Blogginlägg från 2017-01-27

I min skivhylla: Brendan Croker

BRENDAN CROKER & THE 5 O'CLOCK SHADOWS: Brendan Croker & the 5 O'Clock Shadows (Silvertone ZL 74218)

Release: 21 augusti 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan The Cretones "Thin red line" (1980) och Steve Croppers "Playin' my thang" (1981).

DEN HÄR ENGELSKA PLATTAN MINNS jag tydligt som en minst sagt trevlig upplevelse. Innan jag återvänder till skivan så har jag ändå inga speciella minnen kring låtarna och innan mitt första möte med skivan hade jag inget förhållande till Brendan Croker fast han hade en hyfsat intressant bakgrund i engelsk musik sedan slutet av 70-talet. Nej, det som lockade mig mest till den här skivan var till stor del skivbolaget Silvertone, som gav ut albumet, och att Mark Knopfler spelar gitarr på ett spår gjorde mig också lite intresserad.
   Silvertone var alltsÃ¥ det engelska skivbolaget som hade lanserats 1988 som först och främst bandet Stone Roses etikett. Men första albumet som gavs ut pÃ¥ skivbolaget var faktiskt Brendan Croker-relaterat. Tillsammans med pianisten Guy Fletcher gav Croker ut ett soundtrack, "On the big hill", till en engelsk tv-serie. Men det var jag inte medveten om när dagens aktuella Croker-album släpptes. Nej, för mig var Silvertone 1989 allra mest den nya hemvisten för The Men They Couldn't Hang som jag hade följt pÃ¥ skiva sedan 1985.
   Silvertone var ocksÃ¥ intressant pÃ¥ ett annat sätt ty mannen som startade etiketten, Andrew Lauder, hade en minst sagt spektakulär bakgrund i skivbolagsvärlden. PÃ¥ United Artists sÃ¥g han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända och var mannen som tog över amerikanska bandet Flamin' Groovies till England och ett fruktbart samarbete med bland annat Dave Edmunds. Lauder lÃ¥g sedan bakom Radar-etiketten, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor. Det fick en naturlig fortsättning pÃ¥ Jake Rivieras F-Beat och Demon. SÃ¥ historien bakom Silvertone var alldeles för intressant för att ignorera.
   NÃ¥väl, Croker hade i mindre skala inlett sin musikaliska karriär redan i slutet pÃ¥ 70-talet, hade en bluesduo, Nev & Norris, innan han pÃ¥ 80-talet inledde solokarriären och redan dÃ¥ hade ett litet kompband som gick under namnet 5 O'Clock Shadows. Samtidigt var Croker tillfällig medlem i bandet The Mekons som spelade country med punkrötter.
   Mark Knopfler, vars karriär i superframgÃ¥ngsrika Dire Straits hade växt över alla huvuden, ville uppträda i mindre profilerade sammanhang och Croker blev en i det band som lÃ¥ngt senare (1990) skulle göra en skiva under namnet Notting Hillbillies. Men först skulle Croker göra sitt riktiga solodebutalbum, "Boat Trips in the Bay" (Red Rhino, 1987), för att sedan ladda för soloskivan pÃ¥ ett lite större skivbolag som nu alltsÃ¥ är upp till bedömning pÃ¥ HÃ¥kans Pop.

FÖR DET HÄR ALBUMET HAR CROKER SAMLAT ett litet permanent kompband, för övrigt två killar med jazzbakgrund (Mark Creswell, gitarr, och Marcus Cliffe, bas), men också några stjärnmusiker (Mark Knopfler och Eric Clapton) som gör korta gästinhopp. Plus några fler musiker med Dire Straits-bakgrund och andra, exempelvis The Rumour-trummisen Steve Goulding.
   Som producent valdes det vid den här tidpunkten relativt heta namnet John Porter som i mitten pÃ¥ 80-talet var mest känd för sina produktioner Ã¥t The Smiths och Billy Bragg men har under senare decennier producerat blues.
   Brendan Croker har en behaglig J J Cale-influerad röst som inte känns det minsta strömlinjeformad. En stämma som klarar sig lika bra och personlig i bluesbaserade lÃ¥tar ("All mixed up") som i soul ("This man") och faktiskt klassisk pop ("Shine on"). För att bättra pÃ¥ variationen finns här ocksÃ¥ lÃ¥tar som är bÃ¥de cajun- ("My government" med piporgel a la Straits) och countrykryddade ("Just an old waltz").
   Naturligtvis drar lÃ¥tarna där Knopfler och Clapton gästar till sig uppmärksamhet. "No money at all" med sitt catchy gitarriff och "This kind of life" är en mjuk duett mellan Clapton och Croker.
   Skivan innehÃ¥ller inte bara en genomgÃ¥ende fin feelgood-känsla. I nÃ¥gra lÃ¥tar gör tremannablÃ¥set, som gÃ¥r under det kollektiva namnet The New Hooligans, sitt bästa för att närma sig Van Morrisons domäner.
   Kan även rekommendera en lyssning pÃ¥ "Wrong decision", första singeln frÃ¥n albumet, med sin akustiska gitarr och samspelet mellan orgel och piano. Men "That's why I'm leaving here", där dÃ¥ det nya stjärnskottet Tanita Tikaram gör ett gästinhopp, är dock en oväntat blek avslutning pÃ¥ sidan ett.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.