Blogginlägg från februari, 2018

Covers: Rolf Carlsson

ROLF CARLSSON: Kyssar & guld (Riverside/Trickleheart/Bonnier Amigo, 2009)

VÄRMLÄNNINGEN ROLF CARLSSON ÄR I ÖVRIGA Sverige tämligen anonym men hans så kallade karriär har ändå varit lång och mödosam. Redan 1996 gav han ut sitt första album, en samling Ferlin-visor tillsammans med Johannes Holmquist, och 2002 var han faktiskt med i Melodifestivalen som då inte var samma hysteriska jordbävning som idag. Sammanlagt har Rolf fram till idag givit ut tio album med övervägande egna låtar och sedan 1985 har han publicerat både dikter, antologier, sångböcker och romaner.
   På "Kyssar & guld", Rolfs sjunde album, gör han enbart covers på svenska. Det är hans egna texter till huvudsakligen amerikanska original inom många olika genrer från en bred samling artister. Här möts både Nazareth och Leonard Cohen. Här möter klassiska låtskrivare som Kris Kristofferson och Bob Dylan både Kiss och Talking Heads. Och för att riktigt bevisa bredden i urvalet låtar gör Rolf svenska versioner av både Pretenders och syntpopbandet Yazoo.
   Den onekligen spretiga buketten ger i Rolfs händer ändå en gemensam helhet genom hans texter som genomgående är översättningar av originalen.
   Det är ofta raka översättningar redan i titlarna och det fungerar väl bra när låtar som "Broken down angel" har blivit "En fallen ängel" och "When you walk in the room" har fått titeln "Varje gång du går genom mitt rum". Men när den i original så oerhört känsliga "I don't want to talk about" blir "Jag vill inte säga mera" blir det ganska simpelt. Vilket gör att jag till slut saknar någon helt egen idé till översättningen.
   Att översätta låtarna är både lätt och svårt. Lätt men inte så kreativt att följa originalets tema men svårare att fånga känslan i originalpoesin när det dessutom ska ske på det ofta träiga svenska språket men Rolf har gjort ett gott hantverk inom rimliga gränser.
   I arrangemangen har han genomgående haft ambitionen att bli lite småhurtigt hitinriktad och där ofta hämtat detaljer från Ulf Lundells 80-talsproduktion. Inte så tidlöst eller up to date i ambitionen att nå en större och ny publik.
   Rolfs påfallande hesa stämma gör inte heller variationen på albumet så väldigt tydlig. Men vid två tillfällen, "Jag vill inte säga mera" och "Det är du", gör han det smarta valet att bjuda in två av Sveriges finaste sångerskor, Anna Stadling respektive Idde Schultz, som förvandlat låtarna till underbara duetter. Kontrasten i röster blir väldigt smakfull. Underhållningsmässigt blir det höjdpunkterna på skivan.
   Tempot på albumet som helhet har Rolf nästan systematiskt försökt variera mellan låtarna där ballader och snabbare låtar avlöser varandra i stort sett hela tiden.


Svartsjukan (Suspicious minds) (Francis Zambon/Rolf Carlsson)
1968. Singel med låtskrivaren under hans artistnamn Mark James.
Alla bara pratar här (Everybody´s talking) (Fred Neil/Rolf Carlsson)
1967. Från albumet "Fred Neil" med låtskrivaren.
Varje gång du går genom mitt rum (When you walk in the room) (Jackie DeShannon/Rolf Carlsson)
1963. Singel med låtskrivaren.
Jag vill inte säga mera (I don´t want to talk about it) (Danny Ray Whitten/Rolf Carlsson)
1971. Från albumet "Crazy Horse" med Crazy Horse.
En fallen ängel (Broken down angel) (Dan McCafferty/Darrell Sweet/Manny Charlton/Pete Agnew/Rolf Carlsson)
1973. Singel med Nazareth.
Söndag morgon 10:07 (Sunday mornin´comin´down) (Kris Kristofferson/Rolf Carlsson)
1969. Singel (Tyskland) med låtskrivaren.
Jag kommer hem igen (Comin' home) (Paul Stanley/Ace Frehley/Rolf Carlsson)
1974. Från albumet "Hotter than hell" med Kiss.
Småstadsdröm (City of dreams) (David Byrne/Rolf Carlsson)
1986. Från albumet "True stories" med Talking Heads.
Din innersta vän (Emotionally yours) (Bob Dylan/Rolf Carlsson)
1985. Från albumet "Empire burlesque" med låtskrivaren.
Förstå mej rätt (Don´t get me wrong) (Chrissie Hynde/Rolf Carlsson)
1986. Singel med The Pretenders.
Det är du (Only you) (Vincent Clarke/Rolf Carlsson)
1982. Singel med Yazoo.
Tillbaks till dej (Coming back to you) (Leonard Cohen/Rolf Carlsson)
1984. Från albumet "Various positions" med låtskrivaren.

/ Håkan

MAXI12" #12: JOHN COUGAR MELLENCAMP

JOHN COUGAR MELLENCAMP
Paper in fire
Never too old
Cold sweat
(Mercury, 1987)

VI KAN NU, 31 ÅR SENARE, KONSTATERA ATT JOHN COUGAR MELLENCAMP nådde sin all time high 1987 med albumet "The lonesome jubilee". Kommersiellt hade han fått sitt genombrott några år tidigare men musikaliskt och personligt blommade han ut 1987. Med ett album som dessutom tillhörde 80-talets allra bästa album med en Topp 10-placering på min lista. Att den här maxisingeln, utgiven i samband med albumreleasen, hamnat hyfsat högt på min maxisingel-listan är inte så mycket a-sidans förtjänst utan b-sidans låtar som aldrig gavs ut på något album.
   Jodå, "Paper in fire" är en utmärkt låt på albumet, som inleder skivan, och är tillsammans med ytterligare tre singlar från "The lonesome jubilee", "Cherry bomb", "Check it out" och "Rooty toot toot", en förstklassigt representativ hitlåt från skivan. Men albumet visar ju också upp en personlig vinkel som bjuder på så mycket mer än det hitanpassade.
   Mellencamp skivdebuterade redan 1976, under namnet Johnny Cougar som tre år senare fick ett något vuxnare namn som John Cougar. Det var först 1983 som han blev känd som John Cougar Mellencamp, en kombination av artistnamnet och hans riktiga efternamn Mellencamp som har tyska rötter. 1991 slopade han för övrigt artistnamnet och gav därefter ut skivor som John Mellencamp. Men frågan är om John Cougar Mellencamp-albumen ska sorteras bland C- eller M-skivorna? Jag har valt det senare.
   "Paper in fire" släpptes på singel samtidigt som albumet i augusti 1987 och blev en förväntad hitsingel. Kärntruppen i Mellencamps band hade spelat med honom sedan 1983 och var så tajta, så ypperligt skickliga och hade en stor i framgångarna. Under 80-talsåren borde bandet ha jämförts med Springsteens E-Street Band och Pettys Heartbreakers. Gitarristerna Larry Crane och Mike Wanchic, basisten Toby Myers, klaviaturkillen John Cascella och trummisen Kenny Aronoff hade inför "The lonesome jubilee"-inspelningarna i Belmont, Indiana, 1986 och 1987 utökats med tre tjejer som skulle bli mycket viktiga för soundet: fiolspelaren Lisa Germano och körtjejerna Pat Peterson och Crystal Taliefero som inte minst skulle spela centrala roller på de två låtarna på maxisingelns b-sida.
   "Never too old" är den finaste låt jag har hört av alla i den här maxisingel-kategorin med detaljer som lyfter hela arrangemanget till svindlande höjder. Autoharpans glittrande strängar, dragspelets karaktäristiska sound, fiolens melodiska elegans och den läckra kombinationen av dobro och slide. Tillsammans med Mellencamps fenomenala låt skapas underbar musik och jag har svårt att förstå att låten valdes bort när innehållet på "The lonesome jubilee" fastställdes.
   Den andra b-sidan på maxisingeln är en cover, James Browns dansanta souliga "Cold sweat" från 1967 skriven tillsammans med Alfred Ellis, som överraskande sjungs med en enorm soulröst av Pat Peterson eller Crystal Taliefero. Jag kan inte identifiera stämman men det är onekligen en annorlunda och udda version på en Mellencamp-skiva där han bjuder in en av körtjejerna till en soloföreställning vid sångmikrofonen.
   Låten och inspelningen av "Cold sweat" hade faktiskt använts ett år tidigare som singel-b-sida till "Rumbleseat", en låt från "Scarecrow"-albumet (1985). Noteringen "Produced by Little Bastard & Don Gehman" på singeln skvallrar om att "Cold sweat" spelades in samtidigt som "Scarecrow".

/ Håkan

I min skivhylla: Joni Mitchell

JONI MITCHELL: For the roses (Asylum SYLA 8753)

Release: November 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan The Missions "Children" (1988) och Jonis "Court and spark" (1973).

MITT GENUINA JONI MITCHELL-INTRESSE vaknade sent, några år in på 70-talet, men blev rätt kortvarigt. Dock noterade jag hennes namn redan på hösten 1968 som låtskrivare till Judy Collins hitsingel "Both sides now". En låt som för övrigt spelades in redan 1967 och fanns med på Collins album "Wildflowers" från det året. Joni spelade inte in sin egen version förrän 1969, till albumet "Clouds", men då var hon som artist fortfarande tämligen okänd i min värld. Inte ens "Ladies of the canyon" (1970) som släpptes strax efter Crosby, Stills, Nash & Youngs "Déjà vu", båda skivorna innehöll Jonis låt "Woodstock", fick mig att lyssna närmare på Joni Mitchell. Och hitsingeln från samma album, "Big yellow taxi", blev bara ett kort möte med kanadensiskan.
   När "Blue" släpptes 1971 borde jag ha vaknat på allvar och införskaffat skivan när den var ny men den blev en mycket senare upptäckt. Därför var det "For the roses" som blev min Joni Mitchell-debut. En förklaring idag, kanske en efterkonstruktion, är att albumet är hennes första skiva på Asylum Records, ett nystartat skivbolag som låg mig nära hjärtat på den tiden.
   Jag hade ju upptäckt Eagles debut på Asylum redan på sommaren 1972 och i bolagets intressanta artistskara föll jag samma år för både Jackson Browne och John David Souther. Och stod nog i skivaffären under det här året och tummade på skivor med Judee Sill, David Blue och Batdorf & Rodney, alla typiska Asylum-artister, om jag minns rätt.
   "For the roses" har inga spektakulära låtar, inga omedelbara hits och är ganska händelsefattig i arrangemang (i positiv anda) men skivan avslöjar en otrolig personlighet hos Joni Mitchell som hängivet brinner för sin konst på skivan. Apropå konst har Joni målat inneromslaget på skivan på sitt typiska färgstarka men personliga sätt.
   Det är egentligen på väldigt få ställen på albumet som hennes låtar, enbart eget material, följer det konventionella mönstret vers+vers+eventuell brygga+refräng. Det är nog bara vid ett tillfälle, på "See you sometime", där den enkla textraden "I'd still like to see you sometime" upprepas några gånger och fungerar som en slagkraftig refräng.
   Nej, "For the roses" är huvudsakligen tonsatt poesi där långa ordrika texter flödar gränslöst och musiken ofta framförs på ett instrument, piano eller akustisk gitarr, och kompet i övrigt är väldigt sparsamt. Låter beskrivningen tråkig, trist och enahanda så är min uppfattning om albumet det motsatta.
   Efter så många år (45!) trodde jag det skulle bli monotont och just händelsefattigt att nu återvända till "For the roses" men finner bara skönhet och avskalad elegans. En förklaring är mänskligt korta låtar, bara två av tolv överstiger fyra minuter, som tonas ut när kärnan i budskapet och melodin är klar. Och arrangemangen har inte en enda ambition att ta över. Inte ens jazzmusiker som blåsaren Tom Scott och basisten Wilton Felder, från Crusaders, får chansen att påverka soundet. Ska jämföras med Jonis senare 70-talsskivor där jazzinfluenserna många gånger urartade och musiker från Crusaders, LA Express och Weather Report släpptes fria.
   På nästan varje låt byter Joni från gitarr till piano eller tvärtom och det gör albumet variationsrikt och omväxlande trots de begränsade arrangemangen. Elgitarristerna Stephen Stills och James Burton får varsin låt och Russ Kunkels trummor, Graham Nashs munspel, Bobbye Halls percussion och Bobby Notkoffs fiol utnyttjas på få låtar.
   "For the roses" har inte ens någon officiell producent men rutinerade teknikern Henry Lewy får väl anses ersätta producentens roll. Titeln Sound & Guidance betyder nog samma sak. Lewy jobbade på 60-talet på skivor med Mamas & Papas, Monkees och Burt Bacharach innan singer/songwriter-artister i allmänhet och Joni Mitchell i synnerhet blev hans uppdrag. Han fick också några producentjobb, bland annat Seatrain, Flying Burrito Brothers och Neil Young, det legendariska livespåret "The needle and the damage done" på "Harvest". Just soundet på "For the roses" är imponerande fast arrangemangen nästan genomgående är lågmälda med få instrument.
   På albumets inneromslag poserar Joni Mitchell naken med ryggen mot kameran men med havet framför sig. Har den bilden möjligen influerat till omslaget på Ulf Lundells "Kär och galen"? Men jag läser i Lundells box "Livslinjen" att idén ursprungligen kom från Donovans texthäfte "What's bin hid and what's bin did". Lundell-bilden togs av Calle Bengtsson på Gotlands östkust.

/ Håkan

Nypremiär för Imperiet i Örebro

IMPERIET HADE I NOVEMBER 1986 SLÄPPT SITT FEMTE ALBUM, "Synd". En skiva där Fläskkvartetten medverkar och samarbetet gjorde att de också följde med på gruppens vinterturné. Kvartetten Jonas Lindgren, violin, Örjan Högberg, viola, Mattias Helldén, cello och Sebastian Öberg. cello, hade precis utökat med Johan Söderberg, slagverk. Och hade ännu inte givit ut några skivor i eget namn.






Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 1987.

IMPERIET
med Fläskkvartetten
Idrottshuset, Örebro 2 januari 1987

Nypremiär på Imperiets vinterturné och årets första konsert blev en lång upplevelse. 19 låtar under 90 minuter men ändå inte en helgjuten triumf inför drygt tusen pigga personer i publiken. Det blev en berg-o-dal-bana där topparna visserligen infann sig ofta men kvalitén dalade också några gånger till märkbart låg nivå.
   Konsertkvällen inleddes på ett spännande och annorlunda sätt med Fläskkvartetten under ledning av Jonas Lindgren på violin. En slagverkare hade utökat stråkkvartetten och bjöd på ett fascinerande slagsmål med en cymbal.
   Kvartetten är ett kultband i huvudstaden och fick även här en förvånansvärt god respons med sin udda musik som är en märklig mix av en psykedelisk Frank Zappa och ett regelrätt soundcheck.
   Sedan gjorde Imperiet entré med siréner och blåljus och öppnade med "Fred" och "Var e' vargen", en normalt sett direkt däckande inledning men nu stod vi i publiken som mänskliga frågetecken och förstod absolut ingenting.
   I detta Idrottshus med minimal akustik har vi genom åren blivit vana av lokalens minst sagt oberäkneliga ljudåtergivning, , men Imperiets start av konserten var något av bottenrekord. Thåström var bara visuellt närvarande men det lät som om han stod utanför Idrottshuset och sjöng.
   Ljudmixaren gjorde sedan det enda rätta, han höjde ljudvolymen med fortsättningsvis lyckosamt resultat.
   Lika lite som jag kan bedöma en grammofonskiva efter dess konvolut ("Synd"-omslaget är präktigt fult) kan jag påstå att Imperiet-grabbarna tappat fotfästet i verkligheten för att de står i startgroparna för internationell karriär.
   Thåström står fortfarande med båda fötterna i rockmusiken men gör dessvärre allt för att ta sig därifrån. "Synd" är ingen rockplatta och live är de låtarna tyngre men inte alltid bättre.
   Albumlåtarna levde på sin luftighet, de klaviaturskimrande arrangemangen som nådde sin toppnotering när Fläskkvartetten förenade sig med Imperiet på scen i mitten av konserten.
   Efter trilogin "Österns röda ros", "Cosmopolite" och "Bibel", alla med stråkförstärkning, var jag övertygad om att konserten var på väg mot historiska höjder men annars så klassiska låtar som "C C Cowboys" och "Du ska va president" fick aldrig sin maximala utformning.
   Ingen Bellman och ingen Taube i dagens Imperiet-repertoar men jag tyckte att den avslutande och mycket storslagna "Innan himlen faller ner" var full kompensation. Då var Thåström som allra bäst vare sig han låg eller stod på scenen och sjöng.
   Extralåtarna blev en ren transportsträcka med "Kickar" och "Blå himlen blues" plus en version av Sex Pistols gamla "Bodies" som var mer kuriosa än något annat.

Låtarna:
Fred
Var e' vargen
D-D-D-D (dum-dum-dollar-djungel)
Vad pojkar vill ha
Offret
Saker som hon gör
Tennsoldat och eldvakt
Alltid rött, alltid rätt (+Fläskkvartetten)
Österns röda ros (+Fläskkvartetten)
Cosmopolite (+Fläskkvartetten)
Bibel (+Fläskkvartetten)
C C Cowboys
Du ska va president
Kom ihåg! (den fria världen)
Surabaya Johny
Innan himlen faller ner (+Fläskkvartetten)

Extralåtar
Kickar
Bodies

Extra extralåt
Blå himlen blues

/ Håkan

MAXI12" #13: GRAHAM PARKER

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR
Protection
I want you back (alive)
(Vertigo, 1979)

I ETT NEUTRALT OCH ANONYMT VITT kraftigt skivomslag (se höger) står den här Graham Parker-12":an i kläm mellan Paris Bis (ett tillfälligt projekt med Irma Schultz och Tom Wolgers) och några Parker-singlar från 80-talet. Inte heller den konventionella 7"-utgåvan, som är helt identisk med maxisingeln, har något bildomslag förutom skivbolagskonvolutet. "Protection"-singeln är visuellt värd så mycket mer. Den kom som den stora aptitretaren inför den spännande Jack Nitzsche-producerade albumet "Squeezing out sparks", en makalöst bra skiva och Graham Parkers bästa album i min värld.
   Jag har berättat historien tidigare om det dryga året efter de turbulenta inspelningarna till "Stick to me", den förbryllande livedubbeln "The Parkerilla" (1978), tre sidor live och en ny studioinspelad version av "Hey lord, don't ask questions", och sedan jakten på en ny producent som resulterade i amerikanen Jack Nitzsche och "Squeezing out sparks".
   Med rutin och erfarenhet fångade Nitzsche det här bandets starka livesound i Lansdowne-studion och "Protection" representerar albumet tydligt med ytterligare lite hitpotential i både arrangemang och framförande. Dock missade skivköparna den poängen och singeln blev aldrig listnoterad i England.
   Men vad som var än mer olyckligt för Graham Parker-fansen var att de även missade den unika b-sidan, en cover på Jackson 5-låten "I want you back" som med tillägget "(Alive)" skvallrade om att det var en liveinspelning - vilket det inte var. Ännu en gång en förbryllande detalj i Parkers diskografi.
   Nej, "I want you back (alive)" spelades in i studion samtidigt som albumet och är ännu en perfekt soulcover i Parkers karriär. Han och hans fantastiska band The Rumour hade ju försökt samma grepp två år innan med The Trammps-covern "Hold back the night" som blev ledande spåret på ep:n "The pink Parker". Som även den missade den engelska singellistan...
   Trots den kommersiella fadäsen är det uppenbart att de amerikanska soulhitsen musikaliskt passade Parker och ett brinnande energiskt Rumour. Som gav den nästan tio år gamla The Jackson 5-låten, med en 11-årig Michael Jackson som framträdande sångare, en mer vuxen och mogen prägel.
   Originalet till "I want you back" var alltså syskonkvintetten Jacksons monumentala genombrott hösten 1969. En låt som introducerade en ny låtskrivarkvartett på Motown, The Corporation, som också kom att skriva gruppens fyra kommande singelhits som exempelvis "ABC" och "The love you save".
   En månad efter "Protection"-singeln, mars 1979, släpptes "Squeezing out sparks" och var verkligen ett helt igenom underbart album. Som genererade ytterligare en utmärkt singel, "Discovering Japan", som inte heller den nådde listorna. Graham Parker och hans Rumour var (tack och lov) inte längre någon singelhitmaskin.

/ Håkan

I min skivhylla: Legend

LEGEND: Legend (Vertigo 6360 019)

Release: Januari 1970
Placering i skivhyllan: Specialhylla 13. Mellan närbesläktade Kursaal Flyers "A former tour de force is forced to tour" (1988) och Legends "Moonshine" (1972).

IDAG HAR JAG LETAT MIG LÅNGT TILLBAKA i tiden och fastnat för Mickey Jupps tidiga karriär. Jag har genom åren skrivit mycket om Jupp, en av 70-talets viktigaste profiler i det som kom att kallas pubrockgenerationen, på Håkans Pop. Idag siktar jag in mig på ett album från 70-talets absoluta inledning, släpptes januari 1970, med ett band som hade ett storslaget namn där Jupp var ledare, sångare och låtskrivare. "Legend"-albumet, som allmänt kallas "The Red Boot Album", har med åren blivit en raritet och har vad jag förstår än idag ett högt andrahandsvärde bland skivsamlare.
   Men eftersom Håkans Pop mycket sällan handlar om skivvärde i pengar kommer jag även i denna text koncentrera mig på det musikaliska värdet och historien runt skivan vid decennieskiftet 60/70-tal.
   När Mickey Jupp blev allmänt känd, måste ha varit runt 1978 med albumet "Juppanese", hade han en lång karriär (1968-72) i ett band, mycket förutsett kallat Legend, som under åren 1969 till 1971 levererade tre album. Av vilka de två(!) första, på olika skivbolag, fick titeln "Legend".
   Redan här hade Mickey en lång karriär bakom sig. Under första halvan av 60-talet var han sångare i The Black Diamonds som sedan bytte namn till The Orioles, ett band som vid flera tillfällen innehöll kommande Legend-medlemmar.
   Mickey Jupp har under hela sin långa karriär blivit lika mycket känd för sina låtar och skivor som sina långa pauser när han tillfälligt tröttnat och lämnat musikbranschen. Det inträffade första gången 1965 när Orioles sprack, Jupp lämnade Southend-On-Sea där han hade bott sedan 1951 och återvände först 1968. Då bildade han första upplagan av Legend tillsammans med två pubmusiker från Shenfield (Essex), trummisen Nigel Dunbar och basisten Steve Geere, plus gitarristen/sångaren Chris East. En grupp som genomförde endast en livespelning men gav ut ett helt album i mars 1969, "Legend" (Bell). En akustiskt baserad skiva producerad av den folkmusikintresserade Sandy Roberton.
   Med Southend-On-Sea-som hemvist var Mickey Jupp under 60-talet influerad av den lokala gruppen Paramounts i allmänhet och gruppens sångare Gary Brooker i synnerhet. Gruppen hade sina rötter i r&b-musik, spelade live flitigt, gav ut åtskilliga singlar men utan någon respons innan de 1967 bytte namn till Procol Harum och sålde miljoner ex av "A whiter shade of pale". Gruppens medlemmar skulle under många år stå Mickey Jupp nära.

BASISTEN DAVE KNIGHTS hoppade av Procol Harum våren 1969 och satsade på managerverksamhet. Bandets Robin Trower föreslog Jupps nya upplaga av Legend och Knights jobbade stenhårt för bandet som fick många spelningar och ett skivkontrakt på nystartade Vertigo. Med Tony Visconti som producent gick nya bandet med Jupp, gitarristen Mo Witham, basisten John Bobin och trummisen Bill Fifield in i Advision Studio i centrala London och spelade in låtarna som skulle bli "The Red Boot Album", frontbilden på skivomslaget var en röd stinkande sko därav alternativtiteln.
   Amerikanen Visconti var ganska ny i musikbranschen där han hade jobbat under producenten Denny Cordell men hade sedan 1968 producerat den udda duon Tyrannosaurus Rex. Men hans rykte och rutin skulle växa som producent åt den nya stjärnan David Bowie, Iveys (som skulle bli Badfinger) och Gentle Giant. På något sätt passade också Legend in i det sammanhanget ty samarbetet resulterade i ett mycket starkt album, "The Red Boot Album", där Mickey Jupps låtskrivarkvalitéer var i perfekt harmoni med ett tajt och skickligt band.
   De två inledningslåtarna på skivan är en fenomenal start på skivan och med facit i hand några år senare, "Cross country" och "Cheque book" blev uppmärksammade covers med Kursaal Flyers respektive Dr Feelgood i mitten på 70-talet, hade Legend alla möjligheter till framgång. Fortsättningen på skivan är nästan uppseendeväckande lika bra. Bandets sound är avslappnat men ändå fokuserat när de står med ena foten i 50-talets rock'n'roll-rötter med eko av både Chuck Berry, Fats Domino och Coasters. Men uppdaterat till 70-tal. "Legend" bör i rättvisans namn beskrivas som pubrockgenerationens första avtryck. Ett par år innan den skulle jämna marken för alla kommande engelska pubrockgrupper.
   Redan här har Jupp en stark röst som är både vemodig och hänsynslös, bandet har kvalitéer att ge hans låtar full energi och när själva låtskrivandet bygger på variation och omväxling gör det albumet till en ren fröjd att lyssna på.
   Legend kanske inte kommersiellt levde upp till sitt storslagna namn under de här turbulenta åren runt 1970. Bandets perfekta pubrock kom några år för tidigt och i mängden av progressiva rockgrupper på Vertigo kom Legend uppenbart i kläm. Men en klassiker till album lyckades kvartetten åstadkomma med "The Red Boot Album", eller "Legend" som det står på etiketten, som har hamnat i fint sällskap på min specialhylla med särskilt värdefulla artister. Direkt till vänster några Kursaal Flyers-album och bara några skivor framför står mycket lägligt Mickey Jupps egna album. Till höger om Legend-skivorna står dessutom Len Bright Combos två ökända album.

/ Håkan

Behjärtansvärd hög musikalisk nivå

Alla bilder: Magnus SundellKarin Wistrand och DSH5.

Fler bilder nedan.


"Musik för alla hjärtan"
AMANDA GINSBURG
MEADOWS
MARTIN HÅKAN
DSH5
KARIN WISTRAND
Konserthusets foajé, 14 februari 2018

ARTISTER AV OLIKA SLAG STÄLLER ALLTID UPP per automatik i alla typer av hjälpsammanhang. När Örebro Stadsmission på onsdagskvällen arrangerade en välgörenhetskonsert för de hemlösa med artister som stod på scen i Konserthusets foajé. Där bjöds det på idel ädla personliga och professionella framträdanden i över tre timmar. In i minsta detalj var det en behjärtansvärd kväll i musikens tecken.
   Den förre artistbokaren på Live at Heart, Lars-Göran Rosén som nu jobbar på Örebro Stadsmission, hade med hjälp av sina kontakter samlat gräddan av stadens musikelit, plus en sångerska från Stockholm med lokal koppling. Lars-Göran är en eldsjäl i ordets rätta mening.

Amanda Ginsburg (19:03 - 19:30)
En ny ung jazzsångerska fick inleda konsertkvällen. Precis innan albumaktuella Amanda gick upp på scen pratade jag med hennes skivbolagsrepresentant, Måns Uggla på Naxos, och förklarade lite fördomsfullt att det här inte riktigt är min musik. Föga visste jag då att Amandas framträdande tillsammans med sitt band skulle bli en cool upplevelse långt över mina förväntningar.
   En skön röst över de softa arrangemangen på piano, flöjt och ståbas. Jag hann knappt skriva ner jämförelsen med Monica Zetterlund innan Amandas singellåt "Havsmelodi" dök upp med sina Hasse & Tage-referenser i texten. "Vem är du?" och "Yaqui", med fin text av Amandas pappa, hette höjdpunkterna.

Meadows (19:40-20:18)
Örebros store singer/songwriter har hela världen som arbetsplats men imponerar alltid på hemmaplan. Han, Christoffer Wadensten, gjorde ett uppträdande som sedvanligt pendlade mellan intensiva och tillbakalutade sekvenser. Med en fint amerikanskt influerad röst och ett fullständigt briljant gitarrspel tog han oss med på ännu en storslaget läcker musikalisk resa.
   Det läskiga och oförklarliga är att mellan Meadows ofta imponerande konsertupplevelser försvinner han ur mitt medvetande. Förmodligen mitt problem, inte hans.

Martin Håkan (20:32-20:58)
Gruppen Martin Håkan, med Martin Qvarfordt i centrum, är ett riktigt intressant namn på den musikaliska Örebrokartan. Upptäckte bandet i två olika sammanhang på Folk at Heart senast, elektriskt med fullt band och akustiskt på trio, och fick nu ytterligare ett format: Elektriskt på trio.
   Sättningen på cello (Maja Molander), Martins elgitarr och elgitarr/valthorn (Carl Carlsvärd) är både udda och sensationellt bra som lovar gott för framtiden. Även låtmässigt visar Martins repertoar på en uppenbar bredd som resulterar i stor personlighet på scen. Och jag kan personligen svälja det faktum att hans röst, enligt sakkunniga bedömare, har likheter med Rufus Wainwright.

DSH5 (21:12-21:49)
Folkrockgruppen, som tidigare var känd under ett annat längre namn, börjar nu bli ett slipat band med sound och arrangemang som långt överskrider den snäva gränsen för folkrock. (Det visade om inte annat agerandet som kompgrupp till Karin Wistrand senare på kvällen.) Jag kan nu också erkänna att bandet uppdaterat sin repertoar på fullt godkänt sätt.
   Deras 37 minuter långa konsert hade allt av genomgående högt tempo, intressanta nya låtar (som snart finns på skiva) och underhållande intressanta arrangemang. Och förstärkta med Clas Olofsson på gitarr och steelguitar blev just den sista detaljen helt uppenbar.

Karin Wistrand (21:49-22:26)
Utan paus anslöt sig Karin, som blev något av affischnamn för det här arrangemanget, till DSH5 och blev den naturliga finalen och kanske även höjdpunkt fast konsertkvällen i övrigt egentligen bara innehöll höjdpunkter.
   Fortfarande med Clas på scen fick DSH5 ovärderlig hjälp att utforma de tydligt uppgraderade versionerna av Lolita Pop- och Karin Wistrand-låtarna. Och Karin visade ännu en gång att hon har kvar sin fullständigt bedårande stämma och kan fortfarande agera naturligt som frontperson för ett band, den här gången betydligt större och variationsrikt än på 80-talet.
   Karin och bandet var onekligen välrepeterade och engagemanget lyste starkt i allas ögon. Här avslöjades inga rent rutinmässiga detaljer utan allt var på musikaliskt fullt allvar. Och arrangemangsmässigt hade de uppenbart jobbat på alla detaljer där både repertoar och framförande blev en fascinerande helhet.
   Det tunga keyboardsinspirerade soundet gjorde inledningslåten "Regn av dagar" till en inspirerad och smått överraskande start och "Ta mig med", från Karins solorepertoar, blev också en musikalisk pärla i kombination med tung finurlig rock och dragspel. "Hey winner", "Mind your eye" och "Tarzan on a big red scooter" blev naturligtvis stora publikfavoriter och "Långa tåg", Lolitas bästa ögonblick på svenska, har ju kvalitéer att leva ett evigt liv i många år.
   Men kvällens största enskilda musikaliska ögonblick var när bara Karin, Clas och bandets Lennart Hessel blev kvar på scen och framförde "Fåglar av is". Clas smekte fram tonerna på sin steelguitar, Lennart spelade en distinkt smakfull akustisk gitarr (mandola) och Karin sjöng vackrare än någonsin. Just då var det magi i luften och kunde på det viset symbolisera hela kvällens arrangemang: Behjärtansvärt in i minsta detalj.

Karin Wistrands hela repertoar:
Regn av dagar
Ta mig med
Hey winner
Fåglar av is
Mind your eye
Långa tåg
Tarzan on a big red scooter

Extralåt
Because the night


Amanda Ginsburg och Martin Håkan.

/ Håkan

Covers: John Prine

JOHN PRINE: For Better, or Worse (Oh Boy, 2016)

JOHN PRINE TILLHÖR SKARAN AV USA:s största låtskrivare har jag förstått. Jag har personligen inte riktigt lyckats bli allmänt träffad av hans låtar men "Angel from Montogomery" och "Sam Stone" är givetvis svåra att undvika. Och hans "Sweet revenge"-album (1973) står prydligt i skivhyllan. Prine är en genuin låtskrivare som väl ändå inte ska behöva göra en skiva med enbart covers?
   Han har en lång karriär bakom sig där kreativiteten på låtskrivarområdet har bromsat in på senare år. På många av hans senaste skivor har covers varit vanligt förekommande och till viss del får man förlåta honom efter flera allvarliga sjukdomar, 2007 drabbades han av cancer i nacken och 2013 lungcancer som opererades.
   Förra veckan kom dock den glädjande nyheten att John Prine släpper ett nytt album i vår, "The tree of forgiveness". Genomgående eget material där artister som Jason Isbell, Amanda Shires och Brandi Carlile gästar.
   "For better, or worse" är andra skivan i Prines karriär, "In spite of ourselves" (1999) är föregångaren, där han har samlat på sig covers från främst countrygenren och sedan spelat in med en skara kvinnliga sångerskor som förvandlat materialet till duetter.
   Vi kan väl med rätta kalla John Prine för legendarisk och han bär upp sin gloria med dignitet men det senaste decenniet har inte överraskande tärt på hans röst som har fått en smått bräcklig glans. Som dock står som en fin kontrast till de kvinnliga sångerskornas perfekta stämmor. Men jag ska inte dölja det faktum att det är de kvinnliga rösterna som gör skivan mest underhållande. Prine kan röstmässigt inte mäta sig med de kvinnliga duettgästerna.
   Rätt eller fel, men jag har alltid betraktat John Prine som en traditionell singer/songwriter men på den här skivan är det främst countryrelaterat material, ofta i old school-influerade arrangemang, och vid fler än ett tillfälle tycker jag det ekar Johnny Cash och June Carter.
   "For better, or worse" är inte så krävande men väldigt underhållande på låtar som aldrig är längre än 3:32 där sångerskorna ofta tar täten och låter Prine placera sig i det legendariska baksätet.
   Urvalet på skivan är nästan genomgående traditionellt och de äldsta låtarna framstår som bäst. "Falling in love" är ju en ganska uttjatad låt men med en ljuvlig akustisk gitarr lyfter det tämligen nakna arrangemanget. Och Alison Krauss gör en underbar insats. "My happiness" har också den där underbara akustiska gitarren i avskalat arrangemang med frun Fiona Prine som duettpartner.
   Men ibland ökar tempot. I Buck Owens "Mental cruelty" är det med en väldigt sargad röst som Prine tar upp kampen med sångerskan Kacey Musgraves.
   Flera av skivans låtar är i original inga duetter men har här förvandlats på ett väldigt natturligt sätt. Dock är Prine ensam på scen i avslutningslåten "Just waitin'" där han inte sjunger utan läser Hank Williams berättelse.


"Who's Gonna Take the Garbage Out" (feat. Iris DeMent) (Johnny Tillotson/Lucille Cosenza/Teddy Wilburn) 2:41
1969. Singel med Ernest Tubb and Loretta Lynn.
"Storms Never Last" (feat. Lee Ann Womack) (Jessi Colter) 2:43
1981. Från albumet "Leather and lace" med Waylon Jennings.
"Falling in Love Again" (feat. Alison Krauss) (Friedrich Hollaender/Sammy Lerner) 2:31
1930. Original på tyska, "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt", i filmen "Der blaue Engel" med Marlene Dietrich som också sjöng den på engelska.
"Color of the Blues" (feat. Susan Tedeschi) (George Jones/Lawton Willliams) 2:54
1958. Singel med George Jones.
"I'm Tellin' You" (feat. Holly Williams) (Billy Hughes) 1:50
1946. Singel med Billy Hughes and His Pals of the Pecos.
"Remember Me (When Candlelights Are Gleaming)" [feat. Kathy Mattea) (Scott Wiseman) 3:32
1939. Singel med Lulu Belle and Scotty.
"Look at Us" (feat. Morgane Stapleton) (Max T Barnes/Vince Gill) 2:46
1991. Från albumet "Pocket full of gold" med Vince Gill.
"Dim Lights, Thick Smoke, and Loud, Loud Music" (feat. Amanda Shires) (Joe Maphis/Rose Lee Maphis) 2:58
1952. Singel-b-sida ("Flint Hill Special") med Lester Flatt, Earl Scruggs And The Foggy Mountain Boys.
"Fifteen Years Ago" (feat. Lee Ann Womack) (Raymond Smith) 3:06
1970. Från albumet "Fifteen years ago" med Conway Twitty.
"Cold, Cold Heart" (feat. Miranda Lambert) (Hank Williams) 3:32
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med låtskrivaren.
"Dreaming My Dreams with You" (feat. Kathy Mattea) (Allen Reynolds) 3:12
1975. Från albumet "Dreaming my dreams" med Waylon Jennings.
"Mental Cruelty" (feat. Kacey Musgraves) (Buck Owens/Dixie Davis/Larry Davis) 2:23
1960. Singel med Larry And Dixie Davis.
"Mr. & Mrs. Used to Be (feat. Iris DeMent) (Joe Deaton) 2:36
1964. Singel med Ernest Tubb and Loretta Lynn.
"My Happiness" (feat. Fiona Prine) (Betty Peterson/Borney Bergantine) 2:55
1948. Singel med The Marlin Sisters.
"Just Waitin'" (Hank Williams) 2:49
1951. Singel med Luke The Drifter.

/ Håkan

MAXI12" #14: SIOUXSIE & THE BANSHEES

SIOUXSIE AND THE BANSHEES
Dear Prudence
Tattoo
There's a planet in my kitchen
(Wonderland/Polydor, 1983)

ÄNNU EN MAXISINGEL SOM INNEHÅLLER EXKLUSIVA inspelningar som inte gavs ut på något album. Efter tolv singlar, med enbart originallåtar, under åren 1978 till 1983 satsade Siouxsie & The Banshees på en coverlåt, Beatles "Dear Prudence", och det råkade bli bandets kommersiellt totalt mest framgångsrika singel med en 3:e-plats i England. 1983 var bandet mittemellan studioalbum och "Dear Prudence" blev en udda singel men låten fanns vid den här tidpunkten med i liverepertoaren liksom faktiskt "Helter skelter".
   Bara en vecka efter "Dear Prudence"-release i slutet på september 1983 spelade Siouxsie och bandet in livedubbelalbumet "Nocturne" på Royal Albert Hall där låten givetvis fanns med. Samtidigt blev gitarristen Robert Smith då officiell gruppmedlem fast han fortfarande var kvar i The Cure.
   1976 var Susan Janet Ballion (Siouxsie Sioux) och Steven Bailey (Steven Severin) genuina Sex Pistols-fans och då föddes idén på ett eget band. Först Bromley Contingent, sedan Suzy & the Banshees (ett gig med Sid Vicious på trummor)och slutligen Siouxsie & the Banshees i november 1976. Under de närmaste åren var Siouxsie och Severin, sång och bas, bandets fasta medlemmar medan trummisar och gitarrister (Marco Pirroni, P T Fenton, John McKay och John McGeoch) avlöste varandra. 1983 och på "Dear Prudence" var det Budgie, trummor, och alltså Robert Smith, gitarr, som var bandets övriga medlemmar.
   Banshees version av "Dear Prudence" är inspelad i Stockholm (Europa Films Studio) i samband med en spelning på Långholmen 9 juli 1983. Producerades tillsammans med den engelsmannen Mike Hedges. Siouxsie & the Banshees hade tidigare jobbat med olika producenter, Steve Lillywhite och Nigel Gray, men "Dear Prudence" blev Hedges första Banshees-samarbete. Hedges hade tidigare producerat The Undertones, Associates, The Beat och The Cure. Det var säkert kopplingen till det senare bandet som gjorde honom till bandets producent. Han producerade även det kommande studioalbumet, "Hyaenia" (1984)
   1983 startade Siouxsie & the Banshees en egen skivetikett, Wonderland, som också blev hemvist för de närbesläktade banden The Creatures (Siouxsie och Budgie) och The Glove (Severin, Smith och annat folk). Båda banden släppte album och singlar under 1983. The Glove tog för övrigt sitt namn från den tecknade "Yellow submarine"-filmen.
   John Lennons Beatles-låt "Dear Prudence", från "The white album",-skrevs i Indien i januari 1968 och riktades direkt till Prudence Farrow, skådespelerskan Mia Farrows yngre syster. Hon fanns med i det stora gäng som for till Indien för meditation under Maharishi Mahesh Yogis ledning. En magisk och lite sökande låt i Beatles version, Siouxsie och bandet gör den väl lite mer hitmässig och man kan säga att de kommersiellt lyckades.
   De två låtarna på maxisingelns b-sida, "Tattoo" och "There's a planet in the kitchen", är också unika låtar utan koppling till något album eller andra inspelningar. Rent objektivt är det typiska baksidor utan något större musikaliskt värde. "Tattoo", med framträdande trummor och viskande sång av Siuxsie (kanske avsedd för Creatures?), är en ganska monoton låt. Och "There's a planet..." är en skum icke-melodisk sak med märkliga ljudillustrationer.
   Men "Dear Prudence" med Siouxsie & the Banshees är ändå en lysande singel paketerad i ett skivomslag med ett foto av den japanske fotografen Sakae Tamura, "White flower", från 1931.

/ Håkan

Berättelserna landar i verkligheten

MAGNUS LINDBERG
Live at hemma, Örebro 10 februari 2018
Konsertlängd: 19:33-20:20 och 21:04-21:47 (47 + 43 = 90 min)
Min plats: En meter till höger om Magnus gitarrhals.

SOM GOD REPRESENTANT FÖR ARTISTER som aldrig ger upp är det alltid en ynnest att lyssna på och uppleva Magnus Lindberg live. När arrangemanget på lördagskvällen dessutom ägde rum hemma hos arrangören Anders Damberg blev det än mer personligt. Med en ytterst samlad, lätt nervös men till slut avslappnad Magnus inför ett 40-tal åhörare som lyssnade andäktigt och koncentrerat.
   Konsert i hemmiljö, som börjar bli alltmer vanligt förekommande, var en ny erfarenhet för både Magnus och mig. I samtal innan konserten avslöjade han en viss osäkerhet över konceptet med publik alltför nära och att den intima känslan skulle bli obekväm.
   Men den eventuella oron var som bortblåst när han väl satte sig på stolen med det trygga notstället framför sig och en osedvanligt välklingande akustisk gitarr i sina händer. Och fyra norska(!) munspel till hjälp.
   Magnus var laddad med en repertoar som utlovade en hel del nytt material. Och bland konsertens låtar var det en stark övervikt på material från de senaste tjugo åren. Förutom avslutningen, med "Tårar över city", obligatoriska "Röda läppar" och det i sammanhanget nästan antika extranumret "Månsken Peggie", blev lördagens konsert inte alls någon nostalgiuppvisning. Det kan ofta vara vanligt när äldre artister med lång karriär ställer sig upp och vill visa på dignitet och tyngd med sina äldsta hits.
   Visserligen är utrymmet för önskemål ofta begränsat när Magnus Lindberg står på scen. Många och långa texter kommer inte alltid spontant och per automatik från en artist som genom åren har skrivit så många låtar och han kan omöjligt minnas dem alla i detalj. Därför låg textbladen som vanligt i strikt ordning på notstället. Men Magnus gjorde dock ett undantag när han vid andra avdelningens start med lite hjälp från publiken (Björn Stein) spontant plockade fram den tämligen obskyra låten "3 + 7 = 11" direkt från minnet.
   Där fanns också som utlovat några ännu ej publicerade låtar som planeras för ett kommande album som genom finansiellt stöd via crowdfunding ska göra det möjligt för skivan att se dagens ljus.
   Låtar som "I alla mina drömmar" och "Hjärta av guld" hade jag visserligen hört vid tidigare tillfällen, Heaven's Door i februari 2016 och Lasse i Parken i augusti 2016, men fick här ytterligare några genuint välskrivna och typiska Magnus Lindberg-låtar. Inte så sällan riktade till hans fru Larissa som i vanlig ordning fanns med i Dambergs vardagsrum.
   Man kan tycka att allt är skrivet i den här genren men Magnus hittar ständigt nya vinklar i ämnet. Stora ord men med en poetisk klang som får hans berättelser att landa i den fysiska verkligheten på ett väldigt trovärdigt sätt. Och han lyckas även tonsätta de ofta långa textraderna på ett personligt sätt.
   Bland lördagskvällens starkare konsertögonblicken minns jag allra bäst två låtar från ett helt felproducerat album 1989, "Det kommer en vind". Kvällens versioner av "Starkare" och "Tystnaden" gav låtarna full upprättelse och blev mina höjdpunkter tillsammans med "Från en mörk, mörk himmel" och "I väntan på vadå". Även hatlåten "Varje gång du faller ner" tillhörde topparna fast jag i det sammanhanget hellre hade hört "Jag ska se när du brinner". Sedan var det synd att Magnus förkastade publikönskemålet på "Dina bruna ögons man".

Låtlista:

Vinden vänder NY
Tro på dig
För oss
Från en mörk, mörk himmel
Den risken finns
När jag ser dig
I alla mina drömmar NY
Lycklig man
När hoppet tänds
Varje gång du faller ner
Starkare

3 + 7 = 11
När sekunderna försvinner NY
Dansa med mig
Tystnaden
Jag har aldrig vart i Memphis
I väntan på vadå?
Allt som jag kan ge dig
En ensamvarg
Tårar över city
Röda läppar

Extralåt
Månsken Peggie


Foto: Anders DambergTrivsamt i Anders Dambergs vardagsrum tillsammans med Magnus Lindberg.

/ Håkan

Konsertupplevelse med dubbla intryck

GABRIEL KELLEY
Örebro Ölhall, 9 februari 2018
Konsertlängd: 19:57-21:07 (70 min)
Min plats: Stående vid bardisken ca 5 m från scenen.

DET ÄR ALLTID SPÄNNANDE MED NYA KONSERTLOKALER och för första gången skulle jag på fredagskvällen uppleva en artist uppträda på Örebro Ölhall. Det blev en upplevelse med dubbla intryck. Lokalen är redan från början svår rent akustiskt, högt i tak och en i övrigt hög volymnivå vid både bardisk och bord, med en näst intill osynlig artist sittande på golvet framför publik i trängsel. Det gjorde att koncentrationen sprack och jag kunde inte få någon större uppfattning om det rent musikaliska.
   Gabriel Kelley är Jill Johnson-favoriten vars karriär sedan 2015 har pekat uppåt, hans folkmusik av den gamla skolan har fått en överraskande stor publik i Sverige. Inte minst bland den yngre lyssnarskaran vilket vi kunde konstatera bland ölhallens gäster på fredagskvällen. Musikaliskt och sångmässigt är Gabriel med sin akustiska gitarr och munspel en artist av stor personlig prägel vilket jag som sagt inte riktigt kunde uppfatta under den dryga timmen på "scen".
   I de inledande lite mer bluesiga låtarna var han som minst originell medan avslutningen med det något mer countrydoftande materialet mer kom till sin rätt. Men jag tycker att det som sagt var svårt att uppfatta de mest detaljerade nyanserna i musiken, de säkert intressanta mellansnacken (på amerikanska fast han pratar flytande svenska) och den uppenbara styrkan i hans melodier. Ett mummel av röster, mer eller mindre engagerade diskussioner (som jag säkert själv deltog i) och den allmänna pratsamma pubatmosfären blev på något sätt kvällens tecken.
   Fredagskvällens konsertförväntningar på Gabriel Kelley förvandlades till ett socialt möte i pubmiljö där jag mellan Newcastle Brown Ale-sväljarna hamnade i den ena diskussionen efter den andra utan att se någonting och dessvärre väldigt flyktigt höra konsertartisten. Därför blev mötet med vänner som Mona, Peter, Tåte, Birgitta, min fru Carina naturligtvis, Thomas, Torbjörn, Susanne, Anders, Erika, Tommy, Gunnar och för ett litet kort ögonblick Olle kvällens stora behållning.

/ Håkan

I min skivhylla: Steve Gibbons Band

THE STEVE GIBBONS BAND: Down in the bunker (Polydor/Goldhawke 2383 502)

Release: Augusti 1978
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Steve Gibbons Bands båda album "Any road up" (1976) och "Get up and dance - The best of Steve Gibbons" (1979).

ATT NU ÅTERVÄNDA TILL DET HÄR NÄSTAN 40 år gamla albumet är som att möta en gammal vän igen. Till skillnad från kanske 80 procent av skivhyllornas övriga skivor sitter "Down in the bunker" så djupt förankrat i minnet fast det var länge sedan jag koncentrerat lyssnade på albumet. Minnet kring skivan är så förknippat med Gibbons och bandets stora framgångar i Sverige vid den här tidpunkten. Något som jag dessutom fick nöjet att uppleva på nära håll. Och det fördjupar naturligtvis skivans betydelse och mina känslor för en av 70-talets musikaliskt och kommersiellt stora album.
   Steve Gibbons hade haft en nästan onaturligt lång karriär bakom sig, till stor del utan större rubriker, när det hösten 1978 plötsligt exploderade. "Down in the bunker" väckte uppmärksamhet (låg ett halvår på Topplistan och sålde 100 000 ex bara i Sverige!), en konsert på Club Malmen i Stockholm blev startskottet (13 november, jag var där!), svensk tv vaknade (17 november, Häftig Fredag!) och den helt utsålda svenska vårturnén 1979 nådde Örebro 4 april (jag intervjuade Steve!).
   Birmingham-sonen Steve var 37 år när genombrottet kom. En anmärkningsvärt hög ålder i en redan då åldersfixerad popbransch. Själv var jag 26 år och uppfattade den mogna "åldermannen" Steve med stor respekt när jag mötte honom strax efter konserten i Örebro Konserthus. Jag ville naturligtvis prata om den långa karriären, hur hans artistbana startade redan 1960 i gruppen Dominettes, medan han ville njuta av de aktuella framgångarna. Men jag tyckte den långa historien (som på 60-talet fortsatte i The Ugly's med ett antal singlar, det korta mellanspelet i superbandet Balls 1970, soloskivan "Short stories" (1971) och inhoppet i Idle Race som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band) var minst lika viktig.
   Redan 1972 var bandet en fast enhet och innehöll exakt samma medlemmar som 1978 skulle få sitt genombrott i både Sverige och Tyskland, "Down in the bunker" väckte faktiskt större uppmärksamhet här än i hemlandet England.
   Förutom frontmannen och Balls-kollegan/basisten Trevor Burton var musikerna i Steve Gibbons Band tämligen anonyma som namn. Men alla hade erfarenhet från andra Birmingham-band som Tea And Symphony (gitarristerna Dave Carroll och Bob Wilson) och Locomotive (trummisen Bob Lamb). Trots all rutin hade bandet dock en trögstartad inledning. Efter Balls-äventyret och soloskivan var Gibbons låst av gamla kontrakt, hos den egensinnige managern Tony Secunda, som omöjliggjorde skivinspelningar. Under flera år och på hundratals spelningar spelade sig bandet tajt och stabilt vilket skulle bli värdefullt för framtiden.
   Pete Townshend dök ofta upp på bandets konserter, blev intresserad och när kontraktsproblemet var löst stod Steve Gibbons Band med både skivkontrakt och nya managers, allt kopplat till The Who. Skivetiketten Goldhawke ägdes av Roger Daltrey, Bill Curbishley/Pete Meaden, vid olika perioder Who-managers, tog hand om ekonomin, skivorna spelades in i Townshends studio Eel Pie Studio och bandet fick följa med The Who på turné.

FRI FRÅN BAKBUNDNA KONTRAKT LOSSNADE Gibbons kreativitet rejält och inom två år gav han och bandet ut tre album, "Any road up" (1976), "Rollin' on" (1977) och liveskivan "Caught in the act" (1977). Mitt i islossningen fick Gibbons dessutom med en låt (titellåten!) på Daltreys soloalbum "One of the boys" (1977).
   Gibbons-skivorna producerades av amerikanen Kenny Laguna som under några år hade England som bas, jobbade sedan med Beserkley-artister som Greg Kihn, Jonathan Richman och Tyla Gang och några år senare fick han sin största framgång som producent åt Runaways-stjärnan Joan Jett.
   Som ett etablerat liveband har de första Gibbons-skivorna ett tuffare och stundtals mer muskulöst sound. Som första klassens låtskrivare bidrog Gibbons själv med starkt originalmaterial men med en amerikan bakom spakarna blev det genomgående också ett lite opersonligare sound.
   "Down in the bunker" är något helt annat. I all fall vad gäller arrangemang och produktion. Som etablerad producent (David Bowie, T Rex, The Move, Thin Lizzy med flera) försöker inte Tony Visconti kamouflera det personliga i Steve Gibbons Bands musik eller ta rygg på Bowies just då revolutionerande framgångar. "Heroes" och "Low", som Visconti också producerade, firade ju enorma triumfer vid den här tidpunkten.
   Även visuellt, på skivomslaget, kan man se bandets utveckling från ett långhårigt och mer eller mindre skäggigt band till ett friserat och bildmässigt ganska stiligt gäng.
   Nej, det var med väldigt varsamma medel som Visconti förändrade och snarare förädlade Gibbons låtar. Och lyhört lyckades han på flera låtar anamma det framgångsrika soundet som var på gång, främst initierat av Dire Straits, där tillbakalutad elegans var huvudingrediens. Med hjälp av lite keyboards, steelguitar och saxofon (spelad av Nick Pentelow, tidigare Wizzard-medlem) fick Gibbons-bandet en lite mjukare prägel men utan att förlora personlighet eller kontakt med rock'n'roll-rötterna.
   "Eddy Vortex" är en ren 50-tals-pastisch och i många av Gibbons berättande texter kan man uppfatta influenser av det klassiska låtskrivarparet Jerry Leiber/Mike Stoller. I min intervju med Gibbons erkände han sig just vara stor beundrare av deras sätt att skriva låtar.

/ Håkan

Tredje gången sämst

EFTER NÅGRA REGELBUNDNA SVERIGE-BESÖK under 1993 och 1995 hade Neil Young kompats av Booker T & the MG's respektive Pearl Jam men när den annars så överraskande Neil Young återvände 1996 hade han åter sitt lojala kompband Crazy Horse med sig. Konserten i Stockholm sammanföll med utgivningen av albumet "Broken arrow", dock inte någon av Neil Youngs bättre skivor.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/6 1996.

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 25 juni 1996
Konsertlängd: 19:32-21:40 (128 minuter)

För tredje gången på fyra år stod Neil Young på Sjöhistoriska Museets scen i tisdagskväll.
   Neil har närmast blivit en sommartradition i det här landet. En tradition dock helt utan förutsägbara inslag.
   I år var det en Neil Young på ojämnt humör men ändå med ambition att bjuda på så mycket som gick. Från så många olika epoker som möjligt.
   Toppnumret "Country home" inledde den starka scenrepertoaren men ljudkvalitén var under all kritik. Grötigt, burkigt sound. "Pocahontas" som följde var nästan en katastrof.
   Smakproven från nya skivan, "Big time" och "Loose change", blev så långt ännu mer tålamodskrävande.
   Efter fem låtar var publiken missnöjd. spridda visslingar, när Neil Young uppenbart testade lojaliteten hos sina fans. Det var först under konsertens få akustiska inslag, "I am a child" och "Heart of gold", som ljudet blev bättre och publiken i gemen sken upp medan solen dalade.
   Men tisdagskvällens konsert var i första hand inte ämnad att samla trivselpoäng till Neil Young. Tillsammans med Crazy Horse framkallade han ett oborstat, grabbigt sound. Med sin repertoars mest primitiva mangel i form av "Fuckin' up" och "Welfare mothers".
   Han slet kopiöst och frenetiskt för att ta oss med till sitt nirvana där gitarrsolot är inträdesbiljetten och rundgång ett givet inslag.
   För ett ögonblick, jag tror det var efter "Cortez the killer", framstod repertoaren och arrangemangen mer anpassade en intim klubbspelning än arenarockmodellen inför 8000-9000 personer utomhus.
   Men efter ytterligare några låtar, bland annat den vackra men synnerligen simpla "Music arcade", kom lyftet och konserten nådde högre än de luftballonger som svävade ovanför oss.
   Det började med "Like a hurricane", med klockrena solon, och fortsatte med "Hey hey, my my" och "Powderfinger" med en nästan manisk Neil Young på gitarr.
   Då bevisade teamet Crazy Horse/Neil Young att de är oslagbara som en enhet. Och klassikerna har aldrig låtit bättre live i Sverige.
   Extralåtarna pendlade mellan country(!) och rejäla showstoppers som "Cinnamon girl" och "Rockin' in the free world".
   Det var en ojämn avslutning på en ojämn konsert där Neil Young aldrig satte sig vid pianot eller tramporgeln som stod oanvända på scenen.
   Av 90-talets Young-konserter i Sverige var årets upplaga den sämsta. Med Crazy Horse i kompet var det stundtals, mest innan konserten, historiska vingslag i atmosfären som aldrig riktigt materialiserades under konserten.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards, munspel
Frank Sampedro - gitarr, keyboards, sång
Billy Talbot - bas, sång
Ralph Molina - trummor, sång


Country Home
Pocahontas
Stupid Girl
Big Time
Drive Back
I Am A Child
Heart Of Gold
The Loner
Fuckin' Up
Cortez The Killer
Scattered
Music Arcade
Welfare Mothers
Like A Hurricane
Hey Hey, My My (Into The Black)
Powderfinger
Sedan Delivery

Extralåtar
The Losing End
Roll Another Number
Rockin' In The Free World

Extra extralåtar
Cinnamon Girl
Mother Earth


Dagens Nyheter 26/6 1996.


Expressen 26/6 1996.

/ Håkan

MAXI12" #15: DIRE STRAITS

DIRE STRAITS
"ExtendeDancEPlay"
Twisting By The Pool
Two Young Lovers
If I Had You
(Vertigo, 1983)

NÄR SINGLAR SAKNAR KOPPLING TILL ALBUM blir det riktigt intressant. Numera är det mycket sällsynt att artister eller grupper släpper enskilda singlar som inte är producerade i samband med albuminspelningar och/eller ingår i marknadsföring inför kommande releaser. Och det var nästan lika sällsynt på 80-talet medan det exempelvis på det glada 60-talet nästan var tvärtom, varje singelrelease innehöll med väldigt få undantag unikt och exklusivt material.
   När det kommer till statistik eller att ge exempel på hur vanligt det var på 60-talet brukar jag hänvisa till Beatles samlade singelproduktion och kan presentera följande fakta: Under bandets knappt (bara!) åtta år på Parlophone gav Liverpoolkvartetten ut sammanlagt 22 singlar (med 44 låtar) av vilka 17 (34 låtar) innehöll singelexklusiva låtar. Sådan uppseendeväckande statistik kan knappast någon artist eller grupp, varken då eller nu, uppvisa.
   Därför blir jag så mycket mer entusiastisk när det i enstaka fall ändå händer och de exklusiva singellåtarna står helt allena och inte är del i ett större sammanhang. Därför känns dagens Dire Straits-singel som en udda fågel i en ofantlig svärm.
   Singeln, med den något svårlästa titeln med sin blandning av små och stora bokstäver, som Dire Straits överraskade sina fans med kom i januari 1983 när bandet egentligen befann sig på "Love Over Gold Tour" runt hela världen exklusive USA men just då tagit några månader paus. Singeln med de tre låtarna hade inte alls något musikaliskt eller soundmässigt gemensamt med "Love over gold"-albumet som hade släppts i september 1982.
   Dire Straits hade sedan sitt magnifika genombrott 1979 med en ganska jordnära, tajt svängig och koncentrerad rockmusik på några år musikaliskt utvecklats åt det pretentiösa hållet med långa solon i ännu längre låtar. På "Love over gold" nådde nog bandets ambitioner i det fallet vägs ände. Albumet innehöll blott fem låtar där kortaste låten var 5:50 och den längsta 14:17. Det forna pubrockbandet hade drabbats av den musikaliska motsvarigheten till elefantsjukan.
   Strax efter albumrelease, i september 1982, blev förmodligen Mark Knopfler medveten om diagnosen och ville snabbt stoppa sjukdomsförloppet. Plockade fram en gammal livefavoritlåt, "Twisting by the pool", skrev två nya låtar, bokade studio (Jam Studios) och under de tre första dagarna i oktober 1982 spelades de tre singellåtarna in.

REDAN 1980 KUNDE MAN KONSTATERA ATT Dire Straits forna kärnkvartett med sin jordnära repertoar höll på att spricka. När Knopflers bror David, kompgitarristen, meddelade sin avgång ersattes han av Hal Lindes, en gång gitarrist i det mer än mediokra rockbandet Darling. Samtidigt utökades bandet med Alan Clark, keyboards, och tog då ett musikaliskt steg mot ett vidlyftigare och mindre genuint rockigt sound.
   Strax efter inspelningarna till "Love over gold"-albumet 1982 var det dags för nästa medlemsbyte. Trummisen Pick Withers lämnade bandet för att ägna sig åt - jazz! Ersättare blev Terry Williams, en gång Rockpile-medlem som under ett drygt år spelat bakom Meatloaf. Williams hade knappt fått på sig svettbanden innan han befann sig i inspelningsstudion och "Twisting by the pool"-singeln blev hans-debut i bandet, knappt två månader innan den långa "Love Over Gold Tour" sparkade igång.
   Den samlande titeln på maxisingeln, bokstavsleken "ExtendedancEPlay", doftar modern dansmusik men är egentligen tvärtom. Musikaliskt är det back to the beginning, med tre korta och snärtiga låtar, med djupa rock'n'roll-rötter i arrangemangen. Titeln syftar i det här fallet till gammal rock'n'roll och buggtempot i "Twisting b y the pool" är tydligt. En låt som faktiskt fanns på Dire Straits liverepertoar redan 1979 och vid bandets första Sverigebesök, både i Lund och Stockholm, hörde jag bandet avsluta hela konserten med "Twisting by the pool" som sista extralåt.
   På "Love Over Gold Tour" fanns låten återigen i bandets livelåtlista liksom "Two young lovers" från samma maxisingel. Ännu en 50-tals-influerad låt där piano och saxofon (inlånade Mel Collins) gör arrangemanget till något som exempelvis format Refreshments hela karriär.
   "If I had you" hade ett mer typiskt Dire Straits-sound, med Knopflers gitarr i centrum, men är en enkel, anspråkslös och melodiöst simpel låt i halvfart långt från det pretentiösa som gjorde "Love over gold" till bandets dittills mest kommersiella skiva.

/ Håkan

Januari 2018 på Håkans Pop

Martin Håkan Qvarfordt med band imponerade mest på årets Folk at Heart-upplaga.

FÖR EGEN DEL INLEDDES MUSIKÅRET 2018 i vanlig ordning, sedan 2014, med musikfestivalen Folk at Heart. Ny spelplats, Scandic Västhaga i Örebro, gjorde första timmarna logistiskt lite prövande men när lokalkännedomen satte sig i ryggmärgen blev min slutsats om hela festivalen positivt. Efter mina egna upplevelser på festivalen kunde jag konstatera att festivalens musikaliska ramar hade utvidgats och på lördagskvällen rockade det friskt på vissa scener. Även fredagskvällen hade sina höjdpunkter och jag kunde framåt måndagen sammanfatta mina upplevelser av festivalutbudet och även rangordna allt i en Topp 5-lista där bandet Martin Håkan var bäst.
   I övrigt rullade alla kategorier på Håkans Pop som vanligt under januari. På min maxisingel-lista fick jag nöjet att belysa 12":or med Kirsty MacColl, Clive Langer & the Boxes och Tanita Tikaram. Och i backspegeln bland gamla liverecensioner hittade jag en konsert från 1985 med lokala bandet Big Deal .
   Jag gav under månaden dessutom uppmärksamhet åt två coverskivor, en som svek rejält ( Rod Stewart) och en som var överraskande bra ( Shawn Colvin). Bland mina spontana fynd i skivhyllan hittade jag vinylalbum med Eagles och Grin.

BLOTT 29-ÅRIGE MICHAEL ANDERSON, som professionellt kallar sig-Anderson East, har en röst med så många årsringar att han redan mycket rättvist jämförs med Van Morrison, Joe Cocker och faktiskt också Tina Turner eller de riktigt legendariska namnen ur den amerikanska soultraditionen. Låtarna på "Encore" är små musikaliska explosioner där blås och riktiga instrument ger hans röst fullt svängrum. Han är onekligen ett nytt fynd och i veckan hörde jag bara positiva reaktioner när han besökte Stockholm. "Encore" är redan en stark utmanare för åsbästalistan! Soul med kött och blod som huvudingredienser.
   Mer amerikanskt, Alabama kvartetten Belle Adair visar på sitt andra album "Tuscumbia" att de musikaliskt har mer gemensamt med klassisk brittisk pop. Annars går soundet på skivan att dra paralleller med amerikanska band som i sin tur influerats av det engelska popsoundet. Det är väldigt oamerikanskt att höra så känslig och lågmäld popmusik från USA med låtar som är så välskrivna att de kan klassificeras som rena hits med gitarrer och Matt Greens ljusa stämma i fokus.
   Skivåret 2016 börjar onekligen starkt och nivån blir än mer svindlande när First Aid Kit sin vana trogen, både 2010 och 2012 släppte systrarna skivor i januari, vill inleda året med sitt nya album "Ruins". Klara och Johanna Söderberg har långsamt men säkert uppgraderat sitt sound, och utvecklat sitt sätt att skriva låtar för varje skiva och "Ruins" är definitivt inget undantag.
   Men det som imponerar allra mest på nya skivan är rösterna. Starkare och mognare vågar de nu ta ut svängarna. Var och en låter solostämmorna sprida sin glans i många låtar som ibland utvecklas till starka duetter. Duon har väl alltid balanserat på gränsen mellan tidstrogen folkmusik, americana och pop och det blir än mer tydligt på nya albumet.
   Nya producenten Tucker Martine (My Morning Jacket, The Decemberists, Mudhoney...) har dekorerat "Ruins" med varsamma penseldrag med en viss ambition att nå en bredare publik utan att påverka flickornas särdrag. De inledande tre låtarna, "Rebel heart", "It's a shame" och "Fireworks", har klar hitpotential. Tillsammans med lite mindre omedelbart material, titellåten, festliga "Hem of her dress" och den naturligt stegrande finallåten "Nothing has to be true" (med rena "A day in the life"-slutet) blir "Ruins" som helhet ännu en fullträff av Klara och Johanna.

/ Håkan

I min skivhylla: Smithereens

THE SMITHEREENS: Beauty and sadness (Wire LR 103)

Release: 16 april 1984
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Russell Smiths "The boy next door" (1984) och Smithereens "Especially for you" (1986).

DET ÄR JU SORGLIGT ATT DET SKA BEHÖVAS ett dödsfall för att jag ska börja bläddra bland mina Smithereens-vinyler. När sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Pat DiNizio dog några veckor före jul färdades jag i minnet direkt till 80-talet och bandet första intressanta skivor. Deras skivproduktion blev med åren under senare decennier alltmer sporadisk men jag lyckades snappa upp deras Beatles-tribut-album "Meet the Smithereens" (2007) för några år sedan och har nämnt deras namn på hyllningsskivor till George Harrison och Bruce Springsteen . Och gruppnamnet fanns givetvis med i texten när jag i våras skrev om Don Dixons "Most of the girls like to dance", ett fynd i skivhyllan.
   Längst till vänster bland Smithereens-skivorna hittar jag "Beauty and sadness" som inte är ett helt album och borde kanske i rättvisans namn, som den 45-varvare den är, stå bland maxisinglarna och då vara en rejäl utmanare på den Maxi-12"-lista jag just nu räknar ned på måndagarna på Håkans Pop.
   "Beauty and sadness" var min första kontakt med Smithereens och den första skivan som släpptes i Sverige med bandet. På den här tiden var Smithereens ett kvalificerat indieband från New York som gav ut sina sporadiska skivor på små lokala etiketter som D-Tone och Little Ricky. Som i det senare fallet skulle få exklusiv distribution i Sverige.
   Bandet bildades 1980 när Pat DeNizio och trummisen Dennis Diken gick ned i en källare i New Jersey för att spela in några demos med Pats låtar. Gitarristen Jim Babjack och basisten Mike Mesaros anslöt strax därefter och bandet gjorde sin scendebut i mars 1980. På hösten samma år släppte de den egenproducerade ep:n "Girls about town" med tre DiNizio-låtar och en Brian Wilson-cover, i alla låttitlar på skivan förekommer ordet "Girl"...
   Under de följande två åren spelade bandet flitigt på klubbarna runt New York när de upptäcktes av skivproducenten Alan Betrock, rockjournalisten som i mitten på 70-talet förstod den naturliga relationen mellan 60-talets musik och den nya framryckande vågen av rockband. Han var tidigt involverad i Blondies, The dB's, Marshall Crenshaws och Richard Hells karriärer och blev den logiska länken och producenten när Smithereens gick in i Record Plants berömda New York-studio för att spela in låtarna som blev "Beauty and sadness"-ep:n.
   Med sina fyra låtar plus en repris, som är en längre instrumental mix av titellåten, bör skivan som sagt beskrivas som en ep men är rakt igenom sensationellt stark. Soundmässigt är det en ljuvlig mix av engelskinspirerad amerikansk rock när den är som bäst. Melodiös och psykedelisk på samma gång. Stundtals tydliga Beatles-klanger som exemplifierar det bästa som går att rekommendera i den genren.
   "Tracey's world" är underbar powerpop med fina elgitarrer och ett munspel som spräcker upp ljudbilden. "Much too much" är ren och skär rockabilly i det svängiga, dansanta standarformatet. "Some other guy" är INTE identisk med Richie Barretts 1962-singel, populär coverlåt bland Liverpool-band inklusive Beatles samma år, utan är som allt annat på Smithereens-skivan skriven av DiNizio. En intensiv framåtlutad poprocklåt.
   Titellåtens två versioner täcker skivans andrasida. En härligt psykedeliskt färgad poplåt med sköna "Ticket to ride"-vibrationer. Den över fem minuter långa instrumentalmixade varianten, med endast lite körsång, väcker med sitt sinnesutvidgande sound rena "Eight miles high"-känslor.

"BEAUTY AND SADNESS" MED SMITHEREENS gavs ut på Little Ricky Records 1983 i USA och blev bandets första release i Sverige året efter. Skivan var också premiär för den nystartade svenska skivetiketten Wire. Ett skivbolag som entusiastiskt utlovade att "ingen ny spännande musik ska få dö bortglömningsdöden på grund av rutinmässig behandling". Bolaget stod också bakom Smithereens-turnén som skulle genomföras i Skandinavien efter skivsläppet.
   Wire skulle under kommande år ge ut skivor med bland annat Nomads, Fra Lippo Lippi, Leather Nun, Houses and Gardens och All That Jazz.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.