Blogginlägg från 2018-02-02

I min skivhylla: Smithereens

THE SMITHEREENS: Beauty and sadness (Wire LR 103)

Release: 16 april 1984
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Russell Smiths "The boy next door" (1984) och Smithereens "Especially for you" (1986).

DET ÄR JU SORGLIGT ATT DET SKA BEHÖVAS ett dödsfall för att jag ska börja bläddra bland mina Smithereens-vinyler. När sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Pat DiNizio dog några veckor före jul färdades jag i minnet direkt till 80-talet och bandet första intressanta skivor. Deras skivproduktion blev med åren under senare decennier alltmer sporadisk men jag lyckades snappa upp deras Beatles-tribut-album "Meet the Smithereens" (2007) för några år sedan och har nämnt deras namn på hyllningsskivor till George Harrison och Bruce Springsteen . Och gruppnamnet fanns givetvis med i texten när jag i våras skrev om Don Dixons "Most of the girls like to dance", ett fynd i skivhyllan.
   Längst till vänster bland Smithereens-skivorna hittar jag "Beauty and sadness" som inte är ett helt album och borde kanske i rättvisans namn, som den 45-varvare den är, stå bland maxisinglarna och då vara en rejäl utmanare på den Maxi-12"-lista jag just nu räknar ned på måndagarna på Håkans Pop.
   "Beauty and sadness" var min första kontakt med Smithereens och den första skivan som släpptes i Sverige med bandet. På den här tiden var Smithereens ett kvalificerat indieband från New York som gav ut sina sporadiska skivor på små lokala etiketter som D-Tone och Little Ricky. Som i det senare fallet skulle få exklusiv distribution i Sverige.
   Bandet bildades 1980 när Pat DeNizio och trummisen Dennis Diken gick ned i en källare i New Jersey för att spela in några demos med Pats låtar. Gitarristen Jim Babjack och basisten Mike Mesaros anslöt strax därefter och bandet gjorde sin scendebut i mars 1980. På hösten samma år släppte de den egenproducerade ep:n "Girls about town" med tre DiNizio-låtar och en Brian Wilson-cover, i alla låttitlar på skivan förekommer ordet "Girl"...
   Under de följande två åren spelade bandet flitigt på klubbarna runt New York när de upptäcktes av skivproducenten Alan Betrock, rockjournalisten som i mitten på 70-talet förstod den naturliga relationen mellan 60-talets musik och den nya framryckande vågen av rockband. Han var tidigt involverad i Blondies, The dB's, Marshall Crenshaws och Richard Hells karriärer och blev den logiska länken och producenten när Smithereens gick in i Record Plants berömda New York-studio för att spela in låtarna som blev "Beauty and sadness"-ep:n.
   Med sina fyra låtar plus en repris, som är en längre instrumental mix av titellåten, bör skivan som sagt beskrivas som en ep men är rakt igenom sensationellt stark. Soundmässigt är det en ljuvlig mix av engelskinspirerad amerikansk rock när den är som bäst. Melodiös och psykedelisk på samma gång. Stundtals tydliga Beatles-klanger som exemplifierar det bästa som går att rekommendera i den genren.
   "Tracey's world" är underbar powerpop med fina elgitarrer och ett munspel som spräcker upp ljudbilden. "Much too much" är ren och skär rockabilly i det svängiga, dansanta standarformatet. "Some other guy" är INTE identisk med Richie Barretts 1962-singel, populär coverlåt bland Liverpool-band inklusive Beatles samma år, utan är som allt annat på Smithereens-skivan skriven av DiNizio. En intensiv framåtlutad poprocklåt.
   Titellåtens två versioner täcker skivans andrasida. En härligt psykedeliskt färgad poplåt med sköna "Ticket to ride"-vibrationer. Den över fem minuter långa instrumentalmixade varianten, med endast lite körsång, väcker med sitt sinnesutvidgande sound rena "Eight miles high"-känslor.

"BEAUTY AND SADNESS" MED SMITHEREENS gavs ut på Little Ricky Records 1983 i USA och blev bandets första release i Sverige året efter. Skivan var också premiär för den nystartade svenska skivetiketten Wire. Ett skivbolag som entusiastiskt utlovade att "ingen ny spännande musik ska få dö bortglömningsdöden på grund av rutinmässig behandling". Bolaget stod också bakom Smithereens-turnén som skulle genomföras i Skandinavien efter skivsläppet.
   Wire skulle under kommande år ge ut skivor med bland annat Nomads, Fra Lippo Lippi, Leather Nun, Houses and Gardens och All That Jazz.

/ Håkan

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.