Blogginlägg

De sätter Laakso på kartan

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2005.

LAAKSO
Klubb Smart/Satin 24/9 2005

I onsdags släppte det uppmärksammade bandet Laakso sitt andra album och i lördagskväll stod de för första gången på scen efter den skivan. Det var möjligen orepeterat, som de själva påstod, men de gjorde överlag ändå en övertygande insats på Satins lilla scen i en helt överhettad lokal.
   Där det efter en knapp timmes konsert och tretton låtar stod tämligen klart att den nya skivan har kvalitéer som borde innebära bandets genombrott i rock-Sverige.
   Det finns fortfarande många detaljer att slipa till i Laaksos scenframträdande. Dels tillät inte det knapphändiga scenutrymmet några större spektakulära utflykter och att inleda konserten med att förklara hur trötta de kände sig var ju direkt oprofessionellt.
   Då var det musikaliskt och låtmässigt desto bättre och med några av topplåtarna på den nya skivan har de förutsättningar att sätta Laakso på kartan på riktigt allvar. Och med all överraskande allsång i publiken, som tog sångaren Markus Krunegård med storm, så verkar det redan som att publiken har hittat fram.
   Laakso är och har framförallt varit en balansgång rent musikaliskt men live understryktes känslan av ett band på kommersiell frammarsch. Utan att tappa i personlig prägel. Det jag lite slarvigt, ska erkännas, på skiva jämförde med Melody Club-klanger är ju egentligen ren och skär The Ark-styrka.
   Den personlige Markus, som var genomblöt av svett, har väl inga Ola Salo-ambitioner men har ju en sångstil som kan utvecklas till något riktigt stort. Dessutom är det han som skrivit den allt starkare Laakso-repertoaren, där låtar som ”High drama”, ”In my blood” och ”Someone somewhere” visade sig vara ännu starkare på scen.
   När de dessutom kryddade sin personliga rock med både dragspel och trombon, båda spelade av intensive David Nygård, har de dessutom många kreativa poäng att räkna med. För mellan de lite mer kommersiella anslagen fanns det detaljer av både kaos och hysteri. Furiösa rytmer och en spretig men alltmer charmig popsjäl.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.