagskväll var en av de allra bästa jag någonsin upplevt med det bandet. Ingen rutin på räls, ingen familjär lättvariant på Eldkvarn.
   Inramningen var dock oroväckande. Regn i luften, spridda åskådarled, insamlingsbössor, ungar som jagade varandra och en i övrigt oinspirerad atmosfär trots all gränslös vänlighet i mikrofonerna.
   Det var inte direkt hemmaplan för rockstofilerna i gamla Eldkvarn. Inte desto mindre överraskade de alla, nästan inklusive sig själva, genom att bjuda på en både spännande (mycket nytt material), tekniskt fulländad och en förbluffande inspirerad konsert.
   Eldkvarn valde inledningsvis inte den breda och säkra vägen till succé. Utan gav rejält utrymme, sex låtar, från förra årets otroligt hyllade, med viss reservation från undertecknad, album "Limbo". Inte ens den groteskt långa "27" fick den ovana konsertpubliken att skruva på sig.
   När sedan gamla och ännu äldre Eldkvarn-klassiker radades upp i ännu mer inspirerade nyarrangemang visste tillfredställelsen inga gränser. Som när trummisen Werner Modiggårds sång fick "Alice" att bli rena gospeln och Carla Jonssons lätt bluesiga gitarr på de nya låtarna fick mig delvis att ändra åsikt om senaste skivan.
   Och det genomgående glasklara men inte mesiga ljudet höll i sig långt in i de vilt rockiga låtarna. Som fick mig att för en kväll göra Eldkvarn till en svensk instrumental motsvarighet till E Street Band.

Eldkvarns låtar:
Som om du var här
Allt det här som gör så ont
Du älskar inte mej
Samma sort
Två hjärtan
27
Kärlekens tunga
Största skvallret i stan
Kungarna från Broadway
Man utan namn
Alice
Somliga går i trasiga skor
Pojkar pojkar pojkar
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Nerför floden

/ Håkan

Eskobar Violet konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 2000.

KONSERT
ESKOBAR
VIOLET
Mono, Örebro 20/4 2000

Två band, två konserter och en kväll som blev natt när ny svensk rock av skiftande kvalité fick en chans att visa upp sig.
   Eskobar och Violet, båda albumdebuterade för en månad sedan, men har i övrigt inte mycket gemensamt rent musikaliskt. Så Mono-kvällen, som för övrigt spelades in av P3 Live (sänds 15 maj), hade sina ups & downs fast konserterna var korta, runt en halvtimma.
   Eskobar inledde fast deras kommersiella framgångar vida överträffar Violet. Ty lågmält vemod och vackra harmonier går före spektakulär rock och hårda rytmer.
   Trion Eskobar, som på scen utvidgades med två man på bas och gitarr/keyboards, brände av sin stora hit, den lätt Chris Isaak-inspirerade "Good day for dying", direkt. En låt som skulle kunna ge gruppen ett genombrott i England av Travis-dignitet.
   Nu är inte gruppen företrädesvis i hitbranschen så låtarna från debutalbumet växer och växer i samma takt som bandet. Och en viss tyngd i soundet och en större närvarokänsla i sångaren Daniel Bellqvists agerande kom fram under deras korta föreställning.
   Eskobars coola framtoning och musikaliskt homogena framträdande stod i bjärt kontrast med Violets mer högljudda rockshow efter midnatt.
   En hårt sminkad Jonny Johansson jobbade hårt med sina glamrock-poser och långa låtar som stundtals var så uppblåsta av volym att albumtiteln "Freaks on heavy metal" plötsligt rimmade logiskt med Violets musik.
   Det mindre positiva intrycket av Violet påverkades givetvis av Eskobars insats. Men tjocka lager av smink och smärtsamt hög volym har alltid gjort mig skeptisk.

/ Håkan

Några rejäla skopor nostalgi

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2000.

SVEN-INGVARS
Konserthuset, Örebro 16/4 2000

Sven-Ingvars år 2000 är så mycket mer än musik. Det kunde vi med all önskvärd tydlighet se och höra igår kväll på Konserthuset. Några rejäla skopor nostalgi, avslappnade spontana mellansnack och till och med en möhippa blev vi vittnen till.
   Och en utsåld konserthall trivdes som fisken i vattnet. Det var succé, glädje och stundtals party i bänkraderna. Med all respekt för den optimistiska ambitionen att försöka bjuda på allt så tycker jag konserten befann sig på omöjliga stickspår när historien, nostalgin och backspeglarna tog över.
   Den trilogi av helt fantastiska skivor som Sven-Ingvars precis har bakom sig har allt av det bästa som gruppen kan prestera i dag. De nya låtarna, skrivna av professionella ess som Per Gessle, Niklas Strömstedt, Nisse Hellberg, Staffan Hellstrand och Peter LeMarc, blev än en gång satt på undantag.
   Fast inte lika tydligt och nedlåtande som i somras på Slottsfestivalen. Senare klassiker som "Högt i det blå", "Nånting stort hos mej", "Marie, Marie" och "Kyss mej stilla" har onekligen blivit hörnstenar i gruppens annars ofantliga repertoar.
   För mig personligen hade det inte varit någon tragedi om alla de 105 konsertminuterna hade ägnats åt de mer aktuella låtarna. Men jag är inte dummare än att jag förstår gruppens ansvar mot sin gamla publik.
   Bandet hade tappat åtskillig dignitet när nu Ulf Janson fick ersätta klippan Micke Nord som annars är fullvärdig medlem. Men Peter Damin, en annan ny medlem, på trummor har pumpat in all önskvärd energi i det snart 45-åriga bandet.
   Styrkan hos Sven-Ingvars är annars flexibiliteten. Att utan större besvär naturligt svänga sig mellan Svensktoppen, texmex, samba, rock och svensk pop. Hela tiden med full trovärdighet. Och till och med i stunder av uppsluppenhet bli en riktig partyorkester.

Sven-Ingvars låtar:
Intro: "Diana"/"Jailhouse rock" (inspelat i Slottsbrons Folkets Hus 1957)
Nio liv
Hög upp i det blå
Lika ung som då
Min gitarr
Min gitarr (på spanska)
Marie Marie
Kommer från hjärtat
Nånting stort av mig
Fröding + Älskar du mej?
Här nere på jorden
Medley: Fröken Fräken/Karlstadtösera/Säg inte nej säg kanske/
                Vid din sida/Det tror jag inte på/Två mörka ögon/....
När jag tänker på dig
Jag ringer på fredag
Vän att hålla i hand
Byns enda blondin
Torparevisa (av Gunde Johansson)

Extralåt
Kyss mig stilla

Extra extralåtar
Ett litet rött paket
Börja om från början

Extra, extra, extralåt
"Ett La Mamba-liknande intro"

/ Håkan

”Silver & gold”

i>Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 2000.

NEIL YOUNG
Silver & gold
(Reprise)

Pendlandet mellan ljust och mörkt, hårt och mjukt, elektriskt och akustiskt har varit Neil Youngs starka varumärke genom alla år. I ett osvikligt rasande och rastlöst tempo.
Under senare år har produktiviteten på skiva sinat något. Fyra år sedan senaste studioskivan, den tämligen svaga "Broken arrow", gör att Neil lämnat den längsta kreativa pausen i sin karriär bakom sig.
   Vilket i sin tur gör att intresset inför och hungern efter ett nyinspelat Neil Young-album spränger alla förväntningar.
   Och i det läget tror jag "Silver & gold" är ett något ofokuserat album. Skivan, som huvudsakligen legat på is sedan förra våren, är nog en av kanadensarens mest lågprofilerade skivor någonsin. Avslappnad, laidback och nästan cool tar han sig igenom skivans tio låtar på rekordkorta speltiden under 40 minuter.
   Det är avspänt, huvudsakligen akustiskt men inte alls ensamt för Neil har ofta ett band bakom sig. Men det är steelguitar, piano, pumporgel, munspel och dobro som gör soundet på århundradets första Young-skiva.
   En skiva som inleds lite avvaktande utan direkt melodiska höjdpunkter. Det dröjer till fjärde låten, den självbiografiska "Buffalo Springfield again" (med den odödliga inledningsfrasen "used to play in a rock'n roll band..."), innan temperaturen höjs.
   Sedan kommer ett radband på 3-4 låtar av utsökt kvalité. Lika luftigt och till synes spontant som i inledningen men med en vemodig ton som väcker känslorna till liv.
   "The great divide" (steelguitar och pumporgel i ett tårögt möte), "Horseshoe man" (en andlöst vacker pianolåt), "Red sun" (med Linda Ronstadt/Emmylou Harris-kör i en nästan irländsk låt) och "Distant camera" (konventionell och personlig på samma gång) är alla homogena Neil Young-klassiker.
Tillfälligt tillbaka till det lössläppt okoncentrerade i "Razor love" innan storartade "Without rings" kommer som final. Där sjunger Neil så lågt på tonskalan att det blir en oerhörd effekt i sig.

/ Håkan

Pugh Rogefeldt konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/4 2000.

KONSERT
PUGH ROGEFELDT
Konserthuset, Örebro 1/4 2000

Det var en märklig nästan absurd känsla att se Pugh Rogefeldt på Konserthuset i Örebro. Det gränsade nästan till en deja vu-inspirerad uppenbarelse. Så många gånger upplevde jag honom på 70-talet just på den scenen att risken för nostalgiskt överslag var överhängande.
   Men att se och höra Pugh år 2000 är varken nostalgi, deja vu eller någon romantisk dröm. Fast publiken, som ville känna igen sig, i lördagskväll krävde klassikerna på ett fat.
   Med hjälp av den otroligt starka skivan från i höst, "Maraton", så är Pugh här och nu och i allra högsta grad en levande rockstjärna med ett stort hjärta som kan inspirera både upp och ner i alla åldrar.
   Nu tillhörde den lilla (ca 150 personer) publiken, med undertecknad recensent i spetsen, den äldre åldersgruppen och det var synd att den yngre rockgenerationen valde att missa en lektion i svensk klassisk rock.
   Ett enkelt rockband bakom, massor av personliga låtar i lager och halvironiska mellansnack gav inte utrymme för några pretentiösa utsvävningar. Däremot en rejäl dos avslappnad och spontan rockshow. Där låtarna från senaste skivan tyvärr kom i skuggan av de gamla kända.
   Det blev en bredbent, skramlig rockkonsert som inte så lite påminde om en svensk motsvarighet till Neil Young och Crazy Horse. Tajt och mullrigt fyllde de tre musikerna, med Örebrosonen Jerker Odelholm på bas, på bakom Pugh.
   Fast Pugh minst av allt vill vara en tragisk nostalgisk figur så krävde publiken gamla låtar och när konserten avslutades med "Hogfarm" plus extralåtarna "Små lätta moln" och "Flickornas Laban" var succén ett faktum i varje konsertbesökares hjärta.
   Själv kände jag mig lite lurad på konfekten. Med senaste skivan i färskt minne hade det inte skadat med fler smakprov ur den nya starka repertoaren.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.