Blogginlägg
Rätt artist på fel ställe
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 2008.
KONSERT
Christian Kjellvander
Millencolin Music Prize, Club 700, Örebro 2/2 2008
Konsertlängd: 21.52-22.45 (53 minuter)
Recensentens plats: Stående mitt i lokalen
Det var nästan festivalkänsla i Club 700 igår kväll. Kanske inte så mycket på publikplats men på scen avlöste artisterna och banden varandra i en rasande fart och konserterna var korta och komprimerade som just festivalspelningar brukar vara.
Christian Kjellvander, det mest amerikanska jag tror vi har i det här landet, efterträdde Kristofer Åström på scen. En van inarbetad procedur ty de har turnerat tillsammans hela hösten. Artistnamn som på pappret och i genre befinner sig i gränslandet till varandra men igår på scen kunde jag inom en timme konstatera hur olika personligheter de egentligen är.
När Kjellvander smög in på scenen till orgeltonerna i ”Big black sky” gick konsertkvällen över från det moloket dystra till det monotont magiska. Om jag nu ska hårddra eller motvilligt göra en jämförelse mellan två olika artister.
I Kjellvanders musik möts det svenska vemodet ute på de ödsliga amerikanska vidderna. Ofta i sällskap med många hypnotiska och äventyrligt oprofilerade låtar. Som dock med ett annat ord kan sammanfattas under rubriken magi, en känsla som kröp under huden allt som oftast under hans korta konsert.
För ett ögonblick uppfattade jag Christian Kjellvander som helt rätt artist på helt fel ställe. Det oavbrutna pladdret från baren påverkade inte föreställningen men låg där som ett lätt störande inslag.
Då hjälpte det att koncentrera sig på konserten och Kjellvanders ofta omväxlande låtar som ibland påminner mycket om varandra men också har en djupt personlig ton som inte går att förväxla med någon annan.
I tid fick han minimalt utrymme att ta ut svängarna så de dryga 50 minuterna innehöll av naturliga skäl inga mellansnack men ändå blev det en alldeles för kortfattad dos, nio låtar, för att konsertens helhet skulle nå de där riktigt magiska höjderna.
Ändå gjorde han och hans band, där gitarristen Tias Karlsson gjorde en fin insats, det yttersta för att bjuda på en lagom blandning av gamla och nya låtar. Där jag tycker att ”Poppies and peonis” och ”Two souls” redan är nog så kvalitativa utmanare till äldre publikfavoriter som ”Paige” och ”Portugal”. Vi fick just förmånen att göra den jämförelsen under gårdagskvällens konsert.
Precis som på de riktiga festivalspelningar så fanns det heller inte utrymme för några extralåtar fast banjon stod där och väntade på att utnyttjas.
/ Håkan
”Neanderthal man”
Begränsade arrangemang med gränslösa kvalitéer
<< | Februari 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...
Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...
Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...
Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...
Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...
Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...
Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...
Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...
Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...
Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...


Kommentarer till blogginlägget: